Du är uppvuxen på Lidingö. Villafesterna där, när jag var i din ålder, var verkligen något i hästväg.
- Inte längre. På den gamla tiden var det helt sjuka fester. Min storasyter Bianca och min storebror Oliver hade helt galna fester i vårt gamla hus. Det var kaos. Det låg en korvmoj utanför huset, och kön sträckte sig från grillen till vår ytterdörr. Oliver var dörrvakt och Tim Bergling, Avicii, du vet, dj.
Skojar du? Var Avicii dj på era hemmafester?
- Ja, men det var innan han ens kommit på namnet Avicii. Han brukade rigga upp ett dj-bås och spela. Det var häftigt.
Vad sa din mamma, Pernilla Wahlgren, då när hon kom hem?
- Hon blev väl arg ibland. Men i dag garvar vi åt det, det var ju några år sedan.
Du verkar väldigt familjekär, det är ganska ovanligt för en kille i din ålder att vara det så öppet.
- Ja. Men jag har alltid varit lillgammal. Uppvuxen på teatern med mamma. Inte haft så många kompisar, utan mest varit med vuxna människor. Jag är inte samma person som mina kompisar, som måste kröka och ha alkohol för att ha roligt. Även om jag provat alkohol. Jag har nog lättare att kommunicera med folk än andra i min ålder. Jag är stammis på sjukt många ställen.
Stammis?
- Jag brukar stå i klädaffärer eller på restauranger och bara snacka med folk. En kille på Massimo Dutti har jag känt i sex år nu. Jag älskar att snacka med människor. När jag var liten så fanns ju den där grillen utanför vårt hus. Dem var jag polare med. Jag blev en i gänget. Jag följde med dem på deras personalfest, vi drog och bowlade.
Du tror på Gud också. Det är rätt ovanligt, dels att killar i din ålder tror på Gud, dels att de vågar tala om det öppet. Jag tycker det gör dig häftig.
- Jag är rätt ensam om det i min familj. Mamma är inte troende, så det är lite konstigt att jag blivit det. När jag var liten bad jag alltid innan jag gick och la mig. Ju äldre jag blev märkte jag att jag bara bad om saker, jag tackade aldrig. Nu tackar jag för att jag får leva, bor i ett hus, får mat. Alla får ju inte det. Sen är jag ju vidskeplig också, lägger inte nycklar på bordet till exempel.
Vad är du rädd för ska hända?
- Det är det jag inte riktigt vet. Brorsan, Oliver, brukar reta mig för det. Typ "vi ses Benjamin, eller det kanske vi inte alls gör, jag kanske blir överkörd". Jag hatar när han säger så. Och när jag ringer mamma säger jag alltid "kör försiktigt mamma". Det kanske handlar mycket om att jag är rädd för döden.
Tänker du mycket på den?
- Ja. Ibland. Jag lever ju bara en gång. Min bästa kompis pappa gick bort för fyra år sedan. Han, pappan alltså, var vetenskapsman. Inte alls troende, han trodde inte på liv efter döden. Han var sjuk rätt länge innan han dog, så vi sa alltid till honom att han skulle få ett liv efter döden, att han kommer ha det bättre där uppe. I himlen. Vi är riktiga bröder, jag och Erik, som han heter. Han är fortfarande min bästa kompis. Det är skönt att ha någon man kan prata med om allt.
Har du svårt att umgås med jämnåriga annars?
- Alltså, jag känner att jag inte riktigt passar in. Jag har alltid haft svårt att göra det. Jag är en figur. Går in i karaktärer. Mycket för att jag haft svårt att hitta mig själv. Ibland ser jag mig lite som Rain Man. Oliver, brorsan, brukar säga att jag är korkad eftersom jag har rätt svårt att hitta ord. Men vi är väldigt tajta. Jag ser upp till honom väldigt mycket.
Rain Man, det var roligt sagt. Jag tycker mer du verkar väldigt allvarlig.
- Förr var jag väldigt beroende av vad folk tyckte om mig. Jag ville så gärna att de inte skulle tycka illa om mig. Se mig som jag är. I början av "Let's dance" visste jag inte hur jag skulle göra intervjuer, det blev fel, lät som om jag var en bortskämd snorunge på sexton år som trodde att jag haft en karriär.
Den där intervjun när du sa att du skulle "dra dig tillbaka" och det framstod som du menade att du haft en väldigt lång och framgångsrik karriär, menar du?
- Precis. Min brorsa ringde mig och undrade vad jag höll på med. Det blev väldigt fel där.
Hur har det påverkat dig att vara kändisbarn?
- Det har varit lite svårt att hitta kompisar, riktiga kompisar, som ser mig för den jag är. Det enda de snackat om är att jag är Benjamin Wahlgren. Inte Benjamin.
Du är inte bara kändisbarn, du är skilsmässobarn också.
- Ja, alltså de skilde sig innan jag föddes. Jag har bott med mamma hela livet. Första gången jag såg mamma och pappa tillsammans var för tre år sedan. Det var min födelsedagspresent. Det enda jag önskade mig. Det var ashäftigt... och lite konstigt. Udda liksom. Men fint att se att de har så mycket gemensamt.
Hur är din relation med din pappa, Emilio, då?
- Väldigt bra. Jag lärde känna pappa först när jag var nio. Då märkte vi att vi är väldigt lika. Jag hade så mycket honom i mig, som jag inte visste om. Musiken, maten. Jag tänker på det när jag ser "Spårlöst", det där programmet när adopterade söker upp sina biologiska föräldrar. Och precis som han tycker jag om att vara själv också.
Vad gör du när du är ensam?
- När jag var åtta gick jag ibland på thairestaurang och åt buffé ensam. Ingen annan ville följa med. Jag köpte VHS-filmer, som såldes ut då för tio kronor styck, så satt jag och läste baksidan medan jag åt. Nuförtiden gillar jag att gå ensam på stan. Det är en grej som varit jobbigt med att växa upp med mamma och Bianca, att vara tvungen att följa med i alla klädbutiker. Jag har somnat i alla möjliga butiker medan de shoppat.
Önskar du att din familj inte varit känd?
- Visst. Det är tråkigt att många har uppfattningar om mig innan de träffat mig. Alla kommentarer vi får på nätet. Negativa grejer.
Som vad?
- Att vi är uppmärksamhetskåta, att vi gör allt för att synas.
Blir du ledsen då?
- Ja.
Det är ganska modigt att erkänna, att du blir ledsen.
- Kanske. Ta min mamma. Hon har varit ensamstående med fyra barn. Man glömmer ofta det. Hon ska ha en stor eloge för att ha tagit all skit hon tagit för att försörja oss. Hon har varit tvungen att säga ja till program för att tjäna pengar, till oss.
Du är lite av en flickfavorit i årets "Let's dance". Har du alltid gått hem hos tjejer?
- Jag var rätt överviktig när jag var liten. Jag åt mycket. Hade inga kompisar. Men för lite mer än två år sedan gick jag ner elva kilo på en månad. Då började jag få fler kompisar. Det är lite hemskt med Lidingö, folk är ytliga. Har åsikter om hur man ska se ut. Och jag föll för det där, för att passa in. Och sen fick jag kämpa en del för min tjej. Hon tyckte inte ens jag såg bra ut när vi blev tillsammans, men det känns bra att hon blev kär i mig, säger Benjamin.
