I sin lägenhet i Stockholmsförorten Kärrtorp fixar Frida, 31, i ordning röda plakat formade som hjärtan. De pryds med orden demokrati, Kärrtorp och kärlek. I dag ger hon sig ut för att tillsammans med sina vänner och grannar göra samma sak som förra söndagen: Visa att de inte ger sig. Att de menar allvar, att de inte vill ha nazistiska budskap eller våld i sina kvarter.
- Vi måste fortsätta med ett långsiktigt förebyggande arbete för att stoppa nazismen. Tillsammans är vi starka, det visade vi i söndags.
Frida har bott i området i sex år. Medan vissa grannar avfärdade klotter och affischer med hakkors som "busiga pojkstreck" tidigare i höstas började hon känna obehag.
- Det här är en ideologi som går ut på att vissa människor inte ska få finnas. Därför måste vi visa vårt stöd, säger hon beslutsamt.
Ideologin som sprider skräck har de senaste 30 åren tagit minst lika många liv.
Åke Noord blev ett av de första offren för den nya tidens svenska nazister. Året var 1983. Dörren till den 37-årige servitörens lägenhet på Kungsgatan i centrala Stockholm stod öppen när en av hans kolleger kom för att se var han höll hus. De hade blivit bekymrade, han hade inte synts till på jobbet på Östermalms-herrklubben Sällskapet på nästan en vecka. Och han svarade inte i telefon när de ringde.
Från dörröppningen syntes att det var stökigt i lägenheten. Kollegan blev orolig och ville inte gå hela vägen in.
I stället larmades polisen.
Åke Noord hade fått en tygtrasa nedtryckt i halsen för att sedan strypas med en snara.
De båda gärningsmännen träffade servitören på en gata i centrala Stockholm, den 9 november 1983. När de gick ut från huset, inte långt från Kungsbron, hade de lämnat sitt offer död i hemmet. Men på brottsplatsen lämnade de också en tydlig signal. Ett tecken på vad som rörde sig i deras huvuden och vad de trodde på. Ett flera decimeter stort hakkors var inristat på offrets bröstkorg.
I brevlådan hade gärningsmännen hittat en utbetalningsavi på 3 000 kronor, som de stal. Det var den som sedan gjorde att de kunde gripas.
Männen, en 27-årig medlem i nazistpartiet Nordiska rikspartiet, och hans 19-årige kamrat dömdes till fem års fängelse respektive sluten psykiatrisk vård för grov misshandel och vållande till annans död.
I en rapport som publicerades 2002 slogs fast att 1983 var året då nazisterna mer systematiskt började använda våld. Författarna Evabritta Wallberg och Lars Olof Lampers beskrev trendbrottet med ord som militarisering och metoderna innefattade bombhot, mordbränder, hot, trakasserier och misshandel.
Och mord.
Sedan dess har de dödat och misshandlat. Nästan varje år.
Och hotet om våld från naziströrelsen i Sverige finns kvar. Invånarna i Kärrtorp blev förra helgen attackerade med glasflaskor, brinnande bengaler och knallskott som regnade över de som samlats på torget för att försvara sin förort mot ondskan.
Svenska Motståndsrörelsen, SMR, betraktade av experter som några av Skandinaviens mest radikala nynazister, låg bakom attacken.
Det var ett tydligt tecken på att de inte drar sig för att använda våld. Och det varnas för att något är på väg att hända.
- Man kan säga att det här är tredje våldsutbrottet. Det första inträffade i början av 90-talet och då hamnade i stort sett alla i fängelse. Sedan var det ett nytt runt 1999 då Björn Söderberg mördades. Även det ledde till att en stor del av SMR hamnde i fängelse. Om samhället nu mobiliserar sig är det mycket troligt att SMR tar ytterligare ett steg och beväpnar sig, säger historikern Mats Deland vid Uppsala universitet.
En sammanställning av de fall som rapporterats i medierna visar att minst 30 personer har dödats av personer som på ett eller annat sätt har varit kopplade till nazistiska organisationer i Sverige.
I flera av fallen under de senaste 30 åren har offren varit homosexuella.
Den 12 augusti 1990 var två män, en 19-åring och hans kompis, ute på stan i Göteborg.
De började kvällen med att dricka vin i en park men hamnade snart i kön till gayklubben Touch på Esperantoplatsen. Det stod ett tiotal personer utanför och väntade på att få komma in.
19-åringen ville inte vänta. Han trängde sig fram genom kön och började snart provocera de som skulle in och roa sig. Han och kompisen skrek åt den lilla gruppen av människor att bögblod skulle flyta, att hans farfar gasade homosexuella och de riktade sig till en särskild man när de frågade hur sådana som han, en homosexuell, kunde få leva.
Senare under kvällen var de båda tillbaka utanför klubben.
Efter en ordväxling blev en man slagen med en batong och nazisten och hans kompis flydde från platsen, de var rädda för polisen.
Men någon följde efter och skrek åt den 19-årige mannen att han skulle stanna.
Det var den mannen som snart skulle bli mördad.
På en parkeringsplats en bit därifrån blev han huggen i ryggen. Det lät otäckt när kniven gick in, uppgav den 19-årige mördaren senare. Det var som ett krasande ljud, men han fortsatte ändå.
När offret låg död på marken flydde gärningsmännen och åkte hem, var och en till sig.
Några timmar senare stod nazisten utanför kompisens dörr och ville kramas.
Dagen därpå anmälde de sig själva till polisen.
Vera Oredsson, ledare för Nordiska Rikspartiet, sade i Aftonbladet om mordet:
- Det var inget dåd, det var rengöring. Vi betraktar inte homosexuella som människor. De är avskum.
19-åringen dömdes till fängelse för mord i sex år. Hans kamrat dömdes för medhjälp till grov misshandel, olaga hot och olaga vapeninnehav till fängelse i tre år och sex månader.
Enligt rapporten som presenterades 2002 blev Säkerhetspolisens intresse för de våldsamma nazisterna i Sverige större under 1990-talet.
Det var också under 90-talet som flera nazistorganisationer bildades, ofta ur andra insomnade grupperingar. Svenska Motståndsrörelsen växte fram ur Nationell Ungdom och blev en ny samlingsgrupp för de som tidigare varit kopplade till VAM, Vitt ariskt motstånd. Även Nationalsocialistisk front, NSF, bildades efter att VAM försvann.
Nazisterna, i sina nya grupperingar, begick brott under 90-talet som var grova och ofta involverade vapen:
1990 inträffade femton attentat mot flyktingförläggningar.
1991 dömdes Klas Lund, tidigare i VAM och i dag ledare för SMR, till sex års fängelse för en rad rån.
Efter att stulna vapen hittades hemma hos två ledande nazister 1991 inleddes en omfattande förundersökning mot 55 personer.
1991 stals 28 pistoler från polisstationen på Lidingö av fyra män, med kopplingar till VAM. Senare samma år rånades Föreningssparbanken i Vemdalen utanför Sveg av två medlemmar i VAM, däribland Klas Lund.
1996 åtalades en ung nynazist efter att hans mamma hittade en ryggsäck under hans säng. Där fanns en AK4, ett avsågat salongsgevär, en rånarluva och kommunikationsapparater.
1997 sprängdes en skoltoalett i Mora, under en föreläsning om koncentrationsläger.
1998 stals elva AK5:or från P10 i Strängnäs av rånare med nazistsympatier.
Våldet skulle eskalera mot slutet av 1990-talet och förvandlas till ett andra våldsutbrott bland de svenska nazisterna.
Under loppet av ett år - 1999 - miste flera människor sina liv under uppmärksammade former.
Det började i maj med morden på polismännen Olle Borén och Robert Karlström i Malexander. De tre polismördarna Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv hade alla starka kopplingar till nazistkretsar.
I juni utsattes de två journalisterna Peter Karlsson och Katarina Larsson, som granskat nazistiska grupper, för ett bombattentat i Nacka utanför Stockholm. Ingen har ännu gripits för dådet.
Fackföreningsmannen Björn Söderberg blev nästa offer i oktober, då han sköts ihjäl utanför dörren till sitt hem i förorten Sätra i Stockholm. Tre gärningsmän dömdes för mordet - nynazisterna Hampus Hellekant, Björn Lindberg-Hernlund och Jimmy Niklasson.
Men redan 1995 dödades tre personer under ett och samma år av nazister.
Ett av offren var bara en pojke.
Det hade varit ett bra sommarlov. En av höjdpunkterna för 14-årige John Hron var att han hade vunnit brons i ungdoms-SM i kanot. En ljummen sommarkväll i augusti 1994 skulle han och en kompis ta sin sista chans att hitta på något kul under lovet, det var en vecka kvar innan skolan skulle börja. De bestämde sig för att tälta vid Ingetorpssjön mellan Kode och Kareby, en populär samlingsplats för ungdomar i trakten. Det var dit man åkte för att bada på sommarkvällarna. För vissa tonåringar var det där man drack sina första öl på klipporna och blev full.
John Hrons mamma var lite orolig, men körde dit pojkarna den knappa milen från hemmet.
De två tonårskompisarna reste tältet och gjorde upp en eld vid på klipporna vid den lilla udden för att grilla korv.
När mörkret lagt sig på kvällen hade fyra andra pojkar och unga män slagit sig ned på andra sidan sjön. En av de bar en t-shirt, med en teckning av Adolf Hitler och texten "Hitler was right, White Power". De tittade mot andra sidan av sjön och såg skenet från pojkarnas eld.
De blev nyfikna och tog sig dit.
Utflykten och äventyret på slutet av sommarlovet förvandlades till en flera timmar lång, brutal misshandel.
John Hron uppmanades säga att han gillade nazister, men svarade nej, vilket bestraffades med flera knytnävsslag. När han uppmanades återigen gav han med sig och sa att han visst gillade nazister. Till slut kastas han i vattnet och han började simma iväg. Samtidigt som han försökte fly skrek kamraten åt honom att komma tillbaka, annars skulle de döda honom.
När han kom upp på land misshandlades John Hron så svårt att han när han återigen kastades ner i vattnet inte kunde ta sig någonstans. Skadorna efter att ha blivit sparkad i huvudet under sju minuter var för svåra.
Där i vattnet i Ingetorpssjön, under en mörk sommarhimmel, drunknade John Hron.
Morgonen därpå stod hans föräldrar Tony och Marie-Louise på samma plats, vid sjön utanför Kode, där hon hade lämnat av pojkarna kvällen före.
De väntade och väntade.
Sökandet efter sonen pågick i flera timmar utan att han hittades. På platsen fanns poliser, båtar, dykare, hundar. Det var blåljus och räddningsfordon.
Till slut, på eftermiddagen, hördes någon skrika:
- Vi har hittat kroppen.
Under rättegången visades bilder av den döda pojken, som var så otäcka att många lämnade rättssalen gråtande.
Det var också det som fick John Hrons pappa, som följde de åtalade på några meters avstånd just för att kunna se dem i ögonen, att skrika det många andra också tänkte:
- Titta nu för faan - för helvete.
De fyra gärningsmännen dömdes till mellan fyra månader och åtta års fängelse.
I tingsrättens dom nämndes inget om gärningsmännens nazistiska sympatier, men åklagaren hävdade att brottet berodde på deras ideologiska grund.
Många av offren för nazisternas grymma våld har varit meningsmotståndare, homosexuella, invandrare - eller bara människor som befunnit sig på fel plats. Utöver de beskrivningar som kommit fram i olika åtal och domar har även avhoppare vittnat om de våldsamma metoderna som använts.
Viking Södergren, som bestämde sig för att lämna SMR, uppgav för journalisten Lars Adaktusson i ett TV8-program 2009 om hur han och två andra nazister misshandlade en homosexuell man medvetslös.
Han berättade:
- Det mest märkvärdiga är att han inte gav ifrån sig ett enda ljud trots att han fick kängor och sparkar i magen. Men det var inga knytnävsslag, för man är rädd att bli smittad, sa han i programmet.
Tv-programmet presenterades också interna dokument, där det beskrevs hur medlemmarna i SMR ska agera under närstrid: "Slå först, slå snabbt och slå beslutsamt mot de platser på ledarens kropp där du kan orsaka störst skada: På halsen, skrevet, maggropen eller rakt mot näsan".
Det grymma våldsmetoderna har i bland även använts inom de nazistiska och rasistiska kretsarna - för att slå ihjäl de egna vännerna.
19-årige Mikael Anderssons liv slutade i en gödselbrunn på en bondgård utanför Skara.
Han hade då blivit brutalt misshandlad av en av sina vänner.
På en fest i ett hus i Axvall dracks det alkohol i kompisgänget och de tittade på nazistfilmer på en dator.
Det blev också bråk.
En av de 19-åriga kamraterna var arg på Mikael Anderson och gav sig på honom med sina knytnävar. Misshandeln fortsatte med ett järnrör och en sten och avslutades med att hans huvud trycktes ner i en fågeldamm så att han skulle drunkna.
Han var snart död.
Den nu dömde mördaren och två av hans kamrater, 25 och 30 år, baxade sedan in den döda kroppen i bakluckan på offrets egen bil. Deras plan var att ta den till en gödselbrunn på en svinfarm utanför Skara, för att kroppen skulle förstöras.
Det tog en vecka innan offrets pappa, Göran Andersson, och resten av familjen fick veta vad som hade hänt Mikael. Göran hade inte gillat gänget sonen hängde med och hade lyckats få honom att lämna gruppen, trodde han.
Flera av de inblandade hade rört sig i rasistiska och nazistiska kretsar. 19-åringen som dömdes för mordet hade tidigare hotat att ge sig på en pojke för dennes hudfärg och åtalats. Den 25-åriga medbrottslingen blev medlem i Nationalsocialistisk Front, NSF, 2002 och sågs en gång i full uniform utanför en flyktingförläggning i Karlsborg.
Efter beskedet att Mikael Andersson hittats i gödselbrunnen började familjens mardröm.
- Jag dras med ett livstidsstraff. Jag kan aldrig få Mikael tillbaka. Gärningsmannen är däremot fri nu. Efter fem år. Jag förstår inte hur en människa kan rehabiliteras på fem år, säger Göran Andersson.
Tankarna kommer och går konstant. Och han undrar ofta hur sonens liv hade sett ut i dag om han fortfarande var vid liv.
- Jag hade precis lyckats få honom på andra tankar, bli intresserad av bilar, för att släppa sina rasistiska åsikter. Men så fick jag veta att han hade åkt på den där festen.
Den 19-årige mördaren dömdes till sju års fängelse och de andra till mellan 8 och 15 månaders fängelse.
Nu har det gått fem år, men det finns inget som tiden har raderat. Minnet av sonen bär Göran Andersson med sig resten av livet.
- Jag har haft enormt stöd av vänner och arbetskamrater. Och mina två barn och barnbarn ger mig liv mitt i allt elände. När jag känner mig deppig åker jag och besöker barnbarnen, säger han.
Familjen Karlsson i Vallentuna vet precis hur det känns.
De saknar också en son och en bror.
I september förra året satt de i en sjuksal på Karolinska universitetssjukhuset och väntade på ett under.
22 år tidigare var Zandra Karlsson, 51, också på sjukhus. Då liksom nu, nära att förlora sin yngsta son. Han hade fötts alldeles för tidigt och var bara två kilo tung när han kom till världen.
Nu var hon där igen, i en sjukhussal, plågad av ovissheten: skulle han lämna henne den här gången?
I nio dagar kämpade läkarna för att rädda sonens liv och de gjorde allt de kunde, de ville inte ge upp.
Mamman och resten av familjen såg hur han kopplades in i alla maskiner som fanns att tillgå.
Det var slangar och sladdar överallt.
När Joakim Karlsson, 22, hade opererats under en av de där nio dagarna hade han fått 200 liter blod, men hans trasiga kropp fungerade inte.
Blodet rann rakt igenom.
Sedan kom slutet.
Han förklarades hjärndöd och familjen valde att stänga av respiratorn. De fanns med honom till det sista hjärtslaget, till dess att det blev helt tyst och sonen och brodern var helt stilla.
- De hade perforerat allt. De högg honom i ryggen, under armen och i magen. På alla håll och kanter, säger Zandra Karlsson när hon nu berättar om det som hände.
Joakim Karlsson attackerades av tre unga män i huvtröjor i Vallentuna centrum, kvällen den 21 september förra året.
Övervakningsbilderna från platsen visade hur han överfölls precis utanför Ica-butikens entré. Bilderna är skrämmande. De stod först i en klunga alla fyra. Joakim Karlsson kastades ned på marken med sex armar över sig. En snabb huggrörelse mot ryggen. Övervakningskameran, riktad mot butikens fönster, visade i glasrutans spegelbild hur han överöstes med sparkar och slag mot huvudet.
Det hela var över snabbt.
En av dem försvann i väg, men två av gärningsmännen dröjde sig kvar några extra sekunder. De utdelade några extra sparkar mot offrets huvud innan de övergav sin måltavla.
Joakim Karlsson låg ensam kvar på marken i skenet av matbutikens belysning, under några träd utanför entrén.
Det var runt midnatt och tomt och tyst i centrumet. På bilderna syntes hur han lyfte ena armen, mycket långsamt. Svårt skadad fördes han sedan med ambulans till sjukhus.
Hemma i Vallentuna har Zandra Karlsson drygt ett år senare fortfarande inget svar, hon vet fortfarande inte vad som hände.
- Det vet inte polisen heller, säger hon.
Hon fortsätter:
- Det är så orättvist, sorgen är så stor. Det är som en mardröm, jag vill inte vakna eller acceptera.
Hon har ännu inte kunnat gå tillbaka till jobbet. Det finns för mycket känslor och tankar att hantera, som en mardröm med ett virrvarr av tankar som inte går att få ordning på. Hon frågar sig om det hade varit annorlunda om hon sprungit dit och om hon hade kunnat göra något, den kvällen när de fick höra att något hänt och när det plötsligt var poliser överallt.
Joakim Karlssons syskon lider fortfarande av att deras lillebror inte finns kvar, precis som hans mor.
- Jag har svårt att släppa efter, han var min bebis, han var yngst, säger Zandra Karlsson.
Hon minns när han var på väg att dö som nyfödd och berättar:
- Då visste vi inte om han skulle överleva. Sen hände det här när han var vuxen. Han skulle börja plugga och funderade på att köpa bil, säger hon.
En av 18-åringarna dömdes till tre års ungdomsvård. Den andra 18-åringen släpptes. Den tredje, nu 22 år, är på fri fot och internationellt efterlyst.
- Jag sitter fortfarande och hoppas att de tar den siste, säger Zandra Karlsson.
30 år av våld. 30 liv som raderats ut efter att ha kommit i vägen för svenska nazister. I Kärrtorp i södra Stockholm är invånarna oroliga, de har sett varningstecknen länge.
De har sett affischer med nazistiska budskap på väg till tunnelbanestationen, på promenaden med hunden eller när de gått för att handla mat. De har oroat sig för att råka ut för misshandel, eller hört om andra som har gjort det.
Och de har läst om nazisternas träning av marschformationer på Kärrtorps idrottsplats.
När Svenska motståndsrörelsen gick till attack förra helgen fick många av de som ville stå upp mot våldet fly in i matbutiken med Ica-handlaren Ronnie Larssons hjälp. Det var pensionärer, ungdomar, småbarnsföräldrar. De flydde sedan ut på baksidan.
En flicka skrek till sin mamma i tumultet, enligt ett vittne:
- Mamma, jag vill inte dö.
De som bor i området har samlat sig efter konfrontationen, men säger att det var obehagligt:
- Det var väldigt otäckt och självklart var jag rädd. Vi som var på plats försökte aldrig hetsa nazisterna, det var definitivt ingen konfrontation från vår sida, säger Helena Anderberg.
En pensionär, som bott där i mer än 20 år, säger till Expressen:
- Hakkorsen finns överallt numera. Till och med ute i skogen på papper som sitter uppe på träden. Det blir vara värre och värre. Situationen är akut och det är väldigt otäckt.
- Men jag tänker inte på rädslan, det här är ett så viktigt ämne att det inte går att vara rädd. Jag blir arg i stället. Om Hitler återuppstod, skulle jag då sitta inomhus och inte bry mig? Aldrig! Alla måste stå upp för rasisterna.
Risken för nytt våld är överhängande, det behövs inga experter för att slå fast det.
Svenska motståndsrörelsen har varit väldigt tydliga själva.
När Dagens Nyheter i veckan frågade talespersonen Per Öberg, som avböjt att bli intervjuad av Expressen, om det kommer fler konfrontationer, om det blir mer våld.
Då svarade han:
- Ja, definitivt, absolut.
Källor: Expressen, GT, Expo, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Göteborgs-Posten, QX
