Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Utdrag ur Johannes Brosts självbiografi

Skådespelaren Johannes Brost är aktuell med sin självbiografi "Dö inte nyfiken!". Foto: Christer Wahlgren

Nu kommer Johannes Brosts självbiografi "Dö inte nyfiken!"

Expressen.se kan nu exklusivt publicera utdrag från boken.

ÖRJAN RAMBERG: HAN KNÄCKTE TRE AV MINA REVBEN

 

Örjan stod tyst, sedan slog han plötsligt näven i bordet och i nästa ögonblick kände jag hans hårda nävar överallt. Som den uppmärksamme läsaren kunnat konstatera har jag åkt på en del stryk genom åren. Men det här var bland det värsta jag varit med om. Jag vet att jag höll upp mina händer för att skydda mitt huvud.

Men i och med att jag satt ner och han stod böjd över mig, hjälpte det inte mycket. Jag såg hur stolar och glas bara flög omkring mig och hur några gäster stirrade chockerat när slag efter slag träffade mitt ansikte och min kropp.

Till slut lyckades jag på något vis i alla fall resa mig upp och rusa ut på Riddargatan. Det bultade i huvudet och värkte i hela kroppen. Jag visste ännu inte hur illa det var. All min kraft gick åt till att fly.

När jag kom ner till Birger Jarlsgatan lyckades jag stoppa en taxi som körde mig till akutmottagningen på Sabbatsbergs sjukhus.

En läkare tog hand om mig nästan direkt. Det visade sig att Örjan hade knäckt tre av mina revben, läppen hade spruckit, min skjorta var söndersliten och jag var blåslagen och blodig överallt. När läkaren hade sytt och plåstrat om mig sa han:

"Jag ser vad det här är för nånting. Du har blivit misshandlad. Vet du vem det är som har gjort det?"

"Ja."

"Är det nån du känner?"

"Ja."

"Jag tycker att du ska anmäla det. Han kommer att åka in så att det sjunger om det."

Jag tvingades ställa in fem föreställningar på teatern, men jag anmälde honom aldrig. Däremot gick jag därefter åt ett annat håll de gånger jag såg honom ute, och skulle göra det än i dag om jag såg honom. Jag vill helt enkelt aldrig någonsin mer ha något med den där sjuka jäveln att göra.

Det värsta med att bli misshandlad på det sättet är inte smärtan. Ögonen rinner inte för att det gör ont, utan för att man känner sig förnedrad.

När han nu ska vara med i Stjärnorna på slottet undrar jag: Hur i helvete tänker ni på SVT?

 

"REDERIET": STÅR DU INTE PÅ FEL SIDA OM BARDISKEN

 

Våren 1992 började jag spela in den dramaserie som skulle komma att bli den längsta i svensk tevehistoria, och med den inleddes också en helt ny fas i mitt liv.

Plötsligt jobbade jag mellan nio och fem på dagarna, var ledig på helgerna och hade förhållandevis hög månadslön. Man gick till jobbet, blev sminkad, gjorde sina scener, sminkade av sig och åkte hem. Det var lite grann som att jobba på en fabrik.

Men jag måste säga att jag älskade det. /.../

Till det bredvidliggande Café Opera gick jag numera aldrig. Inte så mycket för att jag hade tröttnat på stället som för att det helt enkelt var förbannat jobbigt att folk hela tiden kom fram och sa:

"Tjena, Joker!"

Och skulle jag beställa en drink fick jag nio gånger av tio höra: Står inte du på fel sida om bardisken?

Det är möjligtvis kul de första gångerna, men när man har hört samma skämt tusentals gånger mår man till slut lite illa. Karaktären Joker föddes förresten när producenten och jag strax före inspelningsstarten testade olika frisyrer i sminklogen i TV-huset. När jag kammade fram luggen stämde plötsligt allt likaså när vi hittade ett par stora blå glasögonbågar i en stor resväska med glasögon från rekvisitaförrådet. Där var han!

 

 

Hon skrattade på nytt. Hennes röst var gäll och nasal. Men det brydde jag mig inte om. Allt jag kunde tänka på i den stunden var hennes ben och hennes röda klänning som var precis så fantasieggande som den förmodligen var avsedd att vara. Gunilla var, för att säga det rakt ut, skitsnygg då!

Dessutom var hon framåt, eller kanske är gåpåig ett mer passande ord. För när vi senare hamnade hemma hos henne hann vi knappt komma in genom dörren förrän hon kastade sig över mig och slet av mig alla mina kläder.

Hon bodde i en stor lägenhet en kort taxiresa från Vivianne. Från de många och stora fönstren var utsikten fantastisk. Jag minns att jag beundrade den en lång stund när jag vaknade följande morgon. Gunilla vaknade något senare.

"Vad har du för planer de närmaste dagarna?", sa hon.

Jag hade just tänt dagens första cigg och dröjde ett par sekunder med svaret.

"Jag ska till Västindien."

Gunilla sken upp.

"Åh ... kan inte jag få följa med?"

Jag hade sett fram emot att resa ensam, för att få en möjlighet att verkligen vila upp mig.

Gunilla satt upp i sängen. Hon var naken och sög retfullt på sitt lillfinger. Jag märkte att jag nickade.

"När flyger du och vilket flygbolag flyger du med?"

Jag gav henne detaljerna.

"Perfekt, då säger jag åt min agent att boka en biljett."

 

KOKAINET: I DAG VILL INGEN PRATA OM DET

 

När jag kom fram till porten knappade jag in de fyra siffrorna, som jag vid det här laget kunde utantill. Sedan var det bara att gå uppför en trappa och sätta fingret på knappen till ringklockan. Kort därpå öppnades dörren och Alain stack ut huvudet.

Som vanligt sken han upp när han fick syn på mig och hälsade så där ytligt hjärtligt som bara ens langare kan göra.

Jag följde honom in i den gigantiska lägenheten, som bestod av onödigt många onödigt stora rum och vilade på en solid grund av knarkpengar.

När jag passerade ett av dem såg jag några killar och tjejer sitta där och kolla på porrfilm. De skickade inte en blick tillbaka.

I det största rummet satt ett antal personer utspridda i soffor och fåtöljer. Jag kände flera av dem. Ett par var artister, ett par andra var höjdare inom näringslivet, en var modell och ytterligare någon var idrottsstjärna. Grejen med Alain var att alla som var något på den tiden kom hem till honom för att dricka sprit eller snorta kola under trevliga former. Det fanns knappt en skådis på Dramaten eller Stadsteatern som inte hade satt sin fot där. /.../

Hur som helst var det en kultur som alla förnekade och träffar man folk från den tiden i dag så vill ingen prata om det.

På sätt och vis var lägenheten ett slags filial till Café Opera, för de som hängde där hängde också här, inte sällan under en och samma kväll. Man kunde börja på Caféet för att sedan avlägga ett besök hos Alain innan man avrundade på Caféet. Eller så återvände man till Alains lägenhet och fortsatte att festa tills vanligt folk började gå till jobbet.

 

ROLLING STONES: MICKS MAGRA KROPP GLÄNSTE AV SVETT

 

Sovrummen låg på övervåningen och när jag slet upp dörren närmast trappan möttes jag av en syn som jag förmodligen aldrig kommer att glömma.

På en säng med virkat överkast och broderade kuddar låg Mick Jagger helnäck och knullade en skitsnygg tjej. Hans magra, seniga kropp glänste av svett och han såg verkligen fokuserad ut där han juckade för fullt. Tjejen var den som upptäckte mig först, och hon log lyckligt mot mig som om hon gladdes åt att någon nu kunde vittna om att hon blivit påsatt av en rockstjärna. Mick blev däremot inte lika till sig.

"Fuck off!" skrek han.

"Sorry", sa jag och stängde snabbt igen dörren.

(Ett par år senare träffar Brost Mick Jagger igen.)

De tog mig genom en lång sidogång och sedan till en svart Mercedes som förde mig till samma hotell som Stones bodde på. Där fick jag ett fantastiskt rum och besked om att jag skulle höra av mig när jag tagit en dusch. En stund senare åkte jag några våningar upp till Micks svit, som bestod av flera etage och var något av det värsta jag sett. Han hade en stor bar där jag kunde ta vad jag ville.

Själv hade jag med mig riktigt bra gräs till honom, och det gillade han. Men när vi satt där i en av de gigantiska sofforna och jag skulle rulla oss var sin joint, var jag lite fumlig och spillde en del på soffbordet och mattan.

 

"SEAN BANAN INUTI SEANFRICA": EN ORGIE

 

Jag och några från filmteamet gjorde det grundligt med två hela dygns festande i huvudstaden Maputu. Vad de andra gjorde - alltså Kikki (Danielsson) och Bananen (Sean Banan) - har jag ingen aning om.

Vi släppte i alla fall loss på allvar. Vi hade egen chaufför och flera livvakter och tog oss runt till alla möjliga märkliga klubbar. På vissa av dem var luften så full av kåthet att man blev helt yr. När festandet var inne på andra dygnet blev en av oss svenskar lite extra till sig (nej, jag tänker inte säga vem det var) och beordrade chauffören att stanna utanför en klubb, där det stod en massa lättklädda tjejer.

Han klev ur bilen och fick med sig fyra av dem. Med ett belåtet flin sa han åt chauffören att köra oss till vårt hotell. Vi studsade och krängde vidare i hög fart på de gropiga och illa underhållna gatorna i Maputo.

Framme vid hotellet klev vi ur bilen på rätt ostadiga ben.

Samma person som fått med sig tjejerna, grävde nu i byxfickan och fick fram en näve kondomer som han delade ut till allihop. Därpå viftade han med handen och sa:

"Come on everybody!"

Vi följde honom in genom entrén och morsade på nattportieren som om det var den naturligaste sak i världen att vi kom traskande med ett gäng lättklädda damer mitt i natten. Han bara nickade lite trött mot oss.

Det får bli ditt rum, Johannes, för det är störst, sluddrade han som förde kommandot och tryckte på hissknappen.

Efter två dygns festande var jag helt förbi av trötthet och orkade inte protestera. Snart var vi alla i mitt rum. Tjejerna började genast klä av sig och innan jag visste ordet av pågick det allt möjligt framför mina ögon. Herregud, tänkte jag, där jag satt och bara stirrade bredvid fotografen.

Det blev en riktig orgie som höll på ett bra tag, och när solen gick upp och kastade sitt varma sken in genom fönstren låg folk utspridda i rummet, för sig själva eller i armarna på varandra - alla avklädda och glänsande av svett. Innan jag själv slocknade, tänkte jag att det var en rätt märklig avslutning på en inspelning av en svensk barnfilm i Afrika.

Annons:
Expressen Refunder Kalkylator

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!