Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Ulvaeus ord om Fältskog: ”Kändes enormt mycket”

Hör smakprov • Musikrecensenten Anders Dahlbom tycker till.
Vid midnatt släppte Abba sin nya skiva.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Björn Ulvaeus träffar Expressens reporter Maria Brander.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Björn Ulvaeus drivs av sin egen nyfikenhet.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Det var 40 år sedan sist ett album kom.
Foto: CHARLES HAMMARSTEN / IBL
Abba som avatarer.
Foto: Baillie Walsh
”Jag älskar att höra henne sjunga det som jag har skrivit”, säger Björn Ulvaeus om ex-hustrun Agnetha Fältskog.
Foto: TT NYHTESBYRÅN Svenskt Pressfoto
Benny Andersson, Anni-Frid Lyngstad, Agnetha Fältskog och Björn Ulvaeus.
Foto: WENN/BL
I studion på Skeppsholmen i Stockholm.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Björn Ulvaeus.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON
1 / 10

Abba-återföreningen med album, abbatarer och en ny London-arena på det, kan lätt framstå som ett spektakel.

Men för Björn Ulvaeus har projektet snarast existentiella dimensioner: Till nya skivan har han författat texter både om förlorade år, och det känslomässigt komplicerade varannan vecka-livet som skild. 

Saker han säger sig kunna relatera till. 

Åldrandet och tiden går som en linje genom allt, och att efter 40 år återigen få skriva texter till tidigare hustrun Agnetha Fältskog har varit något alldeles särskilt:

– Det kändes enormt mycket. Jag älskar att höra henne sjunga det som jag har skrivit. Det har jag alltid gjort. Men här finns det ju ett djup, säger Björn Ulvaeus i en intervju om comebackens utmaningar, om ”tjejernas” vetorätt i Abbastudion, och att hitta drivkraften när man redan är miljardär.

Redan för tre och ett halvt år sen kom pressmeddelandet om att Abba skulle släppa två nya låtar som skulle framföras av ”abbatarer”. Men tiden går, och när den kryptiska nedräkningen till en ”Abba voyage” dyker upp på Twitter i slutet av augusti spekulerar de mest uppgivna fansen om att det kanske inte ens är en hologramshow, utan bara en partykryssning. 

Sensommaren 2021 råder ännu pandemi, FN har precis släppt en rapport om att klimatförändringarna är ett direkt hot mot livet på jorden, och den 16:e augusti tar talibanerna över makten i Afghanistan. 

Det är som att vi lever på undergångens rand, och det är i den myllan som Abba den 2:e september serverar oss nyheten om att det inte blir två låtar – det blir ett helt album. Beskedet blir en världsnyhet, BBC 5 skjuter på sina 18-nyheter för att kunna spela den nya singeln ”I still have faith in you”, och recensionerna är lyriska. Abba har plötsligt inte bara gjort comeback – de har räddat hela 2021.

En och en halv månad senare befinner sig Björn Ulvaeus och Benny Andersson i studion på Skeppsholmen för att möta den internationella pressen inför skivsläppet. 

Vi råkar trilla rätt in i fikarummet, medan Björn äter lunch. Benny kommer förbi och frågar om vi vill kika på studion så länge, och säger sen skämtsamt ”stackars er” när han förstår att det är Björn vi ska prata med.

Stämningen är förvånansvärt harmonisk och jordnära, med tanke på det enorma genomslaget som ändå måste varit väntat. Annars bygger man inte en egen Abba-arena i London. Men att responsen dessutom skulle vara så positiv, det hade inte ens Björn Ulvaeus räknat med:

– Nej, jag hade aldrig väntat mig något sådant, säger han.

– Jag förstod ju att det är något rätt märkvärdigt i att efter 40 år komma med ett nytt album. Av någon anledning har ju vår musik spelats hela tiden, och senaste året jättemycket. Trendat på TikTok och allt det där. Men det var överväldigande, och just den där glädjen som man såg i klipp med folk som grät när de hörde det. Det är inte klokt. Det är fullständigt vansinnigt egentligen. Vad beror det på? Jag vet inte.

Tajmingen?

– Ja, det var det nog. Det hade varit idel dåliga nyheter, och det är något väldigt positivt i att fyra sjuttioåringar kommer med en glad nyhet. Det är något upplyftande med det. Eller hur?

Det är lite vackert?

– Ja, det är en vacker story på något sätt. 

– Här kommer de igen! ”I still have faith in you” och ”Don’t shut med down” har ju ett oerhört positivt budskap också.

Du och Benny har jobbat ihop återkommande under de här 40 åren, men hur var det att förenas i musiken igen med ”tjejerna” som Benny brukar kalla dem?

– Ha, ha, ha. Jag säger ”the ladies”.

– Det var helt underbart. Det var faktiskt just här, där vi sitter nu. Vi samlades vi fyra och Bernard (Löhr), ljudteknikern. Vi var de enda som var här, och så tittade vi på varandra: ”Vad är det här för något. Vad är det som händer?” Jag lämnade ut kopior på texter, och så spelade vi backing track och sjöng lite. Det var exakt som förr i tiden. Samma lekfulla stämning. Det enda som skilde egentligen var ju platsen och vår ålder.

Det gick som en osynlig linje genom tiden?

– Ja, det finns något djup existentiellt i det som jag försöker att analysera. Men det är just det här med åldrandet, och så gör man musik, men bara som man själv vill ha den. Inte som ett försök att hänga med i trender. Absolut inte. Men vi visste ju inte förrän de hade gått in i studion och börjat sjunga att, ja, att det var Abba.

Just till Agnetha har du ju tidigare skrivit texter som känns väldigt raka och uppriktiga: Om er skilsmässa i ”The winner takes it all, eller om vemodet i att se barnen växa upp i ”Slipping through my fingers”. Du serverade henne ”Thank you for the music” till frukostbordet en gång. Hur kändes det att 40 år senare kunna skriva texter till sin tidigare hustru?

– Det kändes enormt mycket. Jag älskar att höra henne sjunga det som jag har skrivit. Det har jag alltid gjort. Men här finns det ju ett djup alltså: ”I can be that woman” är det en låt som heter. Den är sorglig, fast den har ett upbeat slut, där hon tolkar och gör den här rollfiguren så levande.

Agnetha Fältskog och Björn Ulvaeus var gifta 1971-1979.
Foto: STAFFAN JOHANSSON / IBL

Den har som ett countryvemod i sig?

– Ja, det är en countrylåt egentligen. 

Texten verkar kretsa kring en gammal relation som gått snett. Vad handlar den om för dig?

– Förlorade år. Om den här kvinnan som har slösat bort den tid som han och hon har genom missbruk kanske av något slag. Men som har kommit till insikt, och får honom att förstå att hon har kommit till insikt.

Hur relaterar du själv till texten?

– Det finns naturligtvis element av mig i den, men det är mycket fiction. Jag får ju ett backing track av Benny. I det här fallet såg jag scenerna framför mig där han är utslagen och har somnat. Hunden som är vaken och tittar upp på henne när hon kommer in. Hur den rycker till och slickar hennes hand som hundar gör när de känner att det är någon oro. Hela det ser jag som en filmsekvens, och så skriver jag ner det.. 

En annan stark text är ”Keep an eye on Dan”…

– Det är något som jag inte har hört att någon har gett sig på. Nämligen den här situationen när man har skilts och man lämnar sitt barn för helgen, som det är i det här fallet. Men att man fortfarande har känslor för den som man lämnar barnet hos, och hur uppslitande det är om barnet är det enda man har kvar av det där förhållandet, och så lämnar man och åker i väg. Den situationen har så många varit i, och det kan vara så uppslitande. Speciellt första gångerna man gör det. Det har ju jag varit med om, och många andra.

De jobbiga lämningsdagarna?

– Ja, och så vinkar barnet lite förstrött, för barnet är så inställt på det andra, och man får inget riktigt adjö. Som barn gör. Det var det jag ville undersöka.

Hur kommer det sig att du skriver om det först nu? Barnen är ju vuxna.

– Jag letar efter saker som intresserar mig att undersöka och uttrycka i låtform. Det behöver inte vara saker som har hänt just nu.

Ni har sagt att det ibland kan gå hett till i studion. Fanns det det något ni valde bort av någon anledning?

– Ja, det var några låtar som valdes bort för att Agnetha och Frida kanske inte kände för dem riktigt, och då skiter vi det.

De fick veto?

– Ja, absolut. Det går inte att få dem att sjunga något mot sin vilja. Det kan jag säga direkt. Ha, ha. Snacka om starka kvinnor.

– Sen var det några vi började på, men aldrig fullföljde för det kändes inte som att det riktigt kunde bära.

I ditt sommarprat 2008 berättade du att du inte minns era historiska ögonblick som Waterloo eller Sydney. Du har ett dåligt episodiskt minne, och har till och med testat hypnos för det. Skulle du säga att den här återföreningen har fungerat bättre som minnesuppfriskande Madeleinekaka?

– Ja, hypnosen funkade inte på mig. Men här kommer bitar av minnen in här och var i filmsekvenserna jag ser. Det är inte episodiska minnen, utan mer glimtar som dyker upp här och var. Det är så underligt.

Ur ett minnesperspektiv så är ju den här avataridén smart. Det är så konceptuellt. Som avatarer kan ni trotsa tiden, och leva för evigt. Lite som astronauter på en ”voyage” signerad Stanley Kubrick. Kan det väcka tankar kring den egna dödligheten?

– Det finns existentiella aspekter på det som jag inte riktig har funderat ut vad det är än. Vi har ju bara sett glimtar av det än så länge. Men jag tror att det kommer att betyda något som man kanske inte hade en aning om. Det finns något poetiskt i att vi i har gjutit liv i det här som Frankensteins monster. Vi har ju gjort motion capture, så att avatarerna fått våra rörelser och våra ansikten. Vi har gett dem själ också på något sätt. Faktiskt på allvar.

Hur var det på ett mer jordnära plan att tillbringa fyra veckor ihop alla fyra i de här kostymerna framför 160 kameror? Det låter som en utmaning?

– Det var det ju. Speciellt för Agnetha och Frida. Vi var ju där i fem veckor. Man kom till jobbet vid 11-tiden och hade sina jobbarkompisar. Vi slutade reagera på varandra när man kom där med prickar i ansiktet och såg konstiga ut. Benny och jag hade rakat oss. Det var det värsta! Jag har inte sett mig så på så många år. Det var ju fruktansvärt jobbigt i sig. Men skägg hindrar från att få fram den exakta haklinjen.

Du har ju uppvisat en enastående förmåga när det gäller att tänka utanför boxen som Abba-entreprenör i olika projekt. Men om man mer ser till musiken så står det ofta internationellt att det är den nordiska melankolin som är nyckeln till framgång…

– Jag tror att det är en ingrediens. Definitivt. Det man kallar ”nordic sad” eller ”happy sad” som är en kvalitet som bara finns i Norden. Om det har med sommarnätterna att göra? Det är den där speciella melankolin som inte är sentimental, utan ljuv. Det finns glädje i den också.

Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Björn Ulvaeus i studion på Skeppsholmen.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Har ni kvar den?

– Ja, det är rötterna. Den har inte förändrats, och den finns kvar även i det här albumet i allra högsta grad. Det är en väsentlig ingrediens och jag tycker till och med att jag kan höra den hos Max Martin ibland och de andra svenska killarna. De bär med sig det, och det är definitivt en av hemligheterna med Abba. Inte den enda, men en av dem.

Vad är då drivkraften? Enligt Veckans affärer hade du för ett par år sen en förmögenhet på 1,5 miljarder, och ni lär tidigare ha blivit erbjudna miljardbelopp för att återförenas.

– Nyfikenhet. Ren och skär nyfikenhet och att gilla förändring. Att ha något i nuet som är stimulerande att se fram emot varje dag, och att i den nära framtiden ha något att se fram emot. Jag försöker förse mig med sådant hela tiden. Men till skillnad mot dem som har drömmar, men inte kan genomföra dem, så vet jag att jag att det här skulle jag kunna göra. Det är också en drivkraft och ett oerhört privilegium.

Så ditt dåliga självförtroende är äntligen borta nu?

– Ja, det dåliga självförtroendet har fått ge vika för det rationella för statistiken.

Du lät dig till slut övertygas av torra fakta om dig själv?

– Ja, det är faktiskt så.

Detaljerna inifrån Abba-studion.

Abba

Efter åratal av spekulationer och löften om i alla fall ett par nya låtar tillkännagav Abba den 2:e september att de släpper en helt ny skiva. De två första singlarna kom redan då och heter ”I still have faith in you” och ”Don’t shut me down”.

Senare i oktober släpptes även ”Just a notion”.

Nya albumet ”Voyage” släpps den 5:e november och är uppföljaren till ”Visitors”, Abbas senast album som kom i november 1981. ”Voyage” har spelats in i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen i Stockholm.

Albumet kommer att följas av en ny show på en för ändamålet specialbyggd arena i London. Bandmedlemmarna kommer där att uppträda som så kallade abbatarer, det vill säga digitala versioner av sig själva. 

Det George Lucas-grundade bolaget Industrial Light & Magic har avsatt 850 människor för att realisera projektet.

Producenter för konserten är bland andra Johan Renck (”Chernobyl”) och Bennys son Ludvig Andersson (”Mamma Mia! Here we go again”)

Showen har premiär den 27 maj 2022.


Björn Ulvaeus

Ålder: 76 år.

Bor: Villa på egen ö i Djursholm utanför Stockholm. Född i Göteborg. Uppvuxen i Västervik.

Familj: Gift med Lena Ulvaeus, 72, sen 1981. De har tillsammans barnen Emma och Anna.

Tillsammans med Agnetha Fältskog (som han var gift med 1971-1979) har Björn även barnen Linda och Peter.

Bakgrund: Var först medlem i Hootenanny singers med vilka han slog igenom på sextiotalet. Träffade Benny Andersson och de började skriva låtar tillsammans. På albumet ”Lycka” (1970) medverkar Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad i kören, vilket blev embryot till Abba.

Abba bildades 1972, och medverkade 1973 i Melodifestivalen med ”Ring, ring”. Året därpå vann de hela Eurovision med ”Waterloo”

Efter Abba-eran och världssuccén fortsatte Björn samarbetet med Benny, främst i musikaler som ”Chess”, ”Kristina från Duvemåla” och ”Mamma Mia!”. Björn är i dag även entreprenör och ligger bakom flera satsningar som Abba-muséet och ”Mamma Mia: The Party!”.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.