AC/DC förtjänar en salut

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Foto: Lennart Rehnman

En massa repriser och fel låtlista. Och trots det tar AC/DC farväl av den svenska publiken med en avskedsföreställning som är stentuff.

Ett säkert sommartecken: AC/DC är precis som tv-tablån, en enda lång repris. 

 Sånär som på den inpetade delikatessen "Dog eat dog" avverkas samma låtar              i samma ordning som under de dubbla Globen-konserterna så sent som i februari. Vi får alltså fortsätta dras med bromsklossarna från "Black ice".

 Showen är också densamma. Det är inarbetat publikfrieri, från lokomotivet som dundrar ut i "Rock 'n roll train" och kyrkklockan i "Hells bells" till stripteasen i "The jack", dockan i "Whole lotta Rosie" och den avslutande kanonaden i "For those about to rock (we salute you)".


Än sen? 

 Om man hakar upp sig på det missar man hela härligheten. Vad vi bevittnar är med allra största sannolikhet världens mest stentuffa hårdrocksbands avskedsföreställning. Och som sådan är den i all sin enkelhet fenomenal. 

 När avstånden är större, som på Ullevi, premieras stora gester. Därför hamnar bandpappan Malcolm Young, basisten Cliff Williams, trummisen Phil Rudd och till och med det slitna men alltjämnt fungerande rivjärnet Brian Johnson mer i periferin än senast. 

 Allt, verkligen allt, handlar om Angus Young. 


I "Let there be rock" går han som i slow motion ut på den långa rampen. Han stannar till, eggar fansen i en minut och accelererar sedan tills han når plattformen mitt ute i publikhavet. Hans Gibson SG vrider sig i smärtor medan gitarrguden höjs upp mot skyn och sprattlar på golvet. Det ska inte vara möjligt, men väl tillbaka på scenen höjer han och bandet tempot ytterligare ett par snäpp. 

 Det är som om Chuck Berry fått ett Jerry Lee Lewis-utbrott och det känns som urhårdrockens allra sista primalskrik på en stor arena i Sverige.

 Låt oss hoppas att Brian Johnsons pensionstal verkligen stämmer. AC/DC visar nämligen att man kan ta farväl med värdighet, att man inte måste dra ut på det och krascha offentligt. 

 Därför förtjänar bandet en extra salut. 

 Fire!

FAKTA

AC/DC
Ullevi, Göteborg.
Publik: 57 205.



Bäst: Ofattbart maffigt, distinkt ljud från första till sista sekund.

Sämst:
Plötsligt händer det. Ett gäng börjar dansa – till mesiga ”Anything goes”.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.