1. Lurar in insekter med färg och nektar
Flugtrumpet
Som namnet antyder liknar den här växten en trumpet. Den blir upp till 50 centimeter hög och slår ut med en purpurröd blomma på en bladlös stängel.
Med sin färg och nektar lockar den till sig intet ont anande insekter som halkar ner i växtens inre när de sätter sig på dess kant. Där dör djuren och bryts ner av bland annat enzymet proteas.
Över blommans öppning växer ett lock som hindrar regnvatten från att rinna in och späda ut safterna som växten använder för att bryta ner sitt byte.
Växten kommer ursprungligen från Nordamerika och finns i några få områden i södra Sverige.
2. Fungerar som ett slags drog
Kannrankesläktet
Det här släktet av köttätande växter brukar på engelska kallas "monkey cups", alltså apkoppar.
Det är inte för att den kan rå på så stora djur som apor, tvärtom har den fått sitt smeknamn eftersom apor setts dricka ur de koppliknande "kannor" som hänger ner från stjälken.
Växter i kannrankesläktet fångar sina byten på ett sätt som liknar flugtrumpetens. Insekten lockas till växten av dess starka nektar som fungerar som en sorts drog. Insekterna blir berusade när de dricker nektarn och trillar ner i kannorna där de bryts ner av enzymet pepsin.
I släktet finns omkring 135 arter som i villt tillstånd förekommer i Kina, Malaysia, Indonesien, Filippinerna, Madagaskar, Seychellerna, Australien, Indien, Borneo och Sumatra.
3. För tankarna till huggtänder
Darlingtonia californica
Den här växten känns igen på sitt iögonfallande utseende. Bladen bildar en ballongliknande hålighet – och från växtens framkant hänger två spetsiga blad som för tankarna till huggtänder.
Men utseendet hindrar inte insekter från att ta sig en tur in i växtens ihåliga inre. Ovetande insekter flyger mot sin sista resa och förvillas inuti växten av solljuset som med ett dämpat sken faller genom transparenta fläckar på bladen.
Insekterna flyger mot ljuspunkterna och när de landar fångas de av bladens tusentals fina hår.
Med håren kan växten dra sitt byte mot organen som bryter ner djuret och ger växten näring.
4. Använder fångstblåsor
Bläddersläktet
De rotlösa växterna i bläddersläktet trivs i sötvatten och våt jord och är de enda som använder sig av så kallade fångstblåsor för att rå på sina byten. Dessa sitter på växtens bladflikar och är en sorts blåsformade organ försedda med en liten "dörr".
Dörren kan bara öppnas från utsidan, så när små djur kryper in i blåsorna är de fångade och dör snart i brist på mat.
De små fångstblåsorna blir mellan 0,2 millimeter och 1,2 centimeter sluter sig kring djuret på en tiotusendels sekund.
I bläddersläktet finns 220 arter som förekommer på alla kontinenter utom Antarktis.
5. Klibbiga och körtelförsedda blad
Tätörtssläktet
Köttätarna i det här släktet använder sig av sina klibbiga, körtelförsedda blad för att lura till sig och fånga insekter.
När bytet fastnat på bladen, som oftast är gröna eller lila, löses det upp av proteinnedbrytande enzymer. På så sätt kan växten tillgodogöra sig kväverik näring från djuret.
I tätörtssläktet finns omkring 80 arter som växer i Nord- och Sydamerika, Europa och Asien.
En del arter är inte köttätare på vintern, men på sommaren slår de ut med nya blad i väntan på nästa byte.
6. Har både rörelse- och känselförmåga
Sileshårssläktet
De här växterna fångar sina byten med hjälp av en sorts körteltentakler som sitter på bladen och har både rörelse- och känselförmåga.
Fångsten sker när en insekt landar på ett blad och fastnar i den klibbiga avsöndringen som sitter längst ut på tentaklerna som en glänsande droppe.
När insekten, utan lycka i sikte, försöker ta sig loss rör sig tentaklerna mot krabaten och snärjer den i ett ännu hårdare grepp.
Bytet bryts sedan ner med en sorts enzym och växten kan tillgodogöra sig näringsämnen som underlättar tillväxten.
I det här släktet förekommer över 100 arter som förekommer på alla kontinenter utom Antarktis. Vissa arter kan bli så gamla som 50 år.
7. Fällan stänger sig på 10 millisekunder
Vattenfälla
Köttätande växter lurar, som vi tidigare sett i den här listan, även i vattnet – och precis som namnet antyder förekommer den här växten i vattnet där den livnär sig på små, vattenlevande ryggradsdjur.
Växten är rotlös och dess fritt flytande stjälkar blir mellan sex och elva centimeter långa.
Dessutom växer den i rasande fart med mellan 4 och 9 millimeter per dag. Bladen växer i kransar i tät följd längs stammen – och en del växter kan producera en ny krans per dag.
Fällorna sitter på bladskaft som innehåller luft vilka också fungerar som "flytväst" för växten.
Fällorna består i två blad som kniper till runt sitt byte när de råkar vidröra hår som sitter på bladen. När växten tillgodogjort sig näringen från djuret öppnas bladen på nytt.
Även när det gäller fångsten är det här riktigt snabba rackare – fällan stänger sig på bara 10 millisekunder.
8. Efter fem dagar är insekten färdigsmält
Venus flugfälla
Venus flugfälla ingår i familjen sileshårsväxter, som förekommit tidigare på den här listan, är grön och har blad med ett rödaktigt inre.
Venus flugfälla kommer ursprungligen från de amerikanska delstaterna North och South Carolina och trivs bäst i kvävefattiga blötmarker.
Växten fångar främst insekter och små spindlar. När de aningslösa djuren sätter sig på bladflikarna i växtens "fälla" vidrör de små spröt som utlöser en stängningsmekanism där insekten bryts ner med en speciell vätska.
Efter omkring fem dagar är insekten färdigsmält.
Bladen kan stänga sig upp till 10 gånger innan de dör och ersätts av nya blad.
Övriga källor: Naturhistoriska museet, Wikipedia.
Premium
Premium
Premium