Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Adile: ”Min dotter kommer att lära sig att hata mig”

Istanbul blev en oas av religiös frihet för ”Adile” som är djupt konservativ och troende muslim.Foto: KRISTOFER SANDBERG

ISTANBUL. ”Adile” är rädd att hon aldrig mer återser sin 8-åriga dotter. Den kinesiska staten har satt flickan i ett omskolningsläger, där hennes etniska bakgrund ska utraderas.

– Hon kommer att lära sig att hata mig, säger mamman.

Expressen har träffat uigurerna i Turkiet – på flykt undan kulturell förintelse i sitt eget hemland.

Mamman tittar på filmen, där dottern leker på ett språk som aldrig var hennes. Varenda ruta i videon har hon granskat. Dotterns kortklippta hår, de gula sängarna i sovsalen i bakgrunden, hennes leende.

– Hon kunde aldrig somna på kvällarna innan hennes pappa hade kommit hem och sagt godnatt, minns hon. 

I dag befinner sig pappan i fängelse – i likhet med många av sina muslimska landsmän. Han är dömd till 14 år för terrorism, ett brott som i Kina kan inbegripa allt från kontakt med utlandet till krav på förändring.

Uigurer är ett folkslag som lever i den östliga, regionen Xinjiang i Kina. De är förtryckta av Kina, sätts i fängelse och i omskolningsläger som liknas vid koncentrationsläger.

Samtidigt ser mamman sin i dag 8-åriga dotter filmas vid ett bord, där barnen i det kinesiska lägret leker med sina muggar och sjunger ”öron, öga, näsa…” Sången är på mandarin, det officiella kinesiska språket. Videon har nått henne via sociala medier, efter att en lärare postat den.

– Jag kommer alltid att älska henne, men jag fruktar att min dotter en dag kommer vara kapabel att rikta en pistol mot mig. Hon kommer att lära sig att hata mig, säger kvinnan.

Mamman, som är i 40-årsåldern, väljer här att kalla sig för ”Adile”, av rädsla för de kinesiska myndigheterna. Egentligen heter hon något annat. ”Adile” befinner sig i Istanbul, dit hon flytt undan hemlandets förföljelse

I likhet med runt en miljon uigurer är ”Adiles” familj frihetsberövad och hålls som en form av gisslan av myndigheterna.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Mamman hittade sin dotter i sociala medier – en lärare hade filmats henne i ett statligt läger för uiguriska barn. Hon vet inte om hon någonsin kommer att få återse flickan.Foto: KRISTOFER SANDBERG

Uigurerna är en av många etniska grupper i Kina, främst bosatta i den östliga, autonoma regionen Xinjiang (”Nytt Gränsland”). Folket har sitt eget språk, sin egen kultur och sin egen religion – något som lett till ett allt starkare förtryck från kinesiska myndigheter. De omskolningsläger dit miljoner uigurer tvingas har liknats vid koncentrationsläger

– I vår kultur äter vi aldrig så här kring bordet. Vi äter på golvet. Det här är det kinesiska sättet, säger kvinnan och pekar på mobilskärmen där dottern sjunger. 

Uigurer

• Uigurer utgör 45 procent eller 11 miljoner (9-12 beroende på källor) av befolkningen i den autonoma regionen Xinjiang i nordvästra Kina. 

• Gruppen finns också i de angränsande länderna Kazakstan Kirgizistan och Uzbekistan, men även i diaspora i Turkiet, Sverige, Saudiarabien och USA, bland annat.

• Uigurer kallas också Östturkar och är traditionellt sunnimuslimer. Språket är besläktat med turkiska.

• Sedan 1884 är Ürumqi huvudstad i Xinjiang.

I Istanbul lyckades mamman ”Adile” skapa sig ett nytt liv – men fem barn och deras pappa är kvar i Kina. De kan inte återförenas.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Istanbul blev en oas av religiös frihet för ”Adile” som är djupt konservativ och troende muslim.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Hemma fick vi inte ens äga de heliga skrifterna

Hon beskriver Turkiet som frihetens paradis, ett land där hon får leva som hon alltid velat. Uigurerna är ett turkiskt folkslag med sunnimuslimsk tro.

– Jag kunde knappt tro mina ögon när jag kom till Istanbul. Folk går runt med koraner i händerna och jag kan klä mig som jag vill, säger ”Adile”, vars slöja bara låter ögonen synas.

– Där hemma fick vi inte ens äga de heliga skrifterna, säger hon.

I likhet med de tiotusentals uigurer som har sökt sin tillflykt till Turkiet är hon försiktig. Kinas poliser, agenter infiltrerade i flyktingkretsar, är ständigt efter dem. Genom lockelser och hot försöker de få uigurerna att spionera – på varandra. 

https://datawrapper.dwcdn.net/xDLci/1/

Anhöriga hålls gisslan

Nästan alla Expressen möter i diasporan i Istanbul kallar hemtrakten Xinjiang för Östturkestan, en hänvisning till ett flyktigt statsbygge som en gång fanns där. 

Turkiet och Istanbul har den största andelen uigurer i exil. Uppskattningsvis 30 000 bor här. Det finns en kulturell och språklig samhörighet mellan de båda folken.Foto: KRISTOFER SANDBERG

Tillsammans med Nordkorea är regionen i dag en av de mest svårtillgängliga platserna i världen för fri press. Uigurerna på flykt beskriver en gisslansituation för de anhöriga, där anonyma poliser ibland går in och tar över samtalen de försöker föra över telefon. Insynen är begränsad till olika läckor inom förvaltningen eller i sociala medier – som det klipp med ”Adiles” dotter som lades upp av läraren på ett privat konto i sociala medier. Men berättelserna som når ut från Xinjiang bildar ett skrämmande mönster av förföljelse, tortyr och förtryck.

https://datawrapper.dwcdn.net/JL5H7/1/

Vissa bilder har för alltid etsat sig fast i de tårfyllda ögonen på Gulbahar Jelilova, 56 år. Expressen träffar henne i Küçükçekmece, den stadsdel i Istanbul där det bor flest uigurer i exil. Gulbahar vill få sitt öde berättat. Hon är uigurer, men kommer från Kazakstan. 2015 greps Gulbahar Jelilova på ett hotell i Kina.

Gulbahar Jelilova berättar att flera uiguriska kvinnor, inklusive hon själv, våldtogs i lägret i Kina. Till slut släpptes hon fri. ”Jag fick höra att mina barn hade kämpat för min skull.”Foto: KRISTOFER SANDBERG
Jag såg fler bli våldtagna. Andra fördes bort

– Jag fördes till ett fängelse. De förfalskade mina papper för få det att se ut som om jag var kinesisk medborgare, säger hon. 

Sedan började ett drygt års helvete innan hon till sist blev fri.

– Vi satt alla packade i en cell med fem kilo kedjor vid anklarna och två kilo handfängslen. Varje dag skulle vi sjunga sånger till hyllning av kommunistpartiet, berättar hon. När vissa kvinnor kom tillbaka från förhören, ibland blåslagna och med utdragna naglar, förbjöds de andra att prata med medfången.

– I så fall skulle det bli din tur nästa gång, säger hon.

”De säger att vi uigurer är terrorister, men det är de, kineserna, som är de verkliga terroristerna”, säger Gulbahar Jelilova.Foto: KRISTOFER SANDBERG

En dag blev det slutligen Gulbahars tur. Efter att hon misshandlats på en järnstol i förhörsrummet våldtogs hon av en 27-årig polis.

– Jag minns honom så väl, till och med hans namn, berättar hon medan tårarna rinner nedför kinderna.

– Jag såg fler bli våldtagna. Andra fördes bort.

Varje vecka tvingades fångarna svälja piller, utan att veta vad det var. De fick även sprutor. Flera rykten om kemisk sterilisering, eller kemikalier som gör fångarna matta och medgörliga, cirkulerar kring fånglägren.

Många uigurer har flytt till Istanbul.Grafik: Foto: KRISTOFER SANDBERG

Och inte ens i hemmen är uigurerna fredade. Några av de senaste rapporterna inifrån handlar om så kallade ”kusiner”, kinesiska övervakare som tvingar sig in i familjerna. Övervakaren ska accepteras och tas emot av uigurfamiljerna som en sorts avlägsen kusin. Ibland sover denne i föräldrarnas sovrum, deltar i middagar (ofta efterfrågas kinesisk mat med griskött) och passar samtidigt på att fråga ut barnen om föräldrarnas vanor, tro och åsikter.

Polisrazzior i hemmet vid bönetid

Mamman ”Adile” berättar om andra polisrazzior, där ordningsmakten stormade in för att kontrollera om hon och maken bad till Allah, eller för att räkna antalet barn. ”Adile” själv hade åtta barn, oacceptabelt enligt myndigheterna.

– Ibland kunde vi säga att den ena eller andra var grannens barn, berättar hon. 

Och tillägger:

– Men eftersom vi vill att det ska finnas fler muslimer så vill vi inte heller sluta föda barn.

”Adile” berättar om ett liv i Kina där hennes familj ständigt var tvungen att gömma sin tro för polisen.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Vår tro ska kineserna aldrig få

En del av barnen tvingades undvika att gå i skolan av rädsla för de kinesiska kontrollerna. ”Adile” valde att leva inlåst i huset, eftersom slöja var förbjudet på gatorna. Inte ens när den äldste sonen 13 år gammal drunknade i floden gav hon sig ut.

– Vår tro ska kineserna aldrig få, konstaterar hon. 

I dag är ”Adile” stolt över vad hon har uppnått som ensam mamma i exil. I Turkiet har hon öppnat en klädbutik, där hon och två av hennes barn lever och sover.

Men stoltheten väger inte upp sorgen över de övriga barnen som har placerats i lägren. Och saknaden efter dottern som hon i filmsekvensen ser sjunga på kinesiska.

”Min fru gråter hela dagen”

Även den 30-årige uiguriern Ömerjan Faruhs saknar flera familjemedlemmar. Han fick med sig två av sina barn till Istanbul – två andra blev kvar i lägren i Xinjiang. 

– Jag har svårt att sova. Min fru mår inte heller bra. Hon gråter hela dagen när hon är ensam, säger han.

Ömerjan Faruh två döttrar blev kvar i Kina. Deras morföräldrar greps och nu är pappan ovetande om var de finns.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Det var sista gången på fem år som jag skulle se dem

Bokhandlaren berättar att problemen började när han blivit utexaminerad från universitetet i Medina i Saudiarabien. Inrättningen är känd som en högborg för ultrakonservativ så kallad wahhabism, bokstavstrogen, extremt konservativ islam. Efter examen kunde han inte flytta hem till Kina.

Vid det senaste besöket i Xinjiang blev barnen kvar hos svärföräldrarna, som kort därefter greps.

– När jag pussade barnen godnatt den gången anade jag inte det var sista gången på fem år som jag skulle se dem, säger han.

Pappan vägrar böja sig för regimen eller ge upp hoppet om att få tillbaka sina barn.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Sista gången pappan pussade barnen godnatt trodde han att det bara var för ett par veckors åtskillnad. Nu är det år.Foto: KRISTOFER SANDBERG

Att Ömerjan kom från en välbärgad och tidigare inflytelserik familj hjälpte inte.

– Kineserna har tagit allt vi ägde.

Ett eldorado för Kina

Inom nyckelindustrier som gruvor, naturgas och olja får numera bara kineser verka, hävdar han.

Ömerjan får medhåll av Dilnur Reyhans, forskare och ordförande för uiguriska institutet i Paris på universitetet för orientaliska studier, Inalco. Med ett hamrande pekfinger räknar hon energiskt alla rikedomar som finns i Xinjiang. Enligt henne är förtrycket mot uigurer en modern form av kolonialism:

– Det är ett eldorado för Kina! Här finns både olja och naturgas, 84 procent av all bomull, och 40 procent av Kinas kol… Av Kinas 169 sällsynta metaller finns 138 i uigurernas områden, slår hon fast.

Enligt forskaren driver Kina en politik för att få uigurerna att framstå som våldsamma terrorister. Allt för att berättiga förtrycket i vad hon kallar för ett ”kolonialt styre”. Ett styre som enligt henne i sin tur kan provocera till våld.

Många uigurer i Istanbul vågar inte tala öppet om förtrycket. De säger att de är rädda för repressalier mot de familjemedlemmar som är kvar i Kina.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Turkiets regering går en balansgång mellan solidaritet med det uiguriska folket och de viktiga handelsrelationerna med Kina.Foto: KRISTOFER SANDBERG

”Att bara fråga snällt skyddade aldrig våra familjer”

Det är ett dokumenterat faktum att uigurer har förekommit i terrorgrupper som Islamiska Staten, såväl i Syrien som i andra länder. Exempelvis pekades gruppen ut som skyldiga till nyårsmassakern, då 39 personer dog 2017 på nattklubben Reina i Istanbul. Två uigurer från Kina greps misstänkta för att ha hjälpt terroristen, som var från Uzbekistan.

Genom förtrycket från den kinesiska staten kan ännu fler komma att välja våld framöver, tror exiluiguren Abdurahman Özturk, 39, en välutbildad filmare med hipsterskägg som strosar runt på sin terrass i stadsdelen Beşiktaş.

Poliser som står lyssnar av telefonsamtal med familjen, agenter som uppmanar till flyktingspionage. Abdurahman beskriver ett liv i exil under ständig press.Foto: KRISTOFER SANDBERG
Att vara tyst och hålla låg profil ledde ingen vart, för uigurer i exil, menar Abdurahman. Familjerna fängslades eller försvann i alla fall.Foto: KRISTOFER SANDBERG

Förtryck och terror

• En miljon uigurer beräknas vara fängslade i ett drygt tusental olika fångläger. De som inte är fängslade lever under stenhård bevakning.

• Att skicka ett sms med ett korancitat kan till exempel betraktas som misstänkt. Likaså att bära långt skägg eller att slöja.

• Förtrycket intensifierades sedan 2014. Men redan innan dess, som 2009, stoppades demonstrationer med flera hundra döda som följd.

• Samtidigt uppmuntras andra etniska han-kineser att flytta till Xinjiang.

• Ett 80-tal internationella firmor verkar i Xianjiang på bekostnad av tvångsarbete.

• I september 2020 hävdade H&M att tänker ”fasa ut” en lokal underleverantör efter misstankar om tvångsarbete i produktionskedjan. 

• Centralmakten i Kina hävdar att den agerar mot en gryende terroristaktivitet efter en handfull attentat i Xinjiang och i Peking. Samtidigt tillåts inte fri och oberoende utländsk insyn.

• Efter 2014 har uigurer har förekommit i tjänst hos Islamiska Staten.

Källor: Nationalencyklopedin, Council of foreign relations, Australian Strategic Institute.

 

– Det är dags att stå upp mot förtrycket. Jag anser att vi borde ta till allvarligare och mer våldsamma handlingar, säger Abdurahman och klappar lugnt en sprallig hund.

– Vi frågade länge kineserna snällt var våra familjer var någonstans. Nu inser vi att det inte gick att skydda dem med vår tystnad, säger han och betonar orden:

– Kina tvingar oss in i terrorism.

Kina nekar till anklagelserna

Expressen har sökt den kinesiska ambassaden i Stockholm, som skriver i ett svar att landet motsätter sig inblandning i Kinas inre angelägenheter. De förnekar samtidigt förtrycket mot uigurerna. 

Förföljelsen av muslimer är enligt ambassaden ett ”rykte som skapats av anti-kinesiska krafter” med syfte att baktala landet.

Istället hänvisar de till ”avradikaliseringsåtgärder” – och beskriver utbildningslägren som en nödvändig åtgärd för att ”systematiskt utrota grundorsakerna till extremism, förbättra yrkesfärdigheter och skapa jobbmöjligheter”.

Ambassaden konstaterar vidare att: ”I slutet av 2019 hade alla deltagare i utbildningarna avslutat sina kurser i avradikalisering, fått en anställning och levde ett fredligt liv med hjälp av lokala myndigheter.”

Expressens Magnus Falkehed och Kristofer Sandberg på plats i Istanbul.Grafik: Foto: KRISTOFER SANDBERG

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.