Klicka för att spela video

Skrolla ner

Det här är berättelsen om sex svenskar och deras familjer som var på semester i Thailand i december 2004. När de vaknade på annandag jul befann de sig i paradiset. Några timmar senare var allt förändrat – för alltid.

Reportage: Ida Thunberg

Sara Axelsson

Sara Axelsson, 32, reser den 13 december med sin familj - maken Peter, 40, dottern Fanny, 6, Charlie, 2,5, och sin mamma Berith Axelsson, 59 - för att fira julen i Thailand. Familjen bor på Green Beach resort i Khao Lak. Driver i vanliga fall ett företag inom reklambranschen.

Peter Axelsson

Peter Axelsson, 40, firar julen med en tre veckor lång semester på Green Beach resort i Khao Lak tillsammans med hustrun Sara, barnen Fanny och Charlie och svärmor Berith. Hemma i Mora driver han ett företag inom byggbranschen och jobbar som brandman.

Malin Wesén

Malin Wesén, 42, semestrar i Khao Lak med tre av sina fem barn; Emma, 14, Filip, 17 och Vibeke (som kallas Vivi), 21. Yngsta dottern Julia, 7, stannar hemma eftersom hon ska fira julen med sin pappa. Äldsta sonen Sebastian, 22, väljer också att vara hemma tillsammans med sin flickvän. Malin och barnen bor på Bhandari resort.

Maria Ekdahl

Maria Ekdahl, 42, åker till Khao Lak på chartersemester på Luciadagen 2004 tillsammans med sin familj; maken Kent, 49, John, 8, och Henry, 6. I mellandagarna ska de resa hem till Limhamn i Skåne igen, efter en paradisjul med mycket sol och bad.

Bob Stigsson

Bob Stigsson, 36, bryter av vardagen med jobb inom it-branschen för en semester tillsammans med hustrun Johanna och döttrarna Kajsa, 6, och Klara, 3. Familjen bor på Bang Niang Beach Resort i Khao Lak.

Linnéa Vall

Linnéa Vall, 14, går i åttan på Tullbroskolan i Falkenberg och firar jullov på Phi Phi island i Thailand med sin familj; mamma Gerdh, 44, pappa Björn, 42, och lillebror Johannes, 12. Familjen bor på hotell Phi Phi Princess.

Kapitel 1

Vågen

Julen 2004

Familjen Axelsson

Sara och Peter Axelsson har varit här förut, 1996 – samma år som de träffades. Då luffade de runt med sina ryggsäckar på olika öar, men den här gången blir det en lugn familjesemester på Green Beach resort i Khao Lak i en bungalow bara 80 meter från stranden.

Beskedet samma höst att de väntar barn igen hade förstås varit underbart att få. Ett syskon till sexåriga Fanny och lilla Charlie, 2,5, som väntas anlända till familjen i Mora till sommaren – mitt i juli 2005.

Men först en välbehövlig julsemester. Barnens mormor Berith som är en självklar del av deras liv och vardag följer med.

Nu har de varit i Thailand i 18 dagar. Det är juldag i Khao Lak och familjen Axelsson har en skön eftermiddagsstund på stranden. Sara är i tolfte veckan och mår bra, lite trött ibland men solen och värmen har gjort gott. Hon njuter.

Fanny och Charlie kastar frisbee tillsammans. Sara ligger och solar när det plötsligt smäller till i hennes huvud. Det är Charlie som fått till ett bra kast, men råkat träffa fel. Han blir genast förskräckt:

– Tååt, mamma, tååt!

Sara försäkrar honom att allt gick bra, samtidigt som hon känner sig varm i hjärtat över sin omtänksamma lilla pojkes ”förlåt”.

Hans stora blåa ögon som söker hennes blick. Fannys glada skratt intill.

Charlie tillsammans med mormor Berith under julsemestern i Thailand. Foto: Privat.

Juldagen 2004

Malin Wesén

Pizzorna hos italienaren inne i byn är verkligen otroligt goda. Ägaren säger själv att han importerar de bästa tänkbara råvarorna från Italien, och det kan nog stämma.

Det är juldagskväll i Khao Lak. Malin Wesén och hennes barn Emma, 14, Filip, 17, och Vivi, 21, äter och pratar om den fantastiska dag de just har upplevt. Snorklingen ute vid Similan Islands, det kristallklara vattnet, de vackra fiskarna. Alla skratten.

En sådan där dag man bär med sig och alltid kommer att kalla för en av de bästa.

Två dagar kvar av julsemestern, och de bestämmer att nu ska det pressas ordentligt innan hemresan. Emma leder redan ”brunast-tävlingen” stort, men de övriga vill åtminstone vara med och slåss om andraplatsen.

Vibeke, Filip och Emma åkte på julsemester med mamma Malin till Khao Lak. Foto: Privat.

Annandag jul 2004

Familjen Ekdahl

Familjen Ekdahl hade lämnat villan i Limhamn på Luciadagen. John, 8, fick ledigt de sista veckorna av höstterminen i tvåan för att åka till Thailand med lillebror Henry, 6, mamma Maria och pappa Kent.

Det blir underbara dagar på Blue Village Pakarang Resort i Khao Lak. Bamseklubb, lek i sanden och mycket bad.

Henry säger att han gärna vill kasta ut en flaskpost i havet någon dag. Mamma Maria har lovat att de ska göra det och leta efter skatter tillsammans. Än är det några dagar kvar av semestern, innan det är dags att vända hemåt igen.

Den här morgonen, annandag jul, går Maria upp vid sextiden på morgonen. Hon stoppar om John och Henry försiktigt för att inte väcka dem.

Maken Kent vaknar till, Maria säger att hon älskar honom och Kent svarar att han älskar henne också, och att hon ska vara försiktig under dykningen.

Maria dricker en kopp kaffe i receptionen innan hon blir upphämtad och skjutsad till dykbåten. Hon har med sig en väska med en bok – ”Da Vinci-koden” – och en liten plånbok i.

Familjen Ekdahl – Henry, Maria, Kent och John – tyckte om att resa tillsammans. Foto: Privat.

Annandag jul 2004

Familjen Stigsson

Det är tidig morgon på Bang Niang Beach Resort i Khao Lak. Johanna Stigsson vaknar till när hennes make Bob ska gå, och hon ber honom att vara rädd om sig under dykutflykten som han ska i väg på den här dagen. Döttrarna Kajsa, 6, och Klara, 3, sover fortfarande.

Familjen Stigsson har varit i Thailand i en dryg vecka och ser fram emot ytterligare ett par härliga veckor till tillsammans. Bob är förväntansfull inför dagen, han har haft dykning som fritidsintresse i många år och nu lockar Similanöarna som brukar benämnas som ett av världens bästa dykvatten.

Färden tar ungefär en och en halv timme. Bob pratar kort med en svensk kvinna som sitter och läser ”Da Vinci-koden”.

Johanna Stigsson var i Khao Lak tillsammans med maken Bob och döttrarna Klara och Kajsa. Foto: Privat.

Annandag jul 2004

Linnéa Vall

”Jingle bells” skrålar ut över den julpyntade frukostmatsalen, ett klämkäckt bjällerklang över pannkakor, omeletter och skivad vattenmelon. En stark kontrast mot den klarblåa himlen, hettan och solens starka sken över Phi Phi-öarna.

För Linnéa Vall, 14, känns den snöknarrande promenaden hem från julavslutningen på Tullbroskolan i Falkenberg för några dagar sen just nu extremt avlägsen. Hon hade faktiskt vågat ställa sig på scenen och framföra ”Last christmas” solo framför hela skolan. Efteråt – på väg hem – hade hon känt sig lättad, och lite stolt.

Flyget mot Thailand gick samma kväll, och nu sitter hon här i ett paradis och allt är nästan perfekt. Om hon nu bara inte hade skadat foten i går under juldagens snorklingsutflykt.

Men nu är det som det är.

Och Linnéa har i alla fall lyckats övertala familjen att tillbringa dagen vid hotellets pool i stället för vid havet, så att hon ska slippa gå den något längre vägen ner till stranden.

En stund senare är simtävlingen mellan pappa Björn och lillebror Johannes, 12, i full gång i poolen. Linnéa ligger på sin solstol och läser en pocket; ”Bakom stängda dörrar” av Agneta Cras. Mamma Gerdh bläddrar i en tidning.

Björn och Gerdh Vall tog med sig barnen Linnéa och Johannes till Phi Phi-öarna för att fira jul. Foto: Privat.

Malin vaknar tidigt den här morgonen, samtidigt som det första solljuset letar sig in i deras bungalow på Bhandari resort i Khao Lak. Hon ligger där och tittar på sina sovande barn, och hon tänker att det är en stor lycka att vara mamma till just dem.

Några timmar senare, vid niotiden, äter de frukost som vanligt. Det är lite svårt att få bord den här morgonen, många nya gäster har anlänt.

Efteråt går de tillbaka och börjar göra sig klara för stranden. Malin hjälper barnen att smörja in sig med solkräm, och Filip ställer sig framför spegeln och börjar fixa håret.

Systrarna och Malin skrattar åt honom. Filips fåfänga är ett kärt ämne att skoja om.

Malin frågar om Emma vill följa med henne upp till byn, som ligger en bit från stranden, för att ta ut pengar.

– Det behövs inte. Jag har 730 baht kvar, säger Vivi. Det klarar vi ju oss på över lunchen!

”SPRING!”

Även annandag jul ska bli en stranddag för familjen Axelsson, den näst sista heldagen innan det är dags att resa hem till Sverige igen.

De äter frukost länge och tittar på alla nya gäster som anländer till hotellet den här morgonen. Den europeiska vinterblekheten avslöjar att de just kommit till Thailand, hålögda av trötthet efter en lång resa över tidszonerna.

Efter frukosten kliver familjen ut på sanden och konstaterar att det blir en fin dag. Berith går till sin bungalow för att byta om, Charlie sätter sig och spelar ”Fyra i rad” med en thailändsk pojke och Fanny leker på stranden. Sara bestämmer sig för att gå upp till familjens bungalow för att hämta sin bikini. Barnen kan vara kvar, det kommer att gå snabbt.

Hon konstaterar att avståndet till vattnet är betryggande långt, ovanligt långt till och med, och det är många andra vuxna runt omkring.

Hon pussar Charlie på kinden.

– Mamma kommer alldeles strax, jag ska bara hämta min bikini.

Han är så inne i spelet och reagerar knappt. Han nickar lugnt.

– Vakta Charlie! ropar Sara till Fanny.

Sara och Peter går tillbaka mot bungalowen. Peter vill scanna av senaste nytt på hotellets internetcafé innan det är dags för stranden.

– Har du pengar? frågar Sara.

– Ja, säger Peter och viftar med en 20 baht-sedel.

Surftiden är ute efter några minuter och när han lämnar internetcaféet hör han ett väldigt oväsen från stranden. Ett mullrade dån och folk som skriker.

Samtidigt möter han Charlie och Fanny som kommer gående tillsammans mot familjens bungalow. Han passerar dem för att se vad som händer.

När den stora väggen med vatten rasar in över stranden vänder han blixtsnabbt om och efter några steg får han med sig Charlie under armen och sliter tag i Fanny med andra armen.

Sara som just har bytt om till bikini inne i bungalowen reagerar över det märkliga oljudet. Det låter som åska som inte upphör. Dörren står öppen och folk springer förbi. De skriker.

I dörröppningen ser hon plötsligt Peter med barnen springa förbi.

– SPRING! skriker han, och hans ögon skrämmer henne.

Havet ser så konstigt ut. Vattnet är ovanligt grumligt, och Maria tycker att det ser ut som om strandlinjen försvinner ner under ytan.

Det första dyket ute vid Similan-öarna ska ske vid halv elva-tiden, men plötsligt får gruppen beskedet att allt ska avbrytas och man ska åka tillbaka till Khao Lak. Stämningen är undrande. Det är något med naturen som känns olustigt, men ingen förstår vad det är som händer.

När Linnéa tittar upp nästa gång ser hon sin pappa stå vid poolområdets staket och titta ut över havet. Hon går fram till honom.

Det märkliga är att havet där utanför har försvunnit. Fiskarna ligger på botten och sprattlar, marken ser ut som den kokar.

– Pappa, vad är det som händer? undrar Linnéa.

– Ingen aning, vattnet bara försvann.

Men... det måste väl ändå vara en dröm? Linnéa slår på sig själv för att vakna, för den höga väggen av vatten som plötsligt är på väg mot dem kan väl ändå inte vara på riktigt? Det är omöjligt, fullständigt omöjligt.

En båtmast på väg i hög fart mot hennes lillebrors huvud i poolen. Var kom den ifrån?!

– AKTA MASTEN HANNES!

Hon skriker, och sen springer hon. Men hon hinner inte långt förrän ett hårt slag träffar henne i ryggen och hon slungas in i en vägg.

Bredvid henne mosas en kvinna mot samma vägg och dör inför Linnéas ögon.

Malin Wesén

Den här morgonen är precis lika vacker som alla andra. Men vid halv elva-tiden inser Malin att något är väldigt fel.

Vid halv elva-tiden är Malin på väg ut genom dörren, och det är då skriket skär genom allt som fram till nu har varit semester, glädje och paradis. Det är ett skrik av fruktan för livet, men varför?

Malin ser sig omkring, på den klarblåa himlen, solen som strålar och poolens turkosa vatten som ligger så behagligt lugnt ett stenkast bort.

Men ljudet. Det stämmer inte alls in i den idylliska tavla hon ser framför sig. Det dånar, som om en rusande flygplansmotor är på väg mot dem.

Är det krig? En terrorattack?

Då kommer väggen av vatten och väller in över Bhandari resort. Den måste vara minst 20 meter hög och drar med sig allt den passerar.

Malin skriker åt Emma, Filip och Vivi att springa för livet. Allt händer på några sekunder. Hon ser Filip vända sig om mot henne, som om han undrar vad han ska göra.

– Spring Filip! Rädda ditt eget liv, du kan inte hjälpa någon annan!

I samma stund har helvetesväggen hunnit ifatt. Den slår Malin i ryggen och hon trycks ner i det svarta vattnet.

Peter väljer vägen mot intilliggande Bhandari resort, Sara springer reflexmässigt efter, trots att hon inte förstår alls vad som händer. Två halvtrappor upp mot baren tar flykten slut, de kommer bara fram till en vägg.

Sara ser sig omkring. Det måste vara en bomb som har sprängts i restaurangen, det flyger möbler och andra saker i luften nedanför dem.

För en bråkdel av en sekund hinner hon tänka att de klarade sig. De undkom bomben!

Hon ser Charlies klarblåa blick, han ser så förvånad ut.

Då kommer vattnet. Med en smäll trycks hon ner och fastnar i något nere i det bubblande, dånande mörkret.

Peter håller hårt i barnen medan han flyger genom väggen och tappar medvetandet. Allt blir svart, tills han kommer upp igen ovanför ytan.

Det forsar och strömmar av sönderslaget bråte och brunt vatten.

Han ser Fanny som ligger ovanpå en flytande garderob. Men någon annan människa ser han inte. Bara vatten, och palmkronorna som sticker upp genom vattenytan som om de vore små vinbärsbuskar på marken.

Proportionerna är bisarra. Det är hav överallt, trots att de är långt från strandkanten.

Det som har hållit Sara fast under vattnet släpper plötsligt sitt grepp och hon kommer upp och kan andas igen.

”Jag måste drömma. Det här kan inte hända”, tänker hon.

Samtidigt känner hon den starka smaken i munnen av det smutsiga vattnet – i drömmar känner man väl ingen smak?

Då hör hon Peter ropa på henne. Sara har tappat sina glasögon och har svårt att se något, men när hon närmar sig honom kan hon urskilja Fanny en bit bort som flyter på något stort. Men Charlie? Var är Charlie?

Linnéa Vall

Plötsligt är fjortonåriga Linnéa mitt i den turbulenta vattenkraften. Nu gäller kampen livet eller döden.

En melodi börjar spela inuti hennes huvud, det är ljudet av en fiol. Det bubblar runt henne och hon sprattlar, tumlar runt, slåss mot det onda. Men havet är så övermäktigt starkt och någonstans inser Linnéa att hon kommer göra av med all sin energi och dö fortare om hon kämpar emot.

Fiolen fortsätter spela, stråken trycker hårdare mot strängarna, ljudet stegras. Tankarna rusar – är det nu jag ska dö? Blir det inte mer än så här? En bild av mamma som gråtande håller en bukett röda rosor på hennes begravning. Favoritgosedjuret Maja som placeras överst på blomberget på kistan. Johannes som kämpande läser en dikt inför alla som har samlats i kyrkan för att ta avsked.

Vattnet tar över livet. Lungorna vill sprängas. Tiden är inne, och Linnéa bara ligger där utan krafter att sträva emot mer.

För en stund känns allting fridfullt. Fiolen tystnar. Inga mer höga toner.

Så ser hon sig själv ovanifrån, hur hon ligger där, alldeles lugnt. Och hon är säker på att det är sig själv som död hon ser.

Men så tar livet ett andetag till och blir till en känsla inuti Linnéa som skriker att ”jag är inte färdig här än!”

Insikten om att hon fortfarande lever griper tag i henne och hon lyckas pressa upp sitt ansikte över ytan.

  • 1. Klockan 07.58 (lokal tid) den 26 december 2004 inträffade en jordbävning under vattnet utanför den indonesiska ön Sumatra. Med en magnitud på 9,3 på richterskalan är det en av de kraftigaste jordbävningarna under de senaste hundra åren.

  • 2. Efter skalvet höjde sig havsbottnen med upp till 12 meter utmed en 12 000 kilometer lång förkastningszon.

  • 3. När havsbotten höjde sig, höjde sig även havet. Vilket gjorde att flera miljarder ton havsvatten flyttades uppåt – den främsta orsaken till att tsunamin bildades. Förkastningszonen löpte i stort sett från syd till nord, vilket gjorde att vattnet rusade i öst-västlig riktning.

  • 4. Tsunamin slog in över Khao Lak västerifrån med en hastighet på 33 kilometer i timmen. Det rörde sig om minst två vågor som sköljde in med 40 minuters mellanrum.

  • 5. Tsunamin som slog in över Khao Lak mätte i snitt åtta meter över havet och som mest elva meter. På andra håll, närmare skalvets epicentrum, var vågen ännu högre – det talas om vågor på upp till 20 meter i Aceh-provinsen i norra Sumatra.

  • 6. Vågen hade en extremt brant profil, som en vägg. Det förklarar den enorma förödelsen när den nådde land. I Khao Lak sköljde havsvatten in upp till 1,5 kilometer.

Havet drar sig utåt igen. Sara, Peter och Fanny flyter med ut, förbi det som i vanliga fall är strandlinjen.

Plötsligt står de på havsbotten, eller snarare på något som ser ut som en neddränkt soptipp. Vattnet har sugits bort igen, och nu kommer ljudet igen. Mer vatten är på väg, en ny våg!

Peter beordrar dem att gå ut mot ett rev som är den högsta punkt han ser. De hittar en blå plastdunk i bråten. Peter ger den till Fanny.

– Håll i den här, allt vad du orkar!

De kryper ihop tillsammans. Väntar, ljudet som stegrar. Det smäller till och de följer med vattnet under ytan i en turbulent kraft. I ett andetag ovanför ytan ser Sara den blå dunken som svischar förbi.

”Nu är Fanny borta”, tänker hon innan hon slås neråt igen. Hon kämpar tills vattnet lugnat sig och då kommer ytterligare en våg.

Peter landar någonstans uppe på land. ”Var livet inte mer än så här?”, tänker han och börjar i huvudet märkligt rationellt att planera för att sälja firman och huset därhemma. Det finns ingen anledning att ha det kvar när han inte ska dela det med någon.

Han vänder ändå tillbaka för att börja leta efter sin familj, även om han inte kan tro att de har överlevt även den andra vågen. Vattnets brutala kraft och andnöden. Fanny som lärde sig simma för bara någon vecka sen.

Familjen Vall bodde på Phi Phi Princess

1. Familjen Ekdahl bodde på Blue Village Pakarang Resort

2. Familjen Stigsson bodde på Bang Niang Beach Resort

3. Familjen Axelsson bodde på Green Beach Resort

4. Familjen Wesén bodde på Bhandari Resort

Hotellen där familjerna bodde i Khao Lak och på Phi Phi.

Malin ser sig själv ligga i en kista i den vita stenkyrkan från 1100-talet hemma i skånska Hallaröd. Hennes egen begravning spelas upp som en film, och hon förstår att döden är på väg att koppla henne i sitt grepp.

Insikten kommer helt utan skräck eller ångest, hon bara konstaterar att livet är över för hennes del. Vatten forsar in i näsan och munnen, bråte slår ständigt mot henne och hon slungas runt i de väldiga vattenmassorna.

Livet är på väg bort, men så är det något som trycker henne uppåt. Ett enda andetag över ytan, sen trycks hon ner igen och förstår att det när som helst är över.

Men hon får ett andetag till, och den här gången trycks hon inte ner igen.

Först nu kommer överlevnadsinstinkten.

Jorden har gått under. Det finns ingen annan tänkbar förklaring. Döda människor som flyter omkring, raserade hus, och över allting den brinnande heta solen.

Tre thailändska män står uppe på en avsats och en av dem hjälper Linnéa upp ur all bråte hon står i. Hon inser att hon är tillbaka vid poolområdet som alldeles nyss präglades av liv. Pappas och Johannes simtävling. Hon själv och mamma på solstolarna.

Nu är allting utraderat. Borta.

Hennes hand består av en rad djupa hål, fingrarna hänger, hela hon är blodig.

– Your dad! säger plötsligt mannen som nyss hjälpte henne.

Linnéa tittar förvirrat på honom. Pappa? Hennes pappa?

Blicken ut mot stranden igen, och där står han. Han står verkligen där!

– PAPPA! PAPPA! skriker Linnéa, men Björn Vall känner först inte igen sin dotter som står där genomtäckt av lera och blod. Sen springer han emot henne.

Linnéa hade varit så säker på att hon var ensam kvar. Hon tänker att mamma Gerdh ser dem från himlen, och Linnéa lovar att hon aldrig ska svika sin pappa.

”No, no, Khao Lak is gone”

Ute till havs blir dykbåten mött av två militärbåtar, och deltagarna uppmanas att gå ombord på dessa. De får veta att de kommer att bli stående ute till havs ett tag. Maria tänker på John och Henry, att de nog kommer att tycka det är spännande att få höra att hon har åkt en riktig militärbåt.

Timmarna går och inte förrän i solnedgången blir de körda in till land. Maria går fram till en taxichaufför och ber om att få bli körd till sitt hotell längre bort i Khao Lak-området.

Chauffören bara skakar på huvudet.

– No, no, Khao Lak is gone.

Förödelsen i Khao Lak strax efter tsunamin den 26 december 2004. Foto: Reuters (bilderna till vänster), Dick Gillberg / Scanpix.