Lars Hector i Malmö hade tät kontakt med Anita Ekberg.
– Vi lärde känna varandra för över 30 år sedan. Hon var en mycket god vän. Trofast och lojal och när livets prövningar satte in visade hon verkligen sin vänskap, säger Lars Hector.
"Var allvarligt sjuk"
Han berättar att han och hans man, arkitekten Abelardo Gonzalez, hälsade på Anita Ekberg i september-oktober och i våras.
Hon vårdades då på en klinik.
– Anita var väldigt allvarligt sjuk. Men med tanke på hennes järnhälsa och envishet, så litade jag på hennes ord att hon skulle leva tills hon blev hundra år. Anita sa alltid, på skoj, att "jag tänker bli hundra år." Det hade hon alla förutsättningar att bli med tanke på hennes järnvilja, säger Lars Hector.
Pratade för en vecka sedan
De talades vid i telefon för en dryg vecka sedan.
– Vi talade om vardagliga ting, vi skojade om flydda tider och vad som händer i dag. Anita vårdades på en klinik under sista tiden.
Visste Anita att hon skulle dö?
– Nej, hon visste inte – eller rättare: hon insåg inte att hon skulle dö. Anita hade cancer, det var den bidragande orsaken till att hon avled. Anita var dessutom i princip rullstolsburen – hon kunde bara gå kortare sträckor efter en dålig höftoperation, säger Lars Hector.
Dog utfattig
Den firade stjärnan dog utfattig och var beroende av vännernas välvilja.
Sedan hennes villa vandaliserades av inbrottstjuvar hade hon ingenstans att bo, det skulle kosta alltför mycket att renovera huset.
Därför fick hon flytta in hos sin förra hushållerskas dotters bostad.
Och Lars Hector gjorde en insamling.
– Jag drog i gång en insamling för några år sedan. När hennes villa förstördes stod Anita helt medellös. Vi fick in ganska mycket pengar, men det räckte inte till att bygga upp huset.
– Jag gav henne pengarna och sa, att "du får använda pengarna till att sätta guldkant på din dagliga tillvaro."
"Hon hade ont"
I höstas ordnade Lars Hector ett arrangemang i Italien, med 300 gäster. Anita Ekberg var huvudgäst.
– Då var hon som en cirkushäst på scenen, det var otroligt, säger Lars Hector.
Han säger också att hon alltid var på gott humör och att det alltid var en fröjd att prata med henne.
Behövde hon lida mycket?
– Anita klagade aldrig, trots att hon hade det väldigt tufft. Hon hade svårt för att gå. Anita hade varit väldigt aktiv – hon red, simmade, hon hade skepparexamen. Men sista åren var hon rullstolsburen. Det var trist att se. Hon hade dessutom ont, säger Lars Hector.
