Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Vi drömmer om att tiden ska upphävas"

En halv miljon lyssnar på deras podd.

Nu släpper Alex Schulman, 39, och Sigge Eklund, 41, sin första gemensamma bok.

– Just nu är vi höga på insikterna, säger duon.

Spoilar jag för mycket om jag frågar på vilket sätt den gigantiska fotobok, där bilder tagna med 30-40 års mellanrum möttes på uppslag och talade till varandra genom decennierna, av Richard Avedon som Sigge fick syn på i ett skyltfönster i New York 1994 har inspirerat er?

SIGGE: – Inte alls. Vi drömmer om att tiden ska upphävas, att man ska hitta ett kryphål i tiden. Alex har sin dödsångest och jag har min längtan till barndomen. I den här boken utforskar vi hur känslor, lukter och smaker kan göra att vi på ett ögonblick kastas framåt och bakåt i tiden. Ibland är det nioåringarna i oss som talar, ibland 39-åringarna.

ALEX: – Tiden används ofta för att skapa kronologi och dramaturgi, men det händer saker med ens självbild om man slutar tänka på livet som ett tåg som tuffar fram. I vår podcast hinner vi bara beröra sådana här ämnen lite grann, men i boken har vi ägnat ett halvår åt att fördjupa oss i vårt förhållande till tid.

FRåN PODD TILL BOK. "Att inse de här sakerna om tid ger nästan en svindelkänsla, vi tror inte längre på åldrar och vi tror inte på tid på samma sätt som förr", säger Alex Schulman och Sigge Eklund, som har en podd ihop och som kommer med boken "Tid - Livet är inte kronologiskt".Foto: Cornelia Nordström

 

Boken är ett försök att få kontroll över tiden, skriver ni. Tycker ni att ni har lyckats?

SIGGE: – Just nu är vi höga på insikterna. Att inse de här sakerna om tid ger nästan en svindelkänsla, jag tror inte längre på åldrar och jag tror inte på tid på samma sätt som förr.

Alex, du beskriver en biltur på 45 mil till landet som att resan tar 30 år och skildrar bland annat hur din pappa ryter "klump" till dig då du spiller bensin?

ALEX: – Den bilresan blev en ögonöppnare för mig i tesen vi hade om att livet inte är kronologiskt. Sigge och jag har återvänt till platser som betytt mycket för oss och ibland har minnet av den Alex jag var då känts starkare än den Alex jag är nu. Jag skulle tro att alla har en tre-fyra sådana platser som gör att det sjunger till i hela ens system när man befinner sig där. Torpet i Värmland, där familjen tillbringade så mycket tid när jag växte upp, är en sådan plats.

SIGGE: – Vi människor har läst så många romaner och sett så många filmer att vi blir besvikna på oss själva om vi inte utvecklas på samma sätt som i sagorna. I boken undersöker jag om det finns en kärna i var och en av oss som är konstant, om hela konceptet med utveckling i mångt och mycket är en myt. För att hitta min kärna ifrågasätter jag tiden som linjär, och började se den som böjd i stället.

Ni fick 1,5 miljoner kronor - ett av årets största - förskott. Hur påverkade det skrivandet?

Nya boken.

ALEX: – Det går ju knappt att ta in det, men förskottets storlek tyder på att bokbranschen tror på vår idé och ser att det finns något kommersiellt i den. Det är ett bra tecken som ger skjuts i skrivandet. Samtidigt kan det förstås ge ångest och få en att känna sig pressad.

(Här lägger Alex in en pris "Göteborgs rapé" under läppen och skickar snusdosan vidare till Sigge, reds anm).

SIGGE: – Samtidigt tror jag inte att skrivprocessen skulle ha sett så annorlunda ut om vi fått en krona i förskott. Det var åtta-tio förlag som bjöd på boken och av de fyra förlag som verkade mest intressanta valde vi inte det som lade högsta budet, utan "Bookmark förlag" som hade det bästa upplägget. En del förlag föll bort för att de inte hade hört vår podcast och inte visste så mycket om oss.

Ni möttes första gången för åtta år sedan på restaurang PA & Co och Sigge har beskrivit det som att ni borde ha varit avundsjuka på varandra, men att ni inte är det. Vad beror det på?

SIGGE: – Det var kanske som för Birk och Ronja, vi tittade på varandra över djävulsgapet och var båda fascinerade av den andres livsval. Alex vill nå de breda massorna medan jag ville accepteras av kulturvärlden.

ALEX: – Men jag blir också lite trött på beskrivningarna av att vi skulle vara så himla olika, att jag skulle vara hjärtat och Sigge hjärnan. Jag har också hjärna och Sigge har också hjärta.

SIGGE: – Vi upptäckte snabbt att förutsättningarna fanns att vi skulle bli vänner. Och på något sätt var det så att vi inte jobbade med samma saker eller slogs om samma syre. Alex var orädd på ett sätt som jag inte var. Jag mådde inte bra av att vara eller uppfattas som den där humorlöse, allvarsamme författaren. Tack vare Alex fick jag kontakt med fler av mina sidor.

På vilka sätt har ni mer berikat varandra?

SIGGE: – Det går inte att prata om vår vänskap utan att nämna podden. I tre år har vi jobbat med den och podden når ut så brett att vi kan göra helt andra saker tillsammans, som att vi skrivit den här boken nu. Det är som att ett plus ett blir tre och att podden är en tredje person i vårt förhållande.

ALEX: – Och samtidigt är podden den plats där man kanske ser störst skillnad på mig och Sigge som personer och jag tror att det är en del av hemligheten bakom att vi når så många, att vi kompletterar varandra.

Er nya bok är delvis en uppgörelse med era uppväxter. Alex skriver att mamman sa att hon äcklades av pappan och om ett slag som ägt rum vid något tillfälle. Sigge berättar att pappan använde sin 14-årings öra vid skilsmässan från mamman. Vad får man egentligen skriva om sina - i Sigges fall levande och i Alex fall döda - föräldrar?

 

Alex SchulmanFoto: Cornelia Nordström

ALEX: – Min mamma dog när vi höll på med boken och det präglade absolut mitt skrivande. När hon inte längre var i livet och jag behövde vara mån om att behålla någon typ av relation till henne kunde jag närma mig henne på ett annat sätt i texten. Jag har rätten till min barndom och rätten att beskriva den, men mina bröder har fått läsa i förväg för jag vill inte skaffa mig ovänner i min nära släkt på grund av något jag skriver.

SIGGE: – Man får naturligtvis skriva vad man vill i självbiografier, men jag förstår inte hur folk som väljer att ta en familjekonflikt ute i offentligheten resonerar. När jag skrev boken om min barndom ("Det är 1988 och har precis börjat snöa", utgiven 2005, reds anm) pratade pappa och jag om boken i ett halvår innan den gavs ut och jag ändrade lite grann i texten för hans skull. Den stora effekten var att han läste det jag skrev och det öppnade för våra samtal. Men om den boken delvis var en uppgörelsebok med pappa, så är det här mer en uppgörelse med mig själv. Både pappa och mamma finns med i "Tid - Livet är inte kronologiskt", men nu när jag är lite äldre vet jag att verkligheten är mer komplicerad än vad jag trodde då jag skrev min barndomsbok. Å andra sidan var jag tvungen att skriva den boken just då. Jag tror att alla i något skede mår bra av att bestämma sig för att berätta om sitt liv. När det väl är gjort kan man lägga den åt sidan och strunta i den.

Alex, du beskriver hur dina föräldrar dricker för mycket äggtoddy och att ni är nära att krascha med en lastbil?

ALEX: – Ja. Sigge var en oerhört viktig person under skrivandet, för boken kom i och med mammas bortgång till nästan i ett chocktillstånd. Jag har nog aldrig varit så hudlös som i de här texterna. Jag har även bett min fru Amanda att läsa texterna.

Ni reflekterar mycket över ert eget föräldraskap och Alex beskriver dygnen då ni är på turné som "dagarna som drar tänder" för att ni saknar era barn så mycket?

ALEX: – Just nu har jag ganska gott samvete, för jag hämtar mina barn klockan 15 varje dag och lägger upp arbetet på ett självspäkande sätt så att Sigge och jag fortsätter arbeta vid 22-tiden, ibland ända fram till 03, för att familjen inte ska drabbas. Men det var jobbigt när vi var ute med föreställningen "Meningen med livet" i fjol och jag inte alltid kunde läsa godnattsaga för Frances och Charlie.

SIGGE: – Samtidigt tror jag att varje realistisk person alltid känner sig lite grann som ett misslyckande som förälder, att man kunde göra mer och bättre. Det gäller att inte hata sig själv för att man aldrig kommer att lyckas fullt ut med ambitionerna.

ALEX: – För mig är det nog inte alltid tiden som ger mig ångest i relation till barnen, för jag har mycket tid tillsammans med dem, utan att jag ibland är så splittrad när jag är med barnen. Förra helgen hade jag en krönika om Sverigedemokraterna och påståendet om lyxflyktingar och fick säkert 800 hatmejl. Dessa mejl har gjort mig till en usel förälder och sämre make under två dagar och det får mig att fundera över om det verkligen är värt det. Jag kan inte bara skaka av mig sådana läsarreaktioner och få det ur kroppen. Det är sådana dagar som verkligen drar tänder.

Sömn, eller snarare brist på sömn, är ett återkommande tema. Alex, du har sagt att du behöver fem timmar för att mäkta med, medan Sigge vissa dygn inte får någon sömn alls?

 

Sigge Eklund.Foto: Cornelia Nordström

SIGGE: – Det där ser jag lite grann som en superhjältekraft, som spindelmannen som kan skjuta ut nät och klättra på väggar. Att jag kan vara vaken tre dygn i sträck är användbart. Det händer något med koncentrationen om nätterna när man vet att alla andra sover. Alla behöver olika mycket sömn, men jag skulle nog sova ganska lite även om jag inte satt och skrev böcker om nätterna. Det är vid fyrasnåret på morgnarna intressanta grejer poppar upp i huvudet.

Samtidigt uttrycker ni sorg över era tillkortakommanden som pappor. Du, Sigge, skriver: "Jag är dammväggen som stoppar det mörka från att skölja över mina barn".

SIGGE: – Det är väl det som är ens roll som förälder, att hålla undan släktens mörker och sina egna impulser från barnen så att mörkret inte når dem.

Serieskaparen Liv Strömquist talar i albumet "Prins Charles känsla" om känslomässigt tillgängliga män. När man lyssnar på er podd får man intrycket av att ni vill vara just det?

SIGGE: – Vi strävar efter en balans. I en del karikatyrer av oss framställs det som att vi bara vältrar oss i våra känslor och att vi är två mediemän bara pratar om oss själva. Jag tycker att vi lika mycket pratar om allmänmänskliga beteenden och att vi analyserar samtiden. För att förstå samtiden och oss själva har jag en verktygslåda och Alex en. Ett verktyg kan vara att gå in i känslorna, ett annat kan vara att använda en vetenskaplig modell för att förklara sitt beteende.

Sigge, du skriver om din längtan efter en vuxen famn att gråta ut i?

SIGGE: – Ja, det där är spöken från mina tonår, där mina föräldrar gick från att vara mina gudar till att vara två vilsna själar. Jag projicerar det på andra runtomkring mig och tror att de också kommer att bryta ihop som mina föräldrar gjorde. Att ingen hela tiden är stark är en viktig insikt, men det är klart att det kan vara ett bekymmer de gånger man själv vill vara svag.

I en passage i boken gråter du ut i Malins knä?

SIGGE: – Mm, det hände något under skrivandet av boken som påverkade mina möten med mina nära. Och jag konstaterar också att det kan vara tröstande också för mig att vara den som tröstar, som finns där för min son eller min lillebror när de är ledsna.

Vid ett tillfälle när du och din familj ska flytta från Göteborg till Stockholm och du inte mäktar med situationen flyr du ut genom dörren, Sigge, lite à la Ruben Östlunds film "Turist"?

SIGGE: – Där brast jag. Men när jag kom tillbaka en stund senare hade ingen i familjen märkt att jag varit borta. Jag tror att många kan känna igen sig i den känslan, att man håller på att kvävas och måste få luft. Alex och jag har skrivit flera kapitel som strukits, men den här passagen ville vi ha med i och med att den fångar något allmänmänskligt. Då min fru läste manus tyckte hon inte att det var så hemskt att få veta att jag var nära att bryta ihop, för hon kunde också känna igen sig i det.

Många vill fotograferas med duon.Foto: Cornelia Nordström

 

Och du, Alex, berättar att du trodde att din mamma övergav familjen när det började brinna?

ALEX: – Först skämdes jag över att jag kunde tro att mamma stack, att jag inte förstod att hon sprang i väg för att hämta en filt att släcka elden med. Men sedan intresserade jag mig för vad mamma hade gjort som fick mig att i den stunden tro att hon övergav mig och mina bröder. Jag tycker samtidigt att det är mycket humor och värme i boken och att allting finns där av ett syfte.

SIGGE: – Jag tror inte att det alltid går att helt försonas, vreden över saker som har hänt kan blossa upp på nytt fastän man trott att man fullständigt försonas tidigare.

ALEX: – Då man återvänder till platser i det förflutna så inser man hur mycket man påverkats av vissa saker och att man hamnar i det känsloläget igen. Och så inser man att andra kan ha uppfattat händelserna på helt andra sätt. Jag skriver i boken om då min dotter Charlie gled ur min famn och landade i en snödriva och hur hon senare förklarade för mig att hon trodde att jag kastat henne i snödrivan för att jag var arg på henne. Jag blev förtvivlad över att hon trodde det.

Men det är som ni säger mycket kärlek också i beskrivningen av era föräldrar, som när Alex pappa ringer och skäller ut en lokaltidningsreporter som i en recension påpekat att tonårige Alex stammar.

ALEX: – Det är en lyx att i vårt yrke kunna fundera ett helt halvår över saker. När man sätter sig och skriver får man en annan översyn. Bokskrivandet gör att man både förstår sig själv och andra bättre.

Sigge, du skriver om att du inte riktigt deltar i det som sker runtomkring dig och att du känner dig ensam?

SIGGE: – Nu när jag har fyllt 40 inser jag att det nog alltid kommer att vara så och jag slipper lägga tid och energi på att hata egenskaper som jag jobbade så intensivt med att bli av med då jag var 30-35 år.

ALEX: – Man blir ju sina föräldrar. Där är tiden cyklisk. När jag lär Charlie att cykla så är jag både pappan och barnet, för jag minns hur det var när min pappa lärde mig att cykla. Man har två kameror från två vinklar och är på samma gång det rädda barnet och den stolta pappan.

Sigge berättar om hur det är att bli kysst och sedan bortvald, ni var bägge sena in i puberteten och Alex stammade som barn och äcklades över egna kroppen. I vilken utsträckning kan man som vuxen frigöra sig efter att som barn ha sett sig som en lågstatusperson?

ALEX: – Ibland kämpar man sig till en insikt om att det egentligen inte behöver vara så som det var när man var liten, men jag är krökt än i dag för att jag var smal och ful då jag var barn. Jag var inte mobbad, men utanför. Jag minns hur jag satt på skolgården och såg andra barn leka och jag minns den otroliga ensamhet som jag ännu bär med mig.

Karin Sörbring intervjuar Alex Schulman och Sigge Eklund.Foto: Cornelia Nordström

 

Sigge, du sa i en intervju med tidningen Elle att du av tre saker - fina ögon, snygg kropp eller bra på att laga mat - helst skulle vilja få höra att du har en snygg kropp?

SIGGE: – Ja, för det har jag aldrig hört, vad jag kan minnas. Om man under de viktigaste åren under uppväxten hade fått känna lite snygg det hade det säkert betytt mycket för självbilden. Att välja en egenskap som "smart" säger inte så mycket, för det är så subjektivt. Men det här med synen man har på sig själv när man är ensam är kluvet. Jag älskar att vara ensam, men jag noterar att jag efteråt har ett stort behov att berätta för andra vad jag kom på när jag var ensam. Jag är paradoxal, det är som att ha två personer i samma kropp.

FAKTA

NAMN: Carl Magnus Alexander Schulman.

ÅLDER: 39.

YRKE: Författare, journalist.

BOR: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.

SOMMARSTÄLLE: Hus i Värmland och på Gotland.

FAMILJ: Hustrun Amanda Schulman, 35, som driver det egna medieföretaget "Perfect Day Media". Döttrarna Charlie, 6, och Frances, snart 3.

INKOMST: 3 407 900 kronor (2013).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Hemmesdynge i Skåne, uppvuxen på Ekerö och i Farsta i Stockholm som mellanbror i faderns andra kull (Niklas, 40, Carl-Johan, 35). Har fyra äldre syskon från pappans första äktenskap (Jannicke, 70, Leif, 69, Mikaela, 66, Annika, 60).

MAMMA VAR: Lisette Schulman, talskrivare för näringslivet (dog i februari i år, 63 år gammal).

PAPPA VAR: Allan Schulman, tv-producent (dog 2003, 83 år gammal).

UTBILDNING: Pluggat filmvetenskap, litteraturvetenskap och filosofi.

KARRIÄR: Chefredaktör för Stureplan.se, reporter på "Se & Hör", humorsajten 1000 apor, bloggen "Att vara Charlies pappa", minnesromanen "Skynda att älska" (2009), hyllningsboken "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött" (2011), talkshowen "Schulman show", programledare "Paradise hotel", podden "Alex och Sigge" (2012-).

AKTUELL: Med boken "Tid - livet är inte kronologiskt" (Bookmark förlag), som släpps 17 september.

GODA EGENSKAPER: "Generös, barnkär, snäll".

SÄMRE EGENSKAPER: "Splittrad, nedstämd, orolig".

 

NAMN: Sigvard "Sigge" Viggo Eklund.

ÅLDER: 41.

YRKE: Författare, internetentreprenör, tv-producent.

BOR: Lägenhet i Vasastan.

SOMMARSTÄLLE: Nyinköpt sommarstuga på Gotland.

FAMILJ: Hustrun Malin Eklund, 36, jobbar med utveckling av personliga varumärken på mediebolaget Perfect Day Media. Barnen Viggo, 12, Truls, 11, och Belle, 4.

INKOMST: 1 166 800 kronor (2013).

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Stockholm och uppvuxen som storebror till fyra år yngre brodern Fredrik Eklund (i dag framgångsrik mäklare) i Akalla. Föräldrarna skildes när Sigge var 14.

MAMMA ÄR: Jannike Wenke, 64, personalstrateg.

PAPPA ÄR: Klas Eklund, 63, disputerad ekonom och författare.

UTBILDNING: Naturvetenskaplig linje.

KARRIÄR: Internetbyrån Hyperlog (1994-98), grundande Bloggportalen (2005), bloggansvarig på Aftonbladet (till 2007), grundade bokutgivningssajten Vulkan (2007, med Linda Skugge), webbstrateg på Bonnierförlagen (2007-2010), Arbetat med Filip & Fredrik (bland annat som inslagsproducent), längre artiklar i Bon, krönikor i diEGO, redaktör för "Alla är fotografer". Startade 2012 "Alex & Sigges podcast". Scenföreställningarna "Älska mig" och "Meningen med livet" (med Alex Schulman, 2013 och 2014). Böckerna "Synantrop" (1999), "Den sista myten" (2002), "Det är 1988 och har precis börjat snöa" (2005), "Varulvsvalsen" (2007), "In i labyrinten" (2014).

AKTUELL: Med boken "Tid - livet är inte kronologiskt" (Bookmark förlag).

GODA EGENSKAPER: "Är närvarande och kan koncentrera mig i nuet. Nyfiken".

SÄMRE EGENSKAPER: "Ganska blyg socialt".

 

Ni skriver även en del om sex. Det får mig att undra om namnet på flickan som tonårige Alex hoppas ska ge en avsugning är påhittat?

ALEX: – Ja Gud, ja. Namnen är utbytta i slutversionen. Men när jag skrev använde jag de riktiga namnen.

Alex, du nämnde i en intervju i Värvet att något slags vändpunkt kom då du blev ihop med en av skolans mest populära tjejer?

ALEX: – Hon var snygg och populär och att jag fick henne, det var inte klokt, helt ofattbart. Det var helt ouppnåeligt. Men det gav en insikt om att man kanske inte behöver vara snygg. Att denna tjej fastnade för något i min personlighet gav en boost.

Du angav i den här intervjuns faktaruta att du är generös. Var det till denna ungdomskärlek du köpte en dyr freestyle?

ALEX: – Ja, hon fick en "elegant slim"-walkman för 699 kronor när hon var på väg att göra slut med mig. Det där draget kommer jag ihåg från när jag var barn. Mina föräldrar fick hindra mig från att ge bort alla mina leksaker då jag hade kompisar hemma. Så var det tydligen med den här tjejen när jag var tonåring också.

Och nu beskriver du, Alex, hur du går upp på semestrar och helgmorgnar och tar barnen till kaféet för att ni inte ska störa din fru, för att du som barn fick ovett om du väckte din mamma?

ALEX: – Men det är ju nästan lite sorgligt när jag kommer på mig själv med att frysa till is om Charlie råkar smälla i en dörr och Amanda riskerar att vakna. Jag är rädd för min mammas vrede när hon blev väckt. Varje lördag och söndag sov mina föräldrar siesta och då fick inget eller ingen störa dem. Var det så för alla barn som växte upp på 1970- och 1980-talet eller var det bara mina föräldrar som sov middag?

SIGGE: – Mina föräldrar sov aldrig middag.

Alex, i ett kapitel berättar du om hur osäker du är på de sociala koderna när du besöker ett gods och om en jägare som tappar fattningen. Hur pass kamouflerad är den händelsen?

ALEX: – Godset kanske inte ligger där jag skriver att det finns och på ett sätt är det kanske taskigt mot den som sköt räven att jag berättar om det som hände, men det är kanske fyra-fem personer som kan identifiera sig och det som inträffade. Jag försöker vara varsam och vill inte hänga ut folk.

– Den tid som jag hade utelistan i Aftonbladet rättfärdigade jag det med att jag skrev om människor med makt. Syftet var att underhålla, men det var inte kul för någon att hamna på den listan. Jag borde ha tänkt till redan då och avstått från det.

SIGGE: – En komplikation i sammanhanget är väl att du blev större och större med tiden och att du i omgivningens ögon kanske inte hade samma underifrån-perspektiv längre.

Ni diskuterar i såväl boken som podden panikångestattacker och psykisk ohälsa?

ALEX: – Det är jättemånga som kämpar med psykisk ohälsa och då tänker jag att det är viktigt att som offentlig person våga berätta om sina egna erfarenheter av det och att det är helt okej. Kanske inger det också hopp när man som jag har blivit bättre. Jag har fått jättemycket mejl från folk som tackat mig för att jag pratat offentligt om de problem jag haft med panikångest. Många Instagramflöden är fulla av vackra vyer och fina hem, då behövs det att man går bortom ytan också.

SIGGE: – Där har Alex och jag stor hjälp av varandra också att vi tillsammans vågar berätta mer i vår podd och bok än vad vi kanske hade gjort på var sitt håll. Nu sporrar vi varandra att dela med oss. Har Alex skrivit två sidor om sina panikångestattacker så vågar jag också berätta om mina svagheter. Och när vi spelar in vår podd glömmer vi bort hur många som lyssnar och pratar väldigt ärligt. Det är nog också en del av framgångskonceptet.

ALEX: – Folk som aldrig har haft ångest förstår nog inte hur djävligt det är. Jag minns att jag för fem år sedan läste om någon som hade panikångest och då uppfattade jag det som lite koketterande och som ett sätt för den intervjuade att själv framstå som intressant. När jag senare drabbades av panikångest såg jag på sådana intervjuer på ett helt annat sätt och kände djup tacksamhet och blev tröstad när andra berättade om sitt mående och hur de gjort för att hantera ångesten.

SIGGE: – Det skulle kännas oansvarigt att inte prata om psykisk ohälsa.

Ett avsnitt i er sketchserie "Jaharå!" utspelar sig på en psykologmottagning. Och i "Tid - Livet är inte kronologiskt" berättar ni också om stödsamtal. Hur ofta går ni i terapi nuförtiden?

SIGGE: – Jag går en gång i veckan.

ALEX: – Jag går faktiskt inte längre hos psykolog, men det är terapin som har hjälpt mig att bli av med panikångesten. Nu är det 1,5-2 år sedan jag hade ett anfall senast. Under "Älska mig"-turnén hade jag anfall precis innan jag skulle upp på scenen. Det var egentligen inte scenskräck, men anspänningen blev så stor när jag skulle uppträda inför en stor publik att det andra hann ikapp mig. Krister Henriksson gjorde speakerrösten som är i inledningen av föreställningen och jag kan fortfarande känna ångest bara av att höra hans röst. Vi talades vid i telefon häromdagen och efteråt mådde jag dåligt. Det tog ett tag innan jag förstod vad hans röst triggat i gång inom mig.

SIGGE: – Har man familj så är man ju skyldig den att göra upp med sig själv och gå i terapi. Det finns ingen som har något att förlora på att gå till en psykolog och jobba med sig själv.

Nu har vi precis hört ert 172:a avsnitt av "Alex & Sigges podcast", där Mikael Persbrandt filosoferade på temat "kuken" . Avsnittet var ungefär 1,5 timma. Men jag har förstått att ni ofta spelar in tre timmar och klipper ner materialet?

SIGGE: – Ja, det går åt mer och mer tid för att göra våra avsnitt. Vi klipper bort sådant som vi pratat om tidigare så att det inte blir upprepningar. Ambitionen är att hålla på tills något nytt händer så att lyssnarna får höra något vi inte pratat om förut. Efter att ha klippt 175 avsnitt av Filips och Fredriks podcast har jag också blivit väldigt medveten om vad en halvsekunds kapning här och där kan betyda för dramaturgin.

Vad betyder det för er att en halv miljon människor lyssnar?

ALEX: – När vi sitter där i studion och kanske pratar om det mest intima vill vi ju inte visualisera tio utsålda Friendsarenor framför oss. Tänker vi på antalet lyssnare känns ingen anekdot relevant nog att delge för 500 000 personer. Men det är ingen slump att rummet vi poddar i är ganska anspråkslöst.

PS. Så var mötet

Jag har genom gemensamma bekanta träffat Alex Schulman några gånger tidigare i dop- och födelsedagssammanhang och vi brukar heja då vi stöter ihop utanför Expressenhuset som också inhyser radiostationer som Alex emellanåt gästar.

Han frågar artigt om boende, familj och jobb och är uppriktigt nyfiken på vad jag, som är en av de första utanför förlaget och duons närmaste krets som läst den nya boken, tycker. Sigge och Alex säger sig vara ovana vid att journalister läst hela boken, har läst deras tidigare böcker och hört alla avsnitt av deras podd. Därför bjuder de utan knussel på extratid för att fotograf Cornelia ska få bästa bilderna.

När vi rör oss runt Stureplan hejdas duon av tonåringar och kvinnor i 35-årsåldern som vill ta groupies med dem, främst med Alex.

 

Man måste vara rätt säker på att ha lyssnarna i sin hand när man bestämmer sig för att, som ni säger, "torrknulla" publiken genom att härma komikern Soran Ismails stil och sms:a och vara medvetet disträ då Alex i podden extremt omständigt och långsamt berättar en alldaglig historia...?

SIGGE: – Jag är inte helt säker på att just det greppet blev så bra, men vi tänkte att det där hade vi aldrig testat förut så vi provade. Vi blir så glada när vi hittar helt nya sätt att göra podden. På så sätt är det en lyx att ha den här podden, vi tvingar oss själva att pressa våra tankar längre.

ALEX: – Det är en hel vetenskap vad som händer i en när man hör ljud.

Lite grann höjde jag dock på ögonbrynen när ni somras dissade alla sommarvärdar och tyckte att de var för navelskådande. Precis före det hade Alex berättat utförligt om sina tjocka tånaglar och behovet av att köpa en nagelknipsare...?

SIGGE: – Till vårt försvar måste vi säga att för varje minuts navelskådande så skådar vi också ut mot omvärlden.

ALEX: – Podden blir ett dokument över hur motsägelsefulla vi människor är. Och att se det och ibland ändra uppfattning är väl stort?

SIGGE: – Jag vidhåller ändå att de som sommarpratar om något som är större än vad de är själva, som Zara Larsson, blir mer intressanta än sådana personer som bara raddar upp olika succéer de haft i livet. Det finns en traumasjuka i "Sommar i P1", att alla ska redogöra för personliga dilemman.

Någon gång har ni i podden pratat längtansfullt om whisky, andra gånger har ni problematiserat drickandet?

SIGGE: – För min del är jag inte orolig över mitt drickande.

ALEX: – Men alkoholen är inte bara en njutning. Jag älskar att ta en rejäl whisky, samtidigt som alkoholen kan bli en medicin mot allt möjligt. Jag är alkoholromantiker och njuter av ljudet när isen knäcker i whiskyn, men jag tänker också på att en del yngre lyssnar på vår podd och att vi har ett ansvar. Det gör mig kluven. Jag funderar ofta över vilken plats alkoholen har i mitt liv. Jag har nog en nedärvd skam kring drickandet. Går jag upp för att arbeta på kvällen när resten av familjen sover och vill ta mig en whisky så diskar jag glaset så att Amanda inte ska se det på morgonen. Det är lite skruvat.

Ni och flera andra poddare har inte vanliga reklamjinglar, utan ni pratar själva om den städfirma, det försäkringsbolag och det rederi som sponsrar er. Ni har ju båda erfarenhet av att arbeta som mer traditionella journalister på exempelvis Bon och Aftonbladet, där man inte gör reklam på det sättet. Vad tänker ni om det här?

SIGGE: – När jag bodde i Los Angeles fascinerades jag av hur radiovärden Ryan Seacrest jobbade med olika varumärken. Jag märkte att jag lyssnade mycket mer noggrant när han berättade om sina sponsorer och sin relation till deras produkter än på vanlig reklam. Därför kände jag att innehållet blir mycket mer intressant för våra lyssnare om Alex och jag kan stå för sponsorerna som finansierar vår podd, som det ju är gratis att lyssna på. I och med att vi har så många lyssnare har vi också förmånen att kunna välja bland rätt många sponsorer och satsa på sådana som vi inte behöver skämmas för utan tvärtom kan relatera till.

ALEX: – Vi markerar ju tydligt när vi pratar om våra sponsorer och jag tycker inte att skillnaden är så stor jämfört med när jag har en krönika i Aftonbladet och den ligger intill en annons.

Sigge, din senaste årsinkomst är på 1 166 800 kronor och din, Alex, är 3 407 900 kronor. Hur mycket betyder pengar för er?

ALEX: – Jag sparar inte någonting, jag gör av med alla pengar på resor och prylar och man har ganska höga omkostnader när man bor i Stockholms innerstad.

SIGGE: – Som frilans och skribent har jag långa perioder haft väldigt lite pengar. Jag har jobbat hårt och länge för att till slut få betalt för det jag gör. I början av min karriär skrev jag smala böcker som kanske 1 000 personer köpte. Slår man ut pengarna vi tjänat under de tre år som vi gjort podden på alla mina år som kulturarbetare så blir det inte så hög lön.

Berätta om era klockor!

SIGGE: – Jag har fått min Rolex av min bror. Han har en likadan. Vi träffas inte så ofta i och med att han bor i New York, men varje gång jag tittar på min klocka så tänker jag på Fredrik. Den kostade tydligen 250 000 kronor och när den gick sönder fick jag lägga 35 000 kronor på att laga den.

ALEX: – Min Rolex har jag fått av Amanda. Det var för tre år sedan som hon bjöd ut mig på en drink på kvällen och överlämnade klockan.

SIGGE: – Samtidigt är jag medveten om alltings förgänglighet. Just nu kanske jag tjänar bra, men slutar vi göra bra poddavsnitt så blir det betydligt sämre inkomster. Visst har vi föreställningar och vår bok som kan generera pengar till hyran, men vi har egentligen inga andra ben att stå på än att fortsätta leverera innehåll som lyssnarna och läsarna vill ha.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.