Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

8 unga om ångesten och oron som inte syns

Alexandra, 20: ”Alla tror att jag är sprallig, men det är inte hela sanningen”
Izabella kände – som många andra, visar det sig – ångest redan i grundskolan.Foto: Privat

Antalet unga vuxna som behandlas för depression och ångestsymtom ökar, enligt en rapport från Socialstyrelsen.

Ökningen är som allra störst i gruppen unga vuxna i åldern 18-24 år, och då i synnerhet bland unga kvinnor.

Här beskriver åtta personer mellan 16-30 år med egna ord om hur livet med ångest ser ut.

Izabella, 23, Handen

”Första gången jag kände ångest var nog redan i grundskolan. Då var det förmodligen på grund av utanförskap i klassen, och det var då mitt övertänkande av det allra mesta startade, och det följer med mig fortfarande. Det påverkar mig på så sätt att jag kan inbilla mig att folk tycker illa om mig fastän jag inte har några belägg för det, utan bara för att jag skapat det själv i huvudet på grund av övertänkande, och det gör mig lite blyg mot nya personer.”

Ronja, 19, Linköping

”Första gången jag kände ångest var jag runt tio år och hamnade i en sits där jag kände mycket och inte visste var jag skulle göra av alla känslor. Krav och prestationer är något som hjälpte till en början att få mig att känna kontroll, men som sedan blev till ett beroende för perfektionism. Idag försöker jag varje dag prioritera mitt eget mående och gå emot alla krav jag har på mig själv, men ibland är det svårt.”

Sara, 30, Älvsjö

”Första gången jag kände riktigt ångest var när jag var 13 år men det blev inte riktigt allvarligt förrän jag var 22. Sen dess har jag levt med ångesten mer eller mindre konstant men den blir värre när jag är inne i en depression. Den påverkar min vardag på sånt sätt att när den är ordentligt påträngande klarar jag inte av att gå till jobbet. Det gör att jag i perioder har mycket sjukfrånvaro. När ångesten är som värst tryter också orken vilket gör att jag äter sämre eftersom jag inte orkar laga mat.”

Adam, 17, Grödinge

”Har svårt att sammanfatta min ångest men den följer mig vart jag än går och är delvis kopplad till min diagnos (autism). Den första gången jag kände verklig ångest var när jag var fem-sex år gammal. Min farfar hade precis avlidit och efter begravningen började jag grubbla mycket kring döden, sedan dess har jag haft dödsångest ganska regelbundet. Men den ångesten som jag tror besvärar mig allra mest är det sociala, har alltid varit ganska 'off', uppfattas som märklig av min omgivning, vet inte hur jag ska prata med människor jag inte känner. Vad jag än gör får jag en känsla av att det bara blir fel”.

Tova, 21, Katrineholm

”Jag har svårt att komma ihåg första gången jag kände ångest eftersom att jag har flertalet minnen från tidig ålder. Tidigaste minnena kan vara från 4-5 års ålder. Det var en obehaglig känsla i kroppen som jag kan minnas och känna när jag i dag ser riktigt förtvivlade barn. Dom tidiga minnena av ångest är kopplade till vad jag tror är en rädsla att något hemskt ska hända eller att jag ska bli övergiven. 

Vardagsångesten i dag kan komma av allt möjligt. Panik över pengar. Utmattning som leder till ångest över minsta lilla sak. Rädslan att inte vara alla till lags eller att göra någon besviken. Besvikelsen på mig själv när jag återigen låter ångesten styra mitt humör och handlingar”.

Abbas, 26, Göteborg

”Jag får ofta ångest, ofta att jag inte är värd vissa saker och ofta leder de till mycket ensamhet och att jag känner mig oförstådd. Det tog ett par år innan jag började bearbeta ångesten. Min ångest tog ganska hårt mot att lära mig att älska mig själv, att jag aldrig riktigt var värd något och dödade personen inombords.  I våras gick jag ut och berättade om just hur jag haft det i min ensamhet, hur det är kopplat till hur jag inte tycker om mig själv och även övervägt att inte leva mer. Idag mår jag bättre men har en daglig ångest över saker och ting.”

Emilia, 16, Göteborg

”Första gången jag fick ångest var nog i skolan då jag aldrig känt mig bra nog och misslyckats med det mesta i skolan. Får mycket ångest när jag ska gå ut bland människor eller vara med många nya människor. Det påverkar mig väldigt mycket då jag bara sitter isolerad hemma det mesta och följer aldrig med familj eller vänner ut.”

Linn, 22, Västerås

”När jag var 17-18 hade jag börjat med antidepressiva och började få väldigt grov ångest. Det var allt ifrån jag trodde någon skulle döda mig till att jag inte kunde ta bussen ibland. Jag brukade också få otrolig ångest när jag var på stan och när jag var i folkmassor. Det påverkar min vardag väldigt mycket och jag brukade skada mig själv för att bli av med ångesten. Nu tar jag ångestdämpande och lugnade mediciner för min ångest men den är fortfarande där. Jag har diagnoserna adhd, autism och borderline”.

Läs fler delar i Expressens serie ”Jag mår inte så bra” här:

Enya, 21, blev av med jobbet – på grund av sitt mående
Helen, 23, om sin ångest ”Trodde det var normalt”
Alexandra: Man kan ha ett toppenliv och ändå må dåligt
Atilla Yoldas: Jag berättar om trycker över bröstet - annars går jag under

Mår du eller någon du känner dåligt? Hit kan du vända dig.

Är du närstående: Ta alltid självmordstankar eller planer på allvar. Bevara lugnet, men vidta åtgärder.

Prata och våga lyssna. Uttryck din oro och ställ frågor. Ge konkreta exempel på varför du tror att det finns en självmordsrisk. Visa empati och döm aldrig. Men vidhåll att alla har ett eget ansvar för sina handlingar.

En självmordsnära person behöver träffa någon från psykiatrin på en gång. Ring 112 eller åk till en akutmottagning. Om möjligt – lämna inte personen ensam.

Självmord är ofta impulshandlingar. Självmordsnära människor är ofta ambivalenta in i det sista. Det går att påverka dem. Betona att det går att få hjälp och att saker och ting kommer att bli bättre.

Ring alltid 112 om läget är akut.

BRIS vuxentelefon: 077-150 50 50.

BRIS – Barnens hjälptelefon: 116 111, www.bris.se.

Självmordslinjen: 90 101, chatt.mind.se.

Jourhavande präst: Nås via 112.

Föräldratelefon: 020-85 20 00.

Jourhavande kompis: 020-22 24 44.

Spes (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd): spes.nu. 

Telefonjouren: 08-34 58 73.

Källor: mind.se och www.spesistockholm.se.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.