Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

26-åriga Åsa har varit sängliggande i fyra år

Åsa har ständiga smärtor • Läkarna vet inte vad som är fel.
När Åsa, som är från Älvsbyn, var på festival i Luleå 2015 och åkte karusell fick hon plötsligt ont i ryggen.Foto: privat
Åsa har alltid tyckt om att röra på sig. Nu har hon inte kunnat sedan sommaren 2015.Foto: Privat

För fyra år sedan högg det plötsligt till i ryggen. 

Sedan dess har Åsa Brännmark, 26, varit sängliggande – och läkarna har fortfarande inte lyckats ta reda på varför.

Men genom åren har Åsa gjort allt för att fortsätta livet och har både gift sig och fått barn.

– Jag har lärt mig mycket av att vara sjuk, säger hon.

Åsa Brännmark har alltid varit väldigt aktiv. Hon älskar att träna flera gånger i veckan, hitta på aktiviteter tillsammans med sina vänner och tränade för att tävla i Bikini Fitness.

Men en dag i juli 2015 hände någonting. Åsa, som är från Älvsbyn i Norrbotten, var på festival i Luleå och åkte karusell med sina vänner när hon plötsligt fick ont i ryggen, någonting Norrbotten Kuriren tidigare skrivit om.

– Jag hade tränat dagen innan, gjort marklyft, och tänkte att den molande smärtan var träningsvärk och försökte tänka bort det, berättar Åsa.

Men dagen efter festivalbesöket högg det till ordentligt i ryggen och gjorde så ont att Åsa åkte till akuten. Där kunde de inte säga vad smärtan berodde på.

– Jag skickades hem med värktabletter. Sen slutade min blåsa fungera. Vilket jag märkte den natten när jag kissade på mig, berättar Åsa.

Tidigare tränade Åsa Brännström ofta och rörde på sig mycket. I dag kan hon inte ta sig ur sängen utan hjälp.Foto: Privat

”Allt var så pinsamt”

Sedan väntade flera besök på akuten och än mer smärta. Vid det här laget kunde Åsa knappt stå eller sitta, utan låg ner nästan hela tiden. 

Läkarna kunde fastställa att Åsas blåsa och tarmar inte längre fungerade som de skulle och hon fick bland annat en kateter att tömma själv. Hon hade hemtjänst sju gånger per dag och framför allt fick hennes pojkvän Marcus hjälpa henne med det mesta. En drastisk förändring från livet hon var van vid som 22-åring. 

– Det gick så fort. Jag gick från att vara jätteaktiv till helt sängliggande och kunde inte ens sköta om mig själv, inte ens duscha eller gå. Att sluta kunna kissa från en dag till en annan, att inte kunna använda tarmen, allt var så pinsamt, framför allt framför min pojkvän ... allt var väldigt obekvämt, minns Åsa.

Men Åsa beskriver att hon var i chock och gick inte ner riktigt i sorgen kring vad som hände. 

– Jag tänkte att i morgon blir det bra, så tänker jag fortfarande. 

Helt sängliggande – efter operationen  

Läkarna vet inte vet vad som faktiskt är fel och hon har ingen diagnos.

I våras misslyckades ett försök att låta en pacemaker i ryggen reglera nerver och skicka signaler som skulle hjälpa Åsa att kunna kissa på naturlig väg. Sedan dess har hon varit sängbunden helt och hållet. Innan maj var hon sängliggande till 95 procent. Nu är det 100.

Under de senaste månaderna har hon därför bott på ett korttidsboende. Ett sådant boende där äldre hamnar i väntan på plats på äldreboende – eller i slutet av livet. Där ligger hon i väntan på att hamna på rätt avdelning, men hur hon ska komma dit är oklart.

– Jag har träffat ett multidisciplinärt team i Uppsala och gjort en sammanställning, där de kommit fram till att rätt avdelning är neurologisk rehab, men för att få remiss dit måste man ha en diagnos, och de vet ju inte min diagnos. Jag är också sängbunden och för både neurologen och smärtkliniken – vilket är ett annat alternativ – kan man inte vara inneliggande patient, förklarar hon och fortsätter:

– Det är otroligt krångligt. Nu har jag hamnat i ett läge där allt jag hör är att ”en annan” läkare kan hjälpa. Det är en evighetscirkel som aldrig tycks ta slut.

Fått barn och gifte sig

Men ända från början bestämde sig Åsa för att inte låta det som hänt begränsa henne. Och de senaste fyra åren har inte bara bestått av vård, utredning och egenrehabilitering när vården brister.

Hon har gift sig med sin kärlek Marcus, som stått vid hennes sida och hjälpt henne att må bättre i det svåra – och fått barn. 

– Alla sa att det inte går för mig att skaffa barn. Men det var min största önskan och jag är så glad att vi har henne, säger Åsa. 

I dag är dottern Mindie 20 månader gammal. Marcus och Mindie kommer till boendet varje dag och bandet mellan mor och dotter växer sig starkare för varje dag.

– I början ville Mindie inte vara med mig lika mycket och det har varit tungt. Marcus var pappaledig hela tiden och jag kunde ju inte vara där på samma sätt för henne. Men nu börjar hon förstå att mamma är mamma. Nu vill hon inte vara från mig, så det är skönt i hjärtat att hon vet vem jag är, men det gör ont i hjärtat att hon måste säga hej då till mig varje dag, säger Åsa.

Graviditeten gick bra, trots att Åsa var orolig. Foto: Privat

”Har lärt mig mycket av att vara sjuk”

Dagarna på korttidsboendet ser ofta likadana ut. Åsa umgås med de äldre, spelar spel och gör inredningskollage på mobilen. Men att vara 26 år gammal och spendera dagarna med att skapa relationer till personer ofta försvinner snabbt är påfrestande och innebär mycket sorg, förklarar Åsa. 

Samtidigt har hon lärt sig saker av hela sin historia.

– Jag har lärt mig mycket av att vara sjuk. Att man kan vara sjuk och lycklig. Jag känner tacksamhet för vad som borde vara självklart, som värdet av en fin vänskap, av kärlek. 

– Jag tänker också mycket på kontraster. Här ligger jag och har ont i ryggen, andra flyr från krig. Jag har kunnat bli mamma och även om jag inte är nöjd över sjukvården är jag glad att jag bor där jag gör, för det hade kunnat vara så mycket värre. 

I dag är Mindie en av de Åsas största motivation till att kämpa för sin vård.Foto: Privat

Hoppas på fler barn

Till julen får Åsa åka hem till familjen under några timmar, någonting hon ser fram emot eftersom det är många högtider hon missat på grund av smärtan. 

Och framtiden försöker hon se ljust på. Utan diagnos får hon inte rätt förutsättningar för anpassad träning, men tränar själv varje dag i sängen och håller kvar vid tankesättet hon hade redan från dag ett: ”I morgon blir det bra”.

– Jag ska fortsätta kriga mig framåt för att få hjälp. Mitt mål just nu är att komma hem, för det måste jag kunna sitta. I framtiden drömmer jag om fler barn, vilket är en morot. Det är delade känslor, livet tickar på, Mindie blir äldre och här ligger jag, 26 år gammal. Men det måste ju bli bättre.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.