Kapitel 2

”VAR ÄR NI?”

Sveriges radio - Ekot

Lyssna på Ekots nyhetssändning kl 06:00, 26 december 2004.

Khao Lak efter flodvågen. Foto: EPA.

Sara tar sig fram över bråte och leriga pölar och kommer efter en stund fram till ett träd. En svensk kvinna och hennes dotter sitter däruppe, de säger åt Sara att klättra upp. Krafterna är på väg att rinna ur henne.

Sara berättar för kvinnan att hon är gravid, och det är som att det först då – när hon säger det högt – som det går upp för henne att hon ju har någon mer än sig själv att kämpa för. Hon måste orka, en liten stund till.

Märkliga timmar följer. Peter träffar plötsligt Sara vid ett träd och fokuserar nu för fullt på att hjälpa sin gravida fru. Hon får skjuts av en thailändsk kille på en moped upp till huvudgatan. Där råder fullt kaos med skadade och chockade människor och rykten om nya vågor.

Killar från en dykarfirma hjälper till, plåstrar om och lugnar. Efter fem timmar bestäms att Sara ska skickas med bil till ett sjukhus.

Strax före avfärd händer något. En liten tjej kommer åkande på pakethållaren på en moped. Peter skriker hennes namn rakt ut.

– FANNY!

Sara tittar upp. Hennes suddiga, glasögonlösa blick ser att han har något i famnen, något med trassliga flätor.

När flickan kommer i hennes famn känner hon på henne som hon gjorde när hon föddes för sex år sen. Armarna sitter där de ska, benen är där.

Fanny är verkligen där, och hon lever.

Malin Wesén

”Är jag den enda som har överlevt?”

Hennes rop på barnen är svaga. Rösten vill inte bära.

Emma, Filip och Vivi – var är ni?

Vad är det som har hänt?

Men Khao Lak är kusligt tyst, och Malin börjar mödosamt ta sig i riktning mot byn tillsammans med en tysk kvinna som hon möter längs vägen. De är båda blodiga och sönderslagna, men kryper och kravlar förbi drunknade människor, över hustak, bråte och bilar.

De får hjälp i en tillfällig sjukstuga, Malins söndertrasade finger läggs om men allt hon vill är att sova. Tröttheten är så förlamande. Men någon håller henne vaken, säger att hon inte får somna nu.

Sent på kvällen körs Malin i ambulans till Phuket international hospital. Efter en undersökning sätts hon i rullstol i ett väntrum, och hon får gång på gång uppge barnens namn och födelseår.

En thailändsk kvinna kommer fram och erbjuder Malin att följa med henne hem. Malin tänker att det måste vara bättre än att sitta där ensam i sjukhuskaoset. Hon får duscha och borsta tänderna, och lägga sig i husets stora dubbelsäng. Kvinnan lägger sig bredvid. Gråten tar över, huvudet värker och illamåendet väller upp i attacker.

Barnen. De måste leva. De måste finnas!

Hon lyckas inte somna, ens för en liten stund.

Satellitfoto över det drabbade området i Khao Lak, före och efter tsunamin. Foto: AP.

Maria och Bob visas upp på ett lasbilsflak tillsammans med massor av andra människor. Det är trångt. Varmt. Surrealistiskt.

De får gå av vid ett tempel. Här råder sorg och en röra av skadade och upprivna människor. Munkarna i sina saffransfärgade kläder, lite vatten att dricka, ris på en tallrik.

Maria körs kort därefter till ett hus där hon får lägga sig. Chocken börjar gripa tag. Det brinner stearinljus i rummet och hon tar upp sin lilla plånbok och tittar på fotona av Johan och Henry som hon förvarar där.

Bob hamnar i Phuket Town, drygt två timmars bilresa från Khao Lak. Han bjuds in att sova på golvet hemma hos chauffören som kört honom dit.

Linnéa Vall

Mitt i natten vaknar Linnéa av att någon säger hennes namn.

Nästa dag sys Linnéa på sjukhuset i Krabi. Utan bedövning, det finns inte tid till sånt.

Samtidigt kommer det in massor av nya skadade människor och Linnéa måste lämna sin sjukhussäng. I stället körs hon till ett hotell i närheten som har förvandlats till en tillfällig uppsamlingsplats. Längs en lång korridor ligger människor på rad på golvet. Linnéa lägger sig mellan några okända personer och lyckas somna en stund.

Klockan två på natten väcks hon av att någon skakar på henne och säger hennes namn.

Det är så mörkt i rummet att hon inte ser honom, men i stället känner hon på hans ansikte för att verkligen vara säker.

Skägget har blivit aningen längre men visst är det hennes pappa som är där. Här, hos henne.

– Vet du, säger han. Mamma och Johannes lever!

Det är nästan omöjligt att ta in, efter att ha sörjt en mor och en lillebror som döda i flera dagar. Linnéa reser sig, omtöcknad, och följer med sin pappa mot den väntande bilen utanför.

Levande? Hon har fortfarande svårt att förstå det.

Men fyra timmar senare är Linnéa och Björn framme i Phuket där Gerdh och Johannes finns. Hon kramar dem och vill aldrig, aldrig mer släppa taget.

Linnéa återförenas med mamma Gerdh och lillebror Johannes i Phuket. Foto: Jonte Wentzel.

Gravida Sara får följa med en helikopter till ett sjukhus i Bangkok efter att hon har undersökts på ett lokalt sjukhus för sitt trasiga knä och sin infekterade fot.

En läkare gör ultraljud på hennes mage.

– Congratulations! It's a girl!

En flicka? Som lever?

Jublande lycka och den smärtsammaste av alla insikter, samtidigt. Att Charlie inte kan ha överlevt har hon känt sig säker på sen vattenmassorna tog hans lilla kropp ifrån dem. Hennes mamma kan inte heller ha klarat sig. Hon var ju inne i sin bungalow när vågen kom, alldeles för nära stranden.

Fanny och Peter lyckas efter ett par dagar ta sig till Sara, och de får besked om att de ska få åka hem nästa dag.

Psykologer i gula västar som möter på Arlanda. Långa listor med namn på överlevande överallt. Sara tycker att de påminner om resultatlistor, men hon vet redan att hon inte kommer att hitta de namn hon vill på dem, hur mycket hon än letar.

Den 28 december möts Maria Ekdahl och Bob Stigsson igen av en slump i Phuket när de båda på varsitt håll har inlett sökandet efter sina familjer. De bestämmer sig för att ta sällskap, och lovar varandra att hålla ihop. Deras bröder reser också från Sverige för att hjälpa dem i sökandet.

Vid tempelområdena, dit många av dödsoffren förs under de första dagarna, ligger kropparna i långa rader. Kistor staplas på varandra. Lukten av död är genomträngande.

I en del av området pågår identifieringsarbetet.

Utanför växer provisoriska efterlysningstavlor fram, desperata anhöriga som söker sina kära, bilder som tejpas upp, telefonnummer, namnlistor... Och bilder på döda, numrerade med siffror i ett försök att framkalla ordning. Nummer 93, nummer 94, nummer 95.

På nyårsafton stannar de en stund vid det nu förstörda Blue Village Pakarang Resort där Maria semestrade med sin familj.

Hon minns Henrys önskan om att få kasta en flaskpost i havet. Hon går undan, sätter sig och skriver några rader på en lapp som hon lägger i en flaska och kastar ut.

"Jag älskar er", står det på lappen.

Bob och Maria stöttar varandra i sökandet efter sina anhöriga. Foto: Jean Chung / World Picture News.

På sjukhuset i Phuket berättar Gerdh och Johannes Vall sin ofattbara historia om hur de slungats över ön och ut i havet där 12-åriga Johannes mot alla tänkbara odds hade lyckats räddat sin mamma upp på en kanot, och de så småningom plockats upp av en annan båt och förts till Phuket.

De är också skadade, särskilt Gerdh, men evigt tacksamma mot den brittiska prästen Brian som tagit sig an dem och lämnat lappar med deras namn överallt.

När Björn senare kommit till Phuket via en transport från Phi Phi hade han hittat en av lapparna, ringt upp Brians nummer som stod där – och kunnat återförenas med sin fru och son.

På sjukhuset i Phuket konstaterar läkare senare att Linnéas arm är svårt infekterad. Stygnen från Krabi måste tas upp, och utan hennes vetskap informeras Björn och Gerdh och prästen Brian om att armen sannolikt måste amputeras nästa dag - annars är det stor risk att Linnéa dör.

Brian informerar sin församling och hela sitt övriga nätverk, och en bönekedja som kommer att pågå hela natten dras i gång. Nästa dag konstaterar den thailändska läkaren förvånat och nästan upprört att Linnéas svåra infektion har dragit sig tillbaka.

”Jag beordrar dig att åka hem”

Malin blir sämre och skjutsas tillbaka till sjukhuset. Hon får dropp och nya mediciner. Ensamheten är brutal, och hon känner att hon måste bort från det fullständiga kaos som råder här. Ingen svensk hjälp erbjuds, utan räddningen blir ett engelskt par från en kristen kyrka i Phuket som tar över och ordnar med allt. På onsdagen lämnar Malin sjukhuset och körs till flygplatsen.

Men kan hon verkligen åka hem? Kan hon lämna barnen?

Ångesten och skuldkänslorna är outhärdliga.

Det blir de välvilligt stränga orden från en läkare på flygplatsen som avgör.

– Det finns absolut inget du kan göra här i ditt tillstånd, jag beordrar dig att åka hem.

Tack vare detta blev beslutet hans, Malin bara lydde order. Hon känner sig tacksam för hans ord, och på kvällen den 29 december lyfter planet mot Sturup.

Förödelsen

Dra i pilarna för att se hur det såg ut efter tsunamin och hur det ser ut idag.

Lobbyn på Seapearl Beach Hotel, fylld med vatten. Foto: AP (2004), Michael Töpffer (2014).

Phi Phi Hotel på Phi Phi-öarna, så som det såg ut dagen efter tsunamin. Foto: Michael Töpffer (2004/2014).

Vågen slår till mot Le Meridien Hotel i Khao Lak. Foto: Stella Pictures (2004), Michael Töpffer (2014).

Khao Lak, så här såg det ut längs kusten den 28 december 2004. Foto: Gamma (2004), Michael Töpffer (2014).

Den populära turistorten Patong på Phuket, efter att jättevågen sköljt in över marknadsgatorna. Foto: Erik Andersson (2004), Michael Töpffer (2014).

Båtar mosades mot husen längs kusten på Patong. Foto: AP (2004), Michael Töpffer (2014).

Bilden togs vid Kamala Beach Hotel i Phuket. Foto: Gro Storteig / Scanpix (2004), Michael Töpffer (2014).