Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

U2:s andra premiär rätt lik den första

Foto: Anders Nunstedt
Foto: Anders Nunstedt
Foto: Anders Nunstedt

VANCOUVER. Nåja. U2:s andra premiärkonsert blir den första lik.

Visst – de har kastat in några nya låtar, men de har glömt att fylla på med ny energi.

Det är både lite frustrerande och ganska lovande att konstatera: U2 kan mycket bättre.

Konsert U2


U2
Rogers Arena, Vacnouver
Publik: 17 500 (utsålt).
Vem: Bono, The Edge, Larry Mullen och Adam Clayton bildade U2 i Dublin 1976. Blev ett av världens största arenaband under mitten av 80-talet, och växte sedan ännu större med den banbrytande "Zoo TV"-turnén (92-93).
Vad: Andra konsertdatumet för världsturnén "Innocence & experience", som nu fortsätter genom Nordamerika för att avslutas i New York i juli. Datum för Sverigekonserterna i Globen: 16-17/9 och 20/21/9.

Låtarna från U2 dag 2

 

"The miracle (of Joey Ramone)"  
U2 går på till Ramones "Beat on the brat". Sedan hyllar bandet sina hjältar med ett distinkt riffande och en fotbollsrefräng.

"Vertigo" 
¿Hola?


"California (there is no end to love)" 
Nyhet som ersätter gamla "Out of control". Behöver växa till sig lite.


"I will follow" 
Energin vrids upp ett snäpp, old schoolfansen viftar lyckligt med nävarna i luften.


"Iris (hold me close)" 
Bandet, som inlett kvällen på en scen med spartansk belysning, tänder den enorma LED-skärmen. Som i sin tur tänder publiken.


"Cedarwood road" 
Bono kliver in i den jättelika bildskärmen, The Edge står under sångaren och riffar på en ramp. Inte jättebra, men jättesnyggt.


"Song for someone" 
Bono står femtio meter från bandet, grafiken föreställer sångarens barndomshem. På en vägg hänger en Kraftwerkplansch.


"Sunday bloody sunday" 
Hela bandet står utspritt på den avlånga rampen och levererar en akustisk version. Magin uteblir.


"Raised by wolves" 
Även här blir det stillastående. Energin från kvällen innan vill inte ge sig till känna.


"Until the end of the world" 
U2 bestämmer sig för att gå på attack. Bono kråmar sig som en skadeskjuten dansare. The Edge och Larry Mullen Jr tävlar om att spela hårdast. Båda vinner.


"Invisible" 
En orange skärm. En beige låt.


"Even better than the real thing" 
Musiken låter väldigt förinspelad, men också väldigt groovy. Bandet står elegant blickstilla, som om de var uppväxta i Düsseldorf och inte i Dublin.


"Mysterious ways" 
Bono dansar disco med en kille i turban.


"Angel of Harlem" 
Ersätter "Desire" från kvällen innan och gör jobbet. En akustisk retrotripp.


"When love comes to town" 
Blueshyllningen till BB King är säkert uppriktigt menad, men framförandet låter pliktskyldigt.


"Every breaking wave" 
The Edge kompar Bono på ett ensamt piano. Tusentals smartphones lyser upp arenan, men låten är lite småtråkig.


"Bullet the blue sky" 
Tung som bly förstås. Men ändå inte samma laddning som under premiären. U2 är farligt nära att gå på autopilot.


"Pride (in the name of love)" 
Introt är "The hands that built America", fortsättningen är en flitigt använd publikfriare. Den här kvällen säger publiken ja.


"Beautiful day" 
Bono tar sats och öser på med bandet i ryggen. Rekvisitan blixtrar i takt och låten avslutas med några strofer från Beatles "Sgt Peppers lonely hearts club band".


"With or without you" 
U2 gör den bra, men de har gjort den så mycket bättre. Framför allt har den framfört den mer inspirerat.

 

Extranummer

 

"Miracle drug" 
En låt som de inte framfört på tio år. Publiken, som väl väntat sig något helt annat, ser ut som snopna fiollådor.


"Bad" 
En gammal favorit från "The unforgettable fire". En förinspelad synt bubblar av spelglädje i bakgrunden. Bono sjunger några rader "Moment of surrender", från "No line on the horizon".


"Mother and child reunion/Where the streets have no name" 
Arenarockens egen nationalsång inleds återigen med en mjuk Paul Simon-cover. Sedan färgar strålkastarna hela arenan röd i en glödande avslutning.


"One" 
En avslutning som går rakt på sak. Om man gillar eller ogillar det riffande från The Edge som följer är en smaksak. Själv föredrar jag den mer andäktiga versionen alla dagar i veckan.

Var ska vi börja?

Kanske med det pressmeddelande som gick ut när U2:s världsturné först blev officiell? "Vi ska försöka ha en helt annorlunda känsla från en kväll till en annan", sa Bono. Och i den medföljande turnéplanen kunde man konstatera att de redan från början gick ut med två speldatum i varje stad. I flera länder, bland annat Sverige, sålde de två första konserterna slut så snabbt att en ny dubbel snabbt adderades.

Idén var ännu ett unikt koncept från bandet som stått för så många banbrytande världsturnéer.

Efter ett tag konkretiserades idén till att konserten skulle bestå av två delar; den första väldigt fast, den andra väldigt flytande.

Just nu känns det konceptet mest som en jättebluff.

Den enda riktigt "annorlunda" känslan som uppföljarshowen frammanar är nämligen att det är en lite tråkigare kväll. Med alldeles för få nyheter. Med en spellista där en av premiärkonsertens starkaste stunder ("The troubles"!) helt fått stryka på foten. Där Bono framstår som energilös och där bandet stundtals verkar proppmätt.

Att U2 strukit tio minuter från dag 1 är en sak - storleken behöver inte ha någon jättebetydelse - men att de inte lyckas fylla den återstående tiden (cirka 2,10) med mer dynamik och electricitet är oroväckande.

Jag har sett dem mycket bättre. De kan bättre.

Showens nytillskott är "California", "Angel of Harlem", "When love comes to town", "Miracle drug", "Bad" och "One". Ingen av dem tillför något alldeles extra. Ett par av dem känns rent pliktskyldiga. Känslan av att U2 i princip levererar en repris av premiären är svår att skaka av sig.

Kanske är irländarna bakbundna av den avancerade grafiken som ryms i showens imponerande videoskärm. Möjligen gör den finurliga ljussättningen och den ambitiösa scenen (tre sammankopplade öar) det problematiskt att ändra mer än 25 procent av låtlistan från en kväll till en annan. Eventuellt har de blivit lite fega på äldre dar. Men i sådana fall borde de sålt in sin turné annorlunda, med ödmjukare löften.

Måhända får U2 ordning på "Innocence and experience"-turnén framöver. Det känns inte som ett omöjligt uppdrag.

Lägger man ihop bandets två premiärkvällar kan man trots allt skrapa ihop till ett hyggligt antal musikaliska höjdare, och en ännu högre andel häftiga scenlösningar.

Som svensk, med biljetter till Globen-konserterna fastnålade på korktavlan, kan man vara ganska nöjd med att U2 landar i Sverige först i höst. Det kan ju vara värt den långa väntan. Bono & co har trots allt gott om tid på sig att se över de stora dragen, finjustera smådetaljerna och leverera vad de tagit på sig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!