Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

35-åringen skriver själv

I dag skriver 35-åringen om hur det är att bli oskyldigt misstänkt för mord.
I onsdags släpptes 35-åringen fri. Under den tid han suttit i häktet har allmänheten fått veta det mesta om hans liv och person.
I dag skriver han själv om hur det är att bli oskyldigt misstänkt och få sitt liv satt under lupp för allmän beskådan.
Jag är en våldtagen man, en avrättad man. Jag har blivit ett offer för ett maskineri som saknar själ och substans. Jag har ätits av gamar, precis som en stupad antilop som sörjer för sitt eget liv, harmlöst kvarlämnad på en brinnande savann. Det är kadaver jag talar om, ett rättssamhälle som satts ur spel, medier som inte kan bli kvitt sin obotliga cynism, och det är kadaver de tuggar i sig. Men jag vägrar nedlåta mig till att tro att ett samhälle måste likna en myrstack, att det endast skulle utgöras av icke-reflekterande individer som tagit tjänstgöring hos ett barbariskt maskineri. Jag vet nämligen att det finns något mycket vackrare, det vet jag, liksom ni vet det. Jag talar om Människan. Och när jag skriver Människa så talar jag inte om en individ som lever och agerar utan att förstå sitt sammanhang. Jag talar om en Människa som förstått sitt medfödda ansvar; ansvaret att upplyfta sig själv till Människa, att inte stelna och bli blind.

Varför jag skriver

det här till er nu, är för att det i denna stund ställs ett absolut krav på er som Människor. Jag har levt ett liv, som säkert skrämmer många av er, och som för många av er är främmande. Det gör ingenting, jag kräver inte att någon ska förstå min person. Men det som är olyckligt, är att oförmågan att kunna förstå en annan Människa leder till att varje individ alldeles för lättvindigt kan avsäga sig sitt ansvar. Det är alltid lätt att lämnas oberörd, särskilt då en person som jag, en person som ni har svårt att identifiera er med, blir avrättad av polis och media. Vi är generellt duktiga på att skärma av, att lämnas likgiltiga. Slaktaren visar sin skicklighet då han utan vare sig inlevelse eller eftertanke avrättar en ko. Åklagaren besitter samma yrkesskicklighet då hon fäller en oskyldig gärningsman.

Vi har i ett samhälle

ett antal institutioner som är nödvändiga för oss. Polisväsendet och medierna är två av dessa, och det är vid dem jag ska uppehålla mig ett slag. För det är ju de som har avrättat mig. Jag vill dock göra klart, redan nu, att medierna på intet sätt är de som bär det tyngsta ansvaret - det är polisen. När jag nu skriver till er, sitter en man häktad på sannolika skäl misstänkt för mordet. Och det är naturligtvis ingen slump att jag fick bli liggande till dess de kunde göra ett nytt gripande. Polisen har alltså medvetet fört en strategi som direkt inneburit att en människa, i det här fallet jag, tvingats ge sitt liv. Och anledningen, mina medmänniskor, är för att ni ska känna er trygga. Att ni ska kunna känna en tillit till ett inkompetent polisväsende.

Medierna bär

naturligtvis också ett ansvar. Men samtidigt vet vi att de är asätare, som utan eftertanke tuggar i sig det som serveras. Och i det här fallet, är det polisen som varit den store hovmästaren, som på silverfat serverat min kropp för de utsvultna djuren.

Dessa institutioner,

media och polis, som jag talat om, är ändå bara en spegelbild av vår oförmåga att inse det större ansvar vi som Människor bär. I sig själva saknar dessa institutioner en själ. De fungerar som en industri, där varken något hjärta, och allra minst någon hjärna, får plats. Det är därför viktigt att ni, det svenska folket, lyfter era huvuden från denna grumliga damm. Att ni försöker se klart, och inser att ni bär ett mänskligt ansvar som dessa institutioner tyvärr inte lyckas uppvisa. Och om inte ni tar det ansvaret, förblir samhället själlöst och omänskligt, och ni i er tur förvandlas till svarta budbärare.

Jag sitter just

nu på ett hotellrum, någonstans i Sverige, rädd för att gå utanför min dörr. Jag försöker reda ut alla myllrande tankar som trängs inom mig. De plågar mig något fruktansvärt, men jag är oförmögen att utplåna dem. Och jag vet att jag omöjligen kan gå fri, få tillbaka mitt liv, om den världen jag släpps ut i, är en djurisk värld som förlorat sin mänsklighet.

Den här texten

har varit jobbig att skriva. Men jag hoppas att ni tagit den till er. Jag hoppas att ni inte likgiltigt rycker på axlarna och avfärdar den med trångsynta argument. Och om ni inte förstått mitt budskap, ber jag er, läs texten igen. Läs den till dess ni har förstått mitt budskap. Om ni ändå, trots mina uppmaningar, väljer den enkla vägen och stöter ifrån er detta brev, förvandlas det samhälle vi lever i, till en ondskefull förintelseindustri. Och ni blir själva en del av den.

Jag vill avsluta

detta brev med att framföra mina kondoleanser till Anna Lindhs familj. Jag hoppas att ni orkar ta emot dem. För mig är hon en Människa som, trots mitt minimala intresse för svensk partipolitik, gjort ett starkt intryck på mig. Hon är en människa som upphöjt sig, från ett likgiltigt kräldjur (för det är blott vad en blind ansvarslös individ är) till en beundransvärd ansvarstagande Människa. Och det är vad ni alla kan vara, vare sig ni är busschaufförer, kassabiträden eller politiker. Ni är alla individer som irrar omkring på en vilseledande men likväl vacker planet. Och ni har alla möjligheten att bli en Människa, bara ni reflekterar, slåss mot cynismen och bär det Mänskliga ansvaret på era axlar.

35-åringen

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!