Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Han kastade syra på mig när jag ville flytta hem till mamma”

Zohra Sarwary, 27, gavs av sin pappa till en äldre man när hon var nio år – som lösen för en skuld. I början förstod hon inte att hon var gift – hon trodde att hon var hans hushållerska. Inte ens när hon födde barn förstod hon att hon var gift. När hon fick veta skämdes hon enormt mycket. Nu har han bränt henne med syra.Foto: Magda Gad

UNDER BURKAN Zohra Sarwary stod ut med att bli bortgift som nioåring. Hon stod ut med att bli misshandlad av hela sin mans familj. Hon stod ut med att barnen blev slagna. 

Men när mannen började våldta hennes lillebröder stod hon inte ut längre. 

När det hände ville hon flytta hem till mamma. 

Då kastade han syra i hennes ansikte. 

Hon tittar med sitt enda öga. 

– Att bli slagen och allt det där var jag van vid, men jag klarade inte av det han gjorde med mina lillebröder.

De är elva och tretton år. Mannen tog hem dem, satte på porrfilm och våldtog dem.

– Min man kom hem till min mamma och sa: ”Jag har haft sex med hela din familj, även med dina söner.”

Bara att prata om det gör att Zohra Sarwary hamnar i chock.

Afghanistan är det farligaste landet i världen för kvinnor.  87 procent av kvinnorna är utsatta för fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, enligt FN. Samtidigt har de väldigt svårt att fly. Majoriteten får inte gå ut utan en manlig släktings tillstånd och de har inga egna pengar.

I en serie reportage berättar afghanska kvinnor för Expressens Magda Gad och Niclas Hammarström om sin vardag med misshandel, våldtäkter, barnäktenskap, incest och hedersmord.

"Jag sover här utanför sjukhuset. När jag får mina behandlingar skriker jag så hela sjukhuset vet att det är jag som skriker", berättar Zohra.Foto: MAGDA GAD

Kroppen skakar så mycket att de smala benen hoppar upp och ner där hon sitter på en filt på marken utanför Isteqlalsjukhuset i Kabul. 

Det är i början av oktober och temperaturen har fallit. På nätterna är det inte mer än fem grader. 

En rännil av tårar kommer ut ur det lilla hålet under hennes högra ögonbryn – det enda hon har kvar av högra ögongloben. Själva ögat är borta, brynet svett, några få strån sticker ut som en topp. 

Vänster öga är skadat och infekterat. Synen är nedsatt, näsroten frätt och utplattad. Huvudet bandagerat – de har hyvlat hud från låren och sytt fast över hårbotten. 

Ansiktet är permanent brännskadat. Armarna fläckvist brända av syra. Hon höll upp dem i ett försök att försvara sig. 

Över halsen löper ett snitt som inte läker, det glipar av rött kött och gultjockt var. 

Barn som går förbi henne på gatan blir rädda. 

Hennes mamma Simin lägger över henne en filt och försöker gnugga henne varm. Dottern Zahra, 14, ger henne en kopp te. Sönerna Idris, 10, Ebrahim, 7, och minstingen Esmaiel, 5, tar av sig sina skor innan de går fram till mamma. Barnen betraktar filten som mamma sitter på som hennes hem och då har de lärt sig att man ska ta av sig på fötterna. 

Zohra är fyrabarnsmamma. Hennes man slog henne alltid inför barnen och han slog även barnen. En gång trodde hon att han skulle slå ihjäl den yngste sonen.Foto: Magda Gad

Det tar mer än en kvart innan Zohra har samlat sig så mycket att hon orkar prata igen. Hennes lillebröder vill inte prata om det som har hänt dem. 

Att bli våldtagen som flicka är en skam – att bli våldtagen som pojke är något som den afghanska kulturen inte kan hantera. 

Men Zohra vill berätta. Hon vill få ut sin historia utanför Afghanistan. Hon säger också att det vore bra om hennes historia kan hjälpa andra utsatta kvinnor. 

– Ingen här lyssnar på mig. Inte regeringen. Ingen kvinnoorganisation. Ingen som jobbar med mänskliga rättigheter. Lokala journalister har kommit och tagit bilder men ingen har hjälpt mig. Kvinnor från parlamentet har till och med kommit hit men ingen av dem har kommit tillbaka. Politikerna jobbar inte för kvinnor, de jobbar för pengar, säger hon. 

Afghanistan är rankat som världens fjärde mest korrupta land.

– De kommer bara hit och skambelägger mig och går. 

Näsan har täppts igen, snoret bubblar ut och blandar sig med gråten. 

– Jag har min familj och det är allt. Men vi har inga pengar till min vård och mina barn har inget ställe att bo på, de är på en mycket dålig plats. 

 

TV: Se Zohra berätta själv om attacken

Svärmor uppmuntrade till mord

Zohra Sarwary är kort och tunn. Pappa Abdul står i svarta byxor och grå jacka en bit bort och drar ett radband mellan arbetarfingrarna. 

Mamman och pappan tittar inte på varandra. 

När Zohra var liten blev hon mest slagen av sin svärmor, som även uppmuntrade att hon skulle mördas. 

– När min man misshandlade mig sa min svärmor: ”Varför dödar du henne inte bara? Nu håller du bara på att slå henne varje dag. Döda henne i stället så får du slut på det här.” 

Efter att mannen brände henne med syra har svärmodern kommit till sjukhuset flera gånger och bett att hennes son ska friges från fängelset: 

– Hon vill att jag ska ringa polisen och säga att min man bara gjorde ett misstag och att han ska släppas. 

Bränd och knivskuren. Maken attackerade henne tre gånger med kniven.

Det drar i sårskorporna runt Zohras vänstra öga, hon grimaserar men huden kan inte röra sig. Uttrycket fastnar i en stel fasa. 

– Min svärmor säger: ”Vem ska annars betala för dina mediciner? Din pappa är fattig.” Hon kommer hit och visar sig som om hon vore en god kvinna, men hon var med min man när han kom och kastade syra i mitt ansikte. Nu svär hon på Koranen att hennes son inte ska göra mig illa igen. Men han ringer mig från fängelset och hotar att han ska döda hela min familj. 

Tårarna fortsätter komma ut ur ögat som inte finns. De trillar ner för den rödärrade hakan och blöter ner hennes vita nattlinne, som är blommigt och har en rosett i halsen. Hon sätter en hand över bröstet: 

– Jag sover här utanför sjukhuset. När jag får mina behandlingar skriker jag så hela sjukhuset vet att det är jag som skriker. Jag säger till de släktingar som vill att min man ska släppas att om de hade hälften av min smärta så skulle de inte säga detta. 

Hon försöker lugna sig, men rösten bär inte, den kommer ut i brottstycken: 

– Jag vill inte ens bli som jag var förut, jag behöver inga plastikoperationer … jag behöver bara mitt smärtstillande och sprutorna mot infektionen … och om jag kan få jobba med något så att jag kan ge mina barn ett hem … eller om jag kan få komma till ett annat land … min oro för mina barn och min familj är det värsta … 

Hon torkar gråtsnor med baksidan av högerhanden. 

–  … om han släpps ut kommer han att döda mig, min mamma, mina bröder, mina systrar, min pappa. 

En afghansk journalist som också har granskat Zohras fall undrar:

– Västländerna ger väldigt mycket pengar till vår regering, men var är alla de pengarna nu? Var är alla pengar som har gått till afghanska regeringen och till kvinnoorganisationerna? Var är hjälpen? Hon sitter ju här utan någonting. 

Frågande håller han ut händerna. 

Afghanistan är den största mottagaren av svenskt bistånd.

Mamma Simin får komma och hålla i sin dotter igen, hon klarar inte längre av att sitta upp själv. Pappa håller sig fortfarande på avstånd. 

När maken kom och hotade henne med pistol och kniv höll hon upp armarna för ansiktet. Det skvätte syra på dem.Foto: Magda Gad

Zohra visste inte att hon var gift

I dag är Zohra Sarwary 27 år. När hon var nio år flyttade hennes familj till Iran. Hennes pappa var arbetslös och åkte dit för att jobba som metallarbetare. I Iran finns mycket jobb inom byggindustrin och afghaner får visum dit. 

– Min pappa gav mig till den här gamla mannen. Jag vet inte hur gammal han var, jag vet inte ens hur gammal han är i dag. Han är pappas släkting. Jag tror att han betalade min pappa, men jag vet inte hur det gick till eller hur mycket det var. Det här är min pappas familjehistoria, jag förstod inte då att han hade gett mig till den här mannen. 

Under många år visste inte Zohra att hon var gift.

– Jag såg honom som min farbror och trodde att jag var där som hans hushållerska, inte som hans fru. Inte ens när jag var fjorton och fick min dotter förstod jag att vi var gifta. Jag visste ingenting om sex. 

Hon drar med fingrarna i sin mörkgröna huvudsjal. Över axlarna har hon en lila sjal med ljusgrön kant. 

– När jag var 15 fick jag veta att vi var gifta, då hade vi redan ett barn. Jag skämdes jättemycket. Han var så gammal och det var så pinsamt för mig att jag var gift med honom. 

 

Hennes mamma vet inte heller hur gammal mannen är. Hon tycker att det är ett besvärligt ämne att prata om.

– Han har ljugit om sin ålder, han är äldre än hennes pappa. 

Ansvaret för äktenskapet skjuter hon ifrån sig.

– Det var min man som bestämde allt det här, inte jag. Jag minns inte hur mycket pengar det handlade om, det var en skuld som skulle betalas, de skrev ett avtal om att skulden var betald när mannen fick min dotter. 

Att ge bort en flicka för att betala av en skuld eller lösa en släktkonflikt kallas i Afghanistan för baad

Mamma Simin och pappa Abdul. Mamman säger att pappan bestämde allt om dotterns äktenskap.Foto: Magda Gad

Mamma Simin är rund med lena kinder. Hon har dragit en rosamönstrad sjal över håret och kroppen. 

Hon sänker rösten: 

– Jag frågade min man varför han sålde vår dotter till en gubbe som såg ut som hennes farfar. Det var så pinsamt för mig. Grannarna i Iran skvallrade så mycket om det här så vi fick flytta tillbaka till Afghanistan. 

Svärfamiljen misshandlade Zohra redan från början, när hon var nio år. 

– Min mans föräldrar slog mig med träpinnar och med handtagen till vattenpipor, hans bröder sparkade mig. De hittade alltid på en ursäkt för att slå mig. 

Hon vågade inte gå till polisen. De hade bosatt sig i Ghazni, en regeringskontrollerad provins med närvaro av talibaninsurgenter, söder om Kabul i östra Afghanistan. 

– Jag var jätterädd, jag trodde polisen skulle döda mig om jag berättade. Hans bröder slog sina fruar också, så det hände inte bara mig. Det var en skräck att leva i ett sådant hem.  

Mamman vågade inte heller göra något: 

– Zohra berättade aldrig för mig att de slog henne, men jag visste från andra släktingar att det var så och de frågade varför jag inte hjälpte henne. Jag tänkte att det kanske skulle bli värre om jag åkte dit. Hon bodde i Ghazni och vi bodde i Kabul. Det var också svårt eftersom han var min mans släkting. Jag sa åt min man att prata med honom. 

När Zohra hade fött fyra barn och blivit vuxen flyttade hon med sin mans familj till huvudstaden – nära hennes egen familj. 

Det gjorde livet värre. 

– Jag gick och hälsade på en av mina systrar. Min man anklagade mig då för att ha en relation med hennes man. Han sa att jag hade sex med min systers man och började slå mig. Det var första gången han slog mig. Han förbjöd mig att träffa några av mina släktingar. 

Zohra knyter handen runt en kompress. 

– Jag gjorde allt bra. Jag städade, tvättade, lagade mat och tog hand om hemmet och barnen. Jag gjorde inget fel men han fortsatte slå mig och sa detta. Jag bad honom att inte slå mig inför barnen, men han sa att han måste göra det för att de skulle lära sig en läxa. 

Mannen slog barnen också, om de var högljudda eller lekte. 

– När han slog mig tänkte jag att det är bättre om han slår mig än barnen, så jag gjorde inte något för att försvara mig. 

Detta pågick i tre, fyra månader. 

– Han fortsatte anklaga mig för att ha en sexuell relation. Jag sa att det är klart att jag inte har det, hon är ju min syster och han är min svåger. 

Sedan fick Zohra veta att hennes man hade tvingat hennes två lillebröder att ha sex med honom. 

Hennes 13-åriga bror berättade vad som hade hänt – att hennes man hade tagit hem dem till sig, satt på porrfilm och våldtagit dem båda. 

Och att han fortfarande gjorde det regelbundet med 11-åringen. 

Då stod Zohra inte ut längre. 

– Jag gick hem till min mamma och sa vad som hade hänt. Min man kom också dit och sa till min mamma att han hade haft sex med hennes söner. 

Man snart kom han tillbaka och sa att han inte ska göra om det.

– Han sa att om jag bara kom tillbaka hem skulle han bättra sig. Det var under ramadan. Jag ville vara med barnen så jag åkte hem. 

På Eid, storhelgen som avslutar ramadan, frågade hon om hon fick fira med sin familj. Det var i slutet av augusti 2018. 

Då började han anklaga henne för att ha sex med svågern igen. 

– Han tog upp två knivar i köket och gav en till mig och sa: ”Du tar en och jag tar en och så dödar vi varandra och så är vi klara med det här.” Barnen var där, jag var livrädd och släppte kniven. Han sa då att han skulle gå hem till en vän och hämta en pistol och skjuta mig och få slut på mig för alltid. 

Esmaiel, den yngsta sonen som är fem år, sprang till en granne och sa att hans pappa håller på att döda hans mamma. 

– Min man fick veta att Esmaiel sa detta till grannen. Dagen efter stannade han hemma från jobbet och slog honom. Han slog honom så mycket att jag trodde att han skulle döda honom. Jag stängde in honom i ett rum. Då började min man slå mig istället. Han slog mig i flera dagar. 

Ångesten kommer krypandes. 

– Barnen såg allt detta och de kommer ha det i sina huvuden för alltid. 

När mannen åkte för att göra ett ärende i Ghazni packade Zohra några väskor och åkte till sin mamma. 

Efter några dagar kom mannen dit med en häktningsorder från polisen och sa att Zohras mamma Simin ska sättas i fängelse – eftersom att hon tillåtit Zohra att flytta hem. 

Zohra var ju hans, enligt kontraktet som hennes pappa hade signerat när de gjorde upp om skulden.  

– Han hotade hela min familj, han sa att han skulle döda oss alla och hänga min mamma. 

En dag när Zohras mamma var borta kom maken till deras hus i följe av svärmor och en svåger.  

– Jag stod och duschade barnen när min yngsta syster kom och sa att min man och hans familj satt i vårt vardagsrum. Han slog mig över hela kroppen och hotade mig med en kniv och pistol. Jag satt bredvid fönstret och satte mina händer över huvudet. Han attackerade mig tre gånger med kniven. 

Ett litet hål är allt som återstår av den högra ögongloben. Själva ögat är borta. Vänstra ögat är skadat med nedsatt syn. Näsroten frätt och hud har transplanterats från låren till hårbotten.Foto: Privat

Hon visar hur hon försökte skydda sig. 

– Då kastade han syra i mitt ansikte. Jag trodde att han hade huggit mig med kniven. Jag tänkte att så här ont gör det när man dör. Jag visste inte vad som hade hänt. Jag sa till min dotter att mitt ansikte brinner, hon satte på vattenslangen och det gjorde att mitt ansikte kändes dubbelt så varmt. Jag sa åt henne att sluta. Jag kunde inte se på ena ögat men lite på det andra och jag såg att han fortfarande höll kniven i handen. Jag hörde honom fråga: ”Var är din mamma? Jag ska döda henne.” Jag skrek så att grannarna kom. De ringde polisen.   

 

Kvinnorna söker hjälp först efter många gånger

Nooria Wesal är ställföreträdande chef för afghanska polisens enhet för mänskliga rättigheter i Kabul. 

Hon har kort hår och bär uniform men inte slöja. På 1990-talet var hon en mujahedin, en frihetskrigare som stred mot talibanerna under inbördeskriget. 

Dagens utveckling i landet beskriver hon som negativ:

– De senaste åren har den här typen av våld mot kvinnor ökat. Vi har kvinnor som kommer till oss varje dag för att de blir misshandlade hemma, men de kommer först när de har blivit misshandlade många gånger. Runt 400–500 kvinnor kommer också varje månad från andra provinser, de vågar inte gå till polisen i sina egna provinser. 

Våldet är ofta brutalt och innefattar även kvinnomord.

– Vi har fall där män har stängt in kvinnor i rum, satt på gasen och gasat ihjäl dem. Eller så sätter de på gasen, tänder på och eldar upp kvinnorna. De skållar dem med hett vatten. På vintern lämnar de dem nakna i snön på gården så de fryser ihjäl. De dränker också kvinnor genom att hålla ner deras huvuden under vatten. 

Nooria Wesal säger att våldet är systematiserat. "Män lyssnar inte på kvinnor och regeringen vill tysta dem."Foto: Magda Gad

Våldtäkterna beskriver Nooria Wesal som ”helt sjuka”:

– Flickor blir våldtagna av sina pappor, systrar blir våldtagna av sina bröder, män våldtar sina svägerskor. Vi hade ett fall där en man höll sin svägerska inlåst i ett rum och våldtog henne och hennes släkt visste inte ens om det. 

Hon sitter bredbent, på fötterna har hon militärkängor. 

– En kvinna kom till oss och sa att hon ville skilja sig, vi blev förvånade för hon var nygift, det hade bara gått några dagar. Vi sa att varför väntar du inte lite och se hur det fungerar. Då sa hon att hennes man hade en pojke hemma som han hade sex med och att han hade sagt till henne att hon också skulle ha sex med pojken. 

Sex mellan vuxna män är förbjudet i Afghanistan, men att vuxna män har sex med pojkar är till viss del socialt accepterat.

Enligt Nooria Wesal är kvinnovåldet både systematiserat och medvetet dolt: 

– Regeringen försöker alltid få män att sitta på sådana positioner som den jag har, för män lyssnar inte på kvinnor och regeringen vill tysta dem. 

Även kvinnor som jobbar som advokater för kvinnliga brottsoffer förtrycks själva av sina män. En försvarsadvokat säger att hon inte får använda Facebook, att hennes man ibland inte ger henne tillstånd att handla på marknaden och att sedan hon gifte sig får hon inte längre gå och träna. Hon ville också vänta ett tag efter bröllopet med att ha sex för hon kände sig osäker, men han accepterade inte hennes nej utan tvingade sig på henne. 

Små förbättringar – men oro för att det ska backa

 Enligt en undersökning gjord av Asia Foundation 2018 har kvinnors situation också förbättrats sedan 2001, men väldigt sakta. Enligt kvinnorna själva är deras största problem brist på utbildning, arbetslöshet, våld i hemmet, tvångsäktenskap, avsaknad av rättigheter och fattigdom. 

Stödet bland folket för att kvinnor ska gå i skola har ökat men stödet för att kvinnor ska inneha politiska positioner och chefspositioner har minskat något sedan 2017. 

Däremot uppger fler afghaner att de är emot tvångsäktenskap som baad, när en kvinna gifts bort för att lösa en skuld, samt baddal när man byter flickor mellan familjer för att slippa betala hemgift. 

2018 svarar 25,2 procent att baddal är en accepterad form av äktenskap (ner från 31,8 procent 2016) och 9,5 procent svarar att baad är en accepterad form av äktenskap (ner från 18 procent 2016).  

Men i dag finns en oro att de pågående fredsförhandlingarna med talibanerna och diskussionerna om talibaners återkomst till regeringen kommer att försämra situationen för kvinnor ytterligare och att de små framgångarna kommer att gå tillbaka. 

Fotnot: Regeringen i Afghanistan har inte kontroll över hela landet och statistik som tas fram av regeringen och organisationer kan skilja sig sinsemellan och kan inte tas som exakt. 

Zohra gömmer ansiktet i en svart sjal

Det har gått ett par veckor, det är i mitten av oktober och Zohra Sarwary får åka och hälsa på sin moster. Hon tar taxi från sjukhuset med sin mamma Simin. 

Trafiken står still. Luften är grå av föroreningar. Kabulborna har dålig tillgång till elektricitet och eldar allt från kol till gamla skor och avföring när det blir kallt. 

Simin är helt täckt i en blå burka. Zohra är klädd i blå blus och grå kofta. Ansiktet har hon gömt i en svart sjal och svarta solglasögon. Hon haltar när hon går. 

När de kommer hem till mostern berättar de att de delade taxin med en kvinna som precis hade förlorat sin dotter – flickan hade tagit livet av sig för att hennes svärmor var elak. 

Zohra har fått veta att hon snart ska få ta bort bandaget från huvudet. Hon tar av sig sjalen och visar hur det sitter. Håret hon har kvar är flätat. 

Det som är plågar henne mest rent fysiskt är att huden gör ont och alltid känns väldigt varm, svider och kliar. 

– Trots att jag äter mediciner har jag fortfarande all den här hettan och det här kliandet. Det svider och kliar överallt och det går mig på nerverna. 

Zohra har bara en bild av sig själv från innan hon blev bränd. Hennes pappa har eldat upp resten.Foto: Privat

Det finns bara en bild av Zohra Sarwary från innan hon blev bränd. På den har hon böljande, tjockt hår. De hasselnötsbruna ögonen är stora och osminkat vackra med långa ögonbryn. Huden är utan en enda fläck. 

Hon tycker inte om att se på fotografiet. 

– Det får mig att må väldigt dåligt, när jag ser hur jag såg ut då och hur jag ser ut i spegeln nu … 

Mamma Simin avbryter henne: 

– Vi hade många bilder av henne förut men hennes pappa har bränt allihopa. Han såg en bild på väggen och tog ner den och eldade upp alla. 

Zohra sätter på sig sjalen igen:

– Han säger alltid dåliga saker till oss. 

Pappa Abdul har svart mustasch, grå skäggstubb och sneda rynkor i pannan. Han säger själv att han är väldigt ledsen över det som har hänt hans dotter och han är tacksam för att historien nu sprids till omvärlden. 

Att han gifte bort henne när hon var ett barn förklarar han som en ekonomisk fråga:

– Vi åkte till Iran och min släkting var där. När vi kom dit hade vi inga pengar så han betalade allt för oss. Jag kunde inte betala tillbaka och då sa han att jag måste ge min dotter till honom. Jag sa att hon är ju bara nio år. Han sa att han inte skulle ha något sådant med henne förrän hon blir äldre. 

Han håller i sitt radband. 

– Jag sa inget till min fru, jag gav honom bara min dotter. 

Skulden var på 500 000 iranska rupier. 

Han lägger till att det han gav bort Zohra för var mycket då. 

I dag är det 107 kronor. 

 

Magda Gad och Niclas Hammarström på plats i Afghanistan

Fler reportage i serien