Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

85 svenska svindlare och skojare i ny bok

Refaat El-Sayed och advokat Leif Silbersky lämnar förhandlingarna i tingsrätten 1989. Foto: Jan Collsiöö
Kirurgen Paolo Macchiarini hann komma med i boken. Foto: Sven Lindwall

Svenskar är förmodligen inte mer godtrogna än andra nationaliteter.

Men faktum är att det finns massor av bedrägerier som gått till historien där det är lätt att dra på smilbanden – även om det nu finns en tragisk baksida.

Författaren och journalisten Fredrik Kullberg har samlat ihop 85 av dessa i den nyutkomna boken ”Svenska svindlare och fuskare” (Ordalaget bokförlag, 2016).

Den sträcker sig från den lilla gumman Olivia Andersson till den hyperaktuelle ”stjärnkirurgen” Paolo Macchiarini.

Kullbergs bok hade lika gärna kunnat heta ”Vita lögner och blå dunster”.

En sak är säker. Folk ljuger av olika anledningar. En del är kroniskt opålitliga. Någon drar till med en liten lögn för att klara sig ur en knepig situation. Vissa vill bättra på sitt rykte. Någon fuskar med sitt cv. Somliga kanske gör det för att överleva.

Boken "Svenska svindlare och fuskare" (Ordalaget bokförlag, 2016).

I unika fall saknar någon all verklighetsförankring och är snarare ett fall för psykiatrin än de rättsvårdande instanserna.

Men självklart handlar de flesta uppmärksammade fall om skurkar som vill berika sig.

I sitt förord skriver Fredrik Kullberg, till vardags journalist på tidningen Icakuriren, att hans ”avsikt har varit mer att skildra den mänskliga dårskapen i en bredare bemärkelse, den infallsrikedom och uppfinningsförmåga som krävts för att föra människor bakom ljuset och de stora och små katastrofer som uppstått som följd”.

Han skriver också, klokt nog, att han låtit definitionerna för svindleri, fusk och förvillande vara flytande.

Kända och okända fall

I boken skriver han om både kända och mer okända fall. Mytomanen och bedragaren Johnny Bode kanske många känner till, om inte annat för kultskivan ”Bordellmammans visor” som han var upphovsman till.

Förre kommunikationsdirektören vid Röda korset Johan af Donner väckte avsky och vrede när det uppdagades att han svindlat till sig minst åtta miljoner kronor som egentligen var avsedda för insamling.

Refaat El-Sayeds lögn om doktorshatten är en modern klassiker. Många såg hellre att Kurt Haijbys påstådda affär med dåvarande kungen Gustav V tystades ner.

Den snygga skånska hårfrisörskan som påstod sig heta Carmencita Capelane kunde linda intet ont anande kärlekskranka gubbar kring sitt lillfinger.

Fredrik Kullberg, författaren.

Hennes lögner saknade gränser.

Hon påstod sig bland annat vara miljardär och släkt med amerikanske vicepresidenten Nelson Rockefeller den ena stunden och professor i hjärnkirurgi med den sovjetiske partichefen Brezjnev som patient den andra.

Släng dessutom in bedyranden om att hon varit älskarinna åt president John F Kennedy och att hon gett order om att skicka ut bombplan efter ett intermezzo mellan amerikanska och nordkoreanska patrullbåtar utanför den koreanska halvön.

Det sägs att man för att lura någon bör hålla sig inom rimliga gränser för vad som är troligt eller ta i för kung och fosterland.

Det som talar för det sistnämnda är att folk är benägna att tro att ingen skulle ljuga så oförblommerat så då det borde alltså stämma, hur osannolikt det än låter.

Johan af Donner, tidigare vid Röda korset.

Lurendrejeri är alltså inget nytt påfund. Skojare av olika slag har funnits i evinnerliga tider. Och om någon nu händelsevis att tror att man kan lita på en liten gammal gumma med aldrig så förtroendeingivande ögon så bör man nog tänka om.

Dömdes minst sju gånger

Olivia Andersson, som föddes 1839 i Högsby i Kalmar län, var vad man i dag skulle kalla en återfallsförbryterska. Hon dömdes minst sju gånger för bedrägeri och gudarna vet hur många gånger hon lurade de mer godtrogna.

Det är känt faktum att många offer drar sig för att anmäla att de blivit lurade.

Det finns framför allt två orsaker till det. För det första hoppas man innerligt att man inte blivit dragen vid näsan utan hoppas i det längsta att man ska få det man utlovats, för det andra känner sig många dumma. När det till slut går upp för en att man blivit bedragen så är förlusten av pengar eller vad det nu är ibland lika stor som skammen.

Olivia Andersson var minst sagt förslagen. I boken berättar Fredrik Kullberg historien om när hon spred uppgiften om att hon stod i begrepp att få ärva två stora lantegendomar samt att hon snart skulle lyfta en livränta.

Kurt Haijby

”Som belägg för sin häpnadsväckande tur brukade hon visa handlingar som intygade att hon verkligen blivit testamenterad godsen Singamåla och Kollinge i Småland”, skriver Kullberg.

Sedan kommer den klassiska varningssignalen.

Boutredningen drog ut på tiden och Olivia var nu i behov av en del pengar så att hon kunde bistå sin son som höll på med stora ”grundläggeriarbeten”.

Om nu någon läsare skulle känna igen upplägget i de nu så flitigt återkommande Nigeriabreven så är det ingen tillfällighet.

Bedragare lovar i regel guld och gröna skogar. Men det dröjer ett tag och så ett tag till och ännu ett tag…

Förutom sin duperande förmåga behärskade Olivia även urkundsförfalskning. Hon tillverkade egna dokument som skulle styrka det väntande arvet.

Med gamla handlingar, ”domstolsutslag och stämplar bortklippta från rekommenderade brev” konstruerade hon nya dokument som ”föll handelsidkerskor och änkefruar till föga och lånade ut damguldur, klädespersedlar, guldörhängen, silverskedar och stora penningbelopp till den blivande arvtagerskan”.

Därefter belånade hon värdesakerna och köpte i stället presenter, ved och mat för pengarna. Till sina låntagare sa hon att sakerna kom från ”sina” gods nere i Småland.

Lurades med romans

Det sägs att det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Mycket tyder på att det är lika svårt att få en bedragare att gå genom den trånga porten och välja den smala vägen, för att nu använda en biblisk liknelse.

När Olivia någon gång i 60-årsåldern avtjänade ett straff på Stockholms länsfängelse började hon bearbeta ännu ett offer.

Den här gången var det en kvinnlig ogift fångvakt som föll hennes rövarhistorier.

Olivia berättade att hon råkade känna en båtmaskinist som hade det gott ställt och i likhet med fångvaktaren dessutom var ogift.

Kunde möjligen inte det vara ett lämpligt parti?

Därefter inleddes en brevväxling mellan maskinisten Nisse Jansson och fångvaktaren. Förtroenden knöts och banden stärktes. En romans började spira.

Så långt var allt bra om man bortser från det faktum att någon maskinist inte fanns, i alla fall ingen vid namn Nisse Jansson och framför allt ingen som brevväxlat med den kvinnliga fångvaktaren.

Däremot fanns det en järnvägsbokhållare Karlsson som, under press från polisen får man förmoda, medgav att det faktiskt var han som hade skrivit breven.

I breven hade han lyckats förmå den ogifta fångvaktaren att låna ut sammanlagt 3020 kronor samt några klänningar och en kjol till deras gemensamma bekant Olivia Andersson.

På den tiden var det beloppet en förmögenhet.

I boken framgår det inte vilket straffet blev för den känslokalla och oförbätterliga Olivia Andersson.

Det vore väl i och för sig lämpligt om hon placerades på samma anstalt som den bedragna fångvaktaren arbetade på.