Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Netflix 2020: 50 bästa serierna – nya och gamla

Så här maximerar du din Netflix-uppplevelse.
Foto: MATT ROURKE / AP TT NYHETSBYRÅN

Vill du se de bästa tv-serierna i Netflix utbud 2020? 

Då har du kommit helt rätt. 

Här finns betyg från Expressens tv-expert på de 50 bästa gamla och nya tv-serierna hos Netflix. 

Our planet

”Our planet” tog fyra år att fullborda och är spännande, hjärtskärande och omvälvande. Det är en serie som hoppar mellan kontraster, mellan storlekar och vikt, mellan rovdjur och larver, mellan möjligheter och förlorat hopp och visar på så sätt den mångfald som finns i världen och omkring oss, men som riskerar att försvinna. 

Samtliga kontinenter är representerade och filmteamet - sammanlagt handlar det om fler än 600 personer - har tillbringat tid i 50 olika länder. 

Ett storslaget projekt, där resultatet är häpnadsväckande. Ena stunden bjuds på scener från Arktis, sedan flyttas fokus till Sydamerikas djungel och därefter koncentrerar sig man sig exempelvis på de djupaste av oceaner och Afrikas landskap. 

Efter ”Our Planet” är tidigare kunskapsluckor fyllda och törsten efter mer information stor. Det här är givetvis också en triumf för filmfotografi som konst. De flesta av scenerna vibrerar av färg och är komplexa i sin uppbyggnad, mycket tack vare seriens budget och därmed dess möjligheter, men även på grund av superb klippning i och mellan de olika sekvenserna. 

Russian Doll

Säg en person som uppfunnit en helt egen genre och jag säger tre: Natasha Lyonne, Leslye Headland och Amy Poehler, trion bakom ”Russian Doll”. 

Det här är en enastående serie, som kretsar kring sådant som depression, trauma och vänskap. De tematiska krafterna lyfts med finess och stil och utan att en minut eller ens en sekund känns överflödig. 

Natasha Lyonne, känd bland annat från ”Orange is the new black”, spelar Nadia Vulvokov, som har fastnat i en mardrömsloop och tvingas återuppleva sin 36:e födelsedag om och om igen (hon dör, sedan vaknar hon stående vid ett handfat). 

Utöver Lyonne finns även Charlie Barnett, Elizabeth Ashley, Greta Lee och Yul Vazquez samt Charlie Barnett på rollistan. Bland gästskådespelarna märks Chloë Sevigny och Dascha Polanco. 

Ytterligare en säsong är beställd. När den har premiär är ännu inte känt, men redan nu är det svårt att se hur upphovstrion ska lyckas ro i land med något lika bra som de här åtta avsnitten. 

The Good Place

Eleanor skulle till helvetet, men hamnade i himmeln. Eller? 

Så enkel är premissen för ”The Good Place”, en sitcom som är det närmaste perfektion en sitcom kan komma. Förutom de stora linjerna finns här så mycket att upptäcka och utforska. I centrum står ett antal rollfigurer vars drag och personligheter det omedelbart går att identifiera sig med.  

Upphovsmannen Mike Schur och hans medförfattare har, helt enkelt, skrivit en luftig serie som utvecklas, överraskar och ständigt tvingar tittaren att stå på tårarna. 

Dogs

Sockersöt och supergullig dokumentärserie som naturligtvis handlar om hundar, men lyfter nosen så att resultatet även fokuserar på livet. Just därför landar seriens tematik i något som kan beskrivas som att vägen framåt kan vara en evig holmgång, trots lycka och kärlek. 

Sex fristående avsnitt som alla måste ses, där dynamiken mellan människa och hund och betydelsen de fyrbenta vännerna kan ha är hjärtskärande och stundvis emotionellt utmanande. 

Breaking bad

Man kan tvista i evigheter om vilket tv-avsnitt som är det bästa på 2000-talet, men en lista som inte har med ”Ozymandias” från ”Breaking bad” diskvalificeras automatiskt. 

Samma gäller förstås ”Breaking bad” som helhet, som i många stunder är ett mästerverk, men som, likt alla serier som fortsätter mer än en säsong, också har svagare stunder. 

Det som är glädjande är att det numera även finns ett slags fortsättning i form av filmen ”El Camino” (4 getingar), som handlar om Aaron Pauls rollfigur Jesse Pinkman och börjar några få minuter efter det att han sist sågs i ”Breaking bad”. Filmen är inte nödvändig för att uppskatta ”Breaking bad”, men en utmärkt och vemodig western-fortsättning av seriens upphovsman Vince Gilligan. 

The Crown

När ”The Crown” är som bäst bjuds på exceptionell tv, sådan där allt – skådespeleri, regi, scenografi, manus, kostym och så vidare – lirar i ideal symbios. 

När ”The Crown” är som sämst är serien en illa förklädd såpa där det underbara avbryts av scener som stinker melodram eller sekvenser där så mycket information som möjligt dumpas på tittaren så att det blir omöjligt får någon att missa eller missförstå vad som ska hända längre fram. 

Samtidigt finns få serier som likt ”The Crown” kan suga fast tittaren tack vare att upphovsmannen och manusförfattaren Peter Morgan förlitar sig på en berättarstruktur där fristående avsnitt är mer värda än långa storybågar. 

I de två första säsongerna gör Claire Foy rollen som drottning Elizabeth II. I säsong 3, liksom en kommande fjärde omgången, är det Olivia Colman som spelar seriens huvudroll. 

De senaste tio avsnitten är bättre än de första 20, där nya och gamla favoriter som Erin Doherty (prinsessan Anne) och Helena Bonham Carter (prinsessan Margaret) ankrar avsnitten på nya sätt. Mycket är också att vänta: i säsong 4 presenteras Margaret Thatcher och prinsessan Diana och, senare, om det blir en femte och sjätte säsong, siktar ”The Crown” på att handlingen ska befinna sig så nära nutid som är möjligt.  

The Americans

Efter ”Mad Men”, ”Breaking bad”, ”The Sopranos”, ”The Wire” och ”The Shield”: ”The Americans”. 

Japp, detta är serien som sett till antalet säsonger håller högsta genomgående kvalitet efter de ovan nämnda fem. Många serier kan ju, exempelvis, lyckas med två säsonger av bibehållen höjd, men att fortsatta framåt i sex omgångar med samma, och stundvis ökande, styrka mäktar få serier med. 

Keri Russell och Matthew Rhys spelar huvudrollerna som ryska spioner i USA och även om seriens yta är spänning och vändningar, Kalla Kriget och kommunism, kapitalism och demokrati och är ”The Americans” på djupet en unik berättelse om kärlek och äktenskap. 

Better Call Saul

När Vince Gilligan och producenten Peter Gould var klara med ”Breaking bad” fortsatte de i samma universum, men med Jimmy McGill i centrum. Denna McGill ska komma att kalla sig Saul Goodman i ”Breaking bad”. 

”Better Call Saul” börjar sex år ”Breaking bad” och är stundvis emotionellt tung, men framför alt en serie där tempo och rollfigursutveckling går hand i hand mot den perfektionens port. Seriens komplexa rollfigurer driver sina yttre och inre konflikter till spetsens udd, men är ständigt trovärdiga tack vare ensemblen, ledd av Bob Odenkirk och fulländad av Rhea Seehorn och Michael McKean. 

En ny säsong av ”Better Call Saul” kommer 2020. 

Mad men

Inte mycket att orda om här. Satsa helhjärtat på att se alla avsnitt, investera tid och tanke och du kommer hitta ett relationspsykologiskt spel som aldrig förmedlats och gestaltats bättre, varken tidigare eller senare, än i ”Mad Men”. 

Brooklyn Nine-Nine

En modern sitcom-klassiker, som överlever varje ny säsong tack vare sin strålande ensemble. Här kan alla huvudrollsfigurer bära upp ett enskilt avsnitt och därmed blir det aldrig chansartat eller tråkigt att ta del av ett avsnitt. 

Visst, det finns avsnitt som är bättre än andra, och de som sjunker lite för lågt för fyra peppade getingar, men helheten, hur ”Brooklyn Nine-Nine” proppar sina avsnitt fulla av humor och ändå lyckas säga något av värde, det är få serier förunnat. 

La casa del Papel

Ahhhhhhhhh. Med stor sannolikhet var det precis så det lät hos de flesta av oss när första halvan av ”La casa del Papels” senaste säsong avslutades och insikten om att fler avsnitt inte finns tillgängliga förrän 2020 slog till på riktigt. 

Denna spanska serie är beroendeframkallande i ordets rätta mening, och trots sina brister ständig underhållande och spännande. Seriens tredje del öppnar också upp världen för dess rollfigurer, vilket blir ett nödvändigt avbrott och en möjlighet att fördjupa drivkrafterna. 

Att de kommande avsnitten fortsätter i samma rasande tempo som tidigare är lätt att gissa, samtidigt som det så sakteliga börjar kännas som att det är dags för upphovsmannen Álex Pina att stänga ”La casa del Papel” och stränga en ny lyra. 

The Politician

Det är lika bra att gasa direkt, så i ett fullproppat premiäravsnitt berättas inte bara om förutsättningarna för ”The Politican” utan handlingen hinner också vrida och vända på sig ett antal gånger. 

Det är en rivig start som sätter ton och stil och lovar ett slags samtida ungdomsmelodram med kulsprutedialog där tematiken främst fokuserar på alla fallgropar som ambitionens högsta trappsteg bjuder på. 

Samtidigt som ”The Politician” är en såpig satirfantasi leker serien med mängder att referenser: bildkompositionen och den stiliserade scenografin påminner ofta om Wes Anderson fast i snorrik miljö, rollfigurernas agerande kan sägas vara uppdaterade gestaltningar av 30-talets amerikanska screwball-komedier och kärleken till 70-talets Hollywood är uppenbar.

Första säsongens avslutande avsnitt pekar med hela handen mot den fortsättningen som kommer. När Netflix, som en del av streamingtjänstens deal med upphovsmannen Ryan Murphy, gav ”The Politician” grönt ljus beställde man två säsonger på samma gång. Detta har gett Murphy och medförfattarna Brad Falchuck och Ian Brennan friheten att ägna ett helt avsnitt åt att mura grunderna för säsong 2 och därmed lova en ny rivstart när serien återvänder. 

Derry Girls

Varsamt underhållande, med tjocka och tunna skämt som skjuts iväg med full kraft och nästan hela tiden. Ja, ”Derry Girls” är en pärla som balanserar massa humor med lagom doser sentimentalitet och nostalgi och som under sina två säsonger inte bara slår huvudet på spiken, utan också återuppfinner hammaren, spiken och dess huvud. 

Märk och förundras också över skådespelaren Saoirse-Monica Jackson, vars gummiansikte rymmer så många olika uttryck att seriens ton kan skifta från en sekund till en annan. 

Crashing

Har man inte sett ”Fleabag” på Amazon Prime Video ska man naturligtvis göra det först och sedan ta sig an ”Crashing”, som även den har Phoebe Waller-Bridge som upphovsperson och skådespelare. Premissen - ett gäng polare bor i ett vad som tidigare var ett sjukhus - känns igen från andra serier, men här finns överraskande mycket djup och ständiga skiften mellan komedi och lättare drama. 

Mindhunter

Första säsongen av ”Mindhunter” hade premiär i oktober 2017. Serien baseras på boken ”Mind Hunter: Inside the FBI´s elite serial crime unit” och följer de FBI-agenter som 1979 intervjuar inspärrade seriemördare i hopp om att svaren och sedermera analyserna ska kunna stoppa framtida mord. 

I andra säsongen av Netflix originalserie tar Holden Ford (Jonathan Groff) och Bill Trench (Holt McCallany) sig an det som kallas Barnamorden i Atlanta; 29 afroamerikanska barn och ungdomar mördades mellan 1979 och 1981. I både säsongerna hittas även psykologiprofessor Wendy Carr, som spelas av Anna Torv.

Ser man första säsongen som en berättelse om samla ett team som försöker hitta ett bättre sätt att fånga och spärra in mördare, handlar säsong 2 om att all fakta detta team samlat in fortfarande är för lite, och att tvivel inte går att kvantifiera eller sätta ord på. 

Hantverksmässigt är ”Mindhunter” så klart av högsta klass. David Fincher är en seriens drivande kreativa krafter och regisserar flera avsnitt. Första säsongen är till en början aningen seg, men växer sig stark. Säsong 2 är något annat. Exempelvis blir tv sällan snyggare än i de avsnitt som Andrew Dominik regisserar i andra omgången, vars helhet knappt har något överflödigt fett. Tajt som tusan och effektivt i varje stund. 

London Spy

Det här är en serie som inte har bråttom, en kärlekshistoria maskerad som spionthriller där känslorna hittas i det som inte sägs. Regissören Jakob Verbruggen vet exakt hur han ska hantera varje scen för maximal effekt, medan Tom Rob Smiths manus är ombytligt och på så sätt håller intresset uppe från start till mål. Slutet är visserligen inte perfekt, och i vissa stunder inte ens tillfredsställande, men resan dit är den mödan värd. 

The End of the F***ing World

Svart humor, våld, romantik och lika absurd som lågmäld komedi i en närmast perfekt mix, så det var väl typiskt att en utmärkt serie skulle förnyas när det inte fanns någon som helst anledning. 

Tänkte man. 

Sedan kom säsong 2 av ”The End of the F***ing World”, och även om den omgången inte är lika underbar som första, så har serien fortsatt det där som gjorde den till ett utropstecken. 

”The End of the F***ing World” baseras på serietidningen av Charles S. Forman och följer Alyssa (Jessica Barden) och James (Alex Lawther) när de åker på frivillig men ändå ofrivillig roadtrip för att hitta Alyssas far.

Bodyguard

David Budd, tidigare militär, numera polis, avvärjer ett terrorattentat på ett pendeltåg på väg till London. Han blir sedan livvakt åt inrikesministern Julia Montague. 

Problemet med ”Bodyguard” är att manusförfattaren Jed Mercurio långsamt virrar bort sig i vändningar och icke-förklaringar tänkta att dölja en sanning som inte motsvarar de högt ställda förväntningarna. 

”Bodyguard” var en tittarsensation när BBC sände serien och säsongsavslutningen - för övrigt seriens sämsta avsnitt - samlade över tio miljoner tittare. 

Netflix köpte rättigheterna utanför Storbritannien tidigt och det är inte svårt att gissa varför: serien lär vara en dröm för streamingtjästens algoritmer. 

Richard Madden, känd från ”Game of thrones”, gör huvudrollen, medan Keeley Hawes spelar Julia Montague. Hon lyfter serien ytterligare steg via en fenomenal  gestaltning, som formas av lika delar kyla som värme. De scener som Hawes har med Madden är föga förvånande seriens starkaste. 

Dead to me

Dead to me”, Liz Feldmans serie med Christina Applegate och Linda Cardellini i huvudrollerna, tar upp sådant som sorg, förlust och förlåtelse, men jobbar framför allt med kontraster. 

Konstruerad som en komediserie, handlar ”Dead to me” om en arg kvinna som har sorg, samtidigt som Feldman gör sitt bästa för att cliffhangers och ett centralt mysterium ska få fäste. 

Applegate och Cardellini är bra i allt de medverkar i, och tillsammans lyfter de ”Dead to me”. Serien har förnyats och kommer få en andra säsong. 

When they see us

Fyra avsnitt. Ava DuVernay som regissör och en miniserie om de som kallades för Central Park Five. Starkt som tusan så klart, med filmfotografi och klippning av högsta klass, precis som en berättarstruktur och användande av musik som lyfter historien till höjder den här typen av historier inte tagit sig sedan 70-talet. 

Titeln antyder att det ”When they see us” är något annat än den förmedlade bilden av de ungdomar som felaktigt dömdes till långa fängelsestraff; blicken är, som alltid, avgörande, både i verkligheten och i konsten. 

Dark

Netflix allra första tyska originalserie upplevs bäst när den sköljer över dig, när du vågar dyka under historievågorna, hålla andan och bara flyta med. Det gäller att acceptera premissen, vilket innebär följande när ”Dark” börjar: seriens nutid är 2019, och det är då som handlingen får fäste i den tyska staden Winden. Två barn försvinner. Dubbelliv avslöjas och mellan fyra familjer finns en röd tråd av hemligheter och relationer.

Även 1986 och 1953 har liknande försvinnanden skett i det lilla tyska samhället, där alla tycks känna alla, men ändå inte. Ett kärnkraftverk finns med i mixen, precis som läskiga grottor och en snubbe som går runt i skogen med nerdragen huva.

I ”Dark” handlar mycket om seriens stämning, om att tillåta seriens universum att svepa sig runt tittaren som en filt. Detta blir än viktigare i säsong 2, där omfattningen och därmed omfamningen blir större och hårdare, men alltjämnt lika fascinerande kall, hård och närmast spetsig. 

Inför premiären av seriens andra omgång meddelade Netflix att ”Dark” är tänkt som en trilogi. En upplösning är alltså att vänta, och därför finns alla skäl att titta ikapp redan nu. 

Unbelievable

Hur gör man ett uttjatat genre intressant igen? Man gör som Susannah Grant gör med   ”Unbelievable”, som trots sina svagare partier, främst dialogen, vänder på myntet och i stället för två ostigt manliga kriminalare låter skådespelarna Merritt Wever och Toni Collette agera ledarhundar i jakten på en serievåldtäktsman. 

Wevers och Collettes rollfigurer Karen Duvall och Grace Rasmussen är kompetenta och hängivna, men framför allt sympatiska. Det är en lättnad i en tv-värld där kriminal- och thrillerserier oftast leds framåt av rollfigurer med uppblåsta egon och alkoholbesvär. 

BoJack Horseman

Detaljer, detaljer, detaljer, ”BoJack Horseman” är fyllda av dem och det går att pausa serien nästan var som helst och hitta något som automatiskt innebär skratt. 

”BoJack Horseman” är också en serie som blir bättre och bättre, som vågar mer och mer, lyfter tyngre och tyngre och som ständigt hittar nya infallsvinklar på vad man trodde var uttjatade ämnen.  

Upphovsmannen Raphael Bob-Waksbergs ständiga jakt efter framåtrörelse gör att ”BoJack” alltid är intressant, och visuellt fylls varje bildruta av kontext, humor och, hör och häpna, sådant som får rollfigurerna att utvecklas. 

Just det, ”BoJack Horseman” är en animerad serie om en häst som pratar. 

Sex education

En serie som hade premiär i januari 2019 och vars första säsong ständigt växer i styrka. Säsong 2, som har premiär 17 januari lovar att fortsätta i samma stil och med samma ton. Fortsatt är det Asa Butterfield, Gillian Anderson, Emma Mackey och Ncuti Gatwa som spelar huvudrollerna, medan exempelvis Mikael Persbrandt finns på rollistan i både första och andra omgången. I säsong 2 presenteras även ett antal nya rollfigurer som ska ha avgörande betydelse för handlingen. 

Det fina med ”Sex education” är hur seriens upphovsperson och huvudförfattare Laurie Nunn används sex som ett berättartekniskt grepp. Här ses sex som en naturlig del av livet, vilket gör att serien kan låta sina rollfigurer upptäcka vad de vill åstadkomma, vilka de är samt hur de kan och bör förhålla sig till andra människor.

I de olika berättelserna finns plats för fantasi, längtan, könsjukdomar, kärlek, aborter, svartsjuka samt kampen mellan förväntningar och verklighet – det som binder dem samman är rätten till sin egen kropp, sina egna upplevelser och att vara sig själv, vilka fel, vilken bakgrund, vilken hudfärg, vilken sexualitet man än må ha.

After life

Usch, usch, usch. Första avsnittet av ”After life” är närmast värdelöst. Sedan händer något, och när ”After life” är bra, då är serien riktigt bra. 

Ricky Gervais spelar en änkeman som bestämt sig för att säga och göra precis vad han vill. Självklart kommer han att förändras, mycket tack vare den sentimentalitetsslägga som används gång på gång.  

Finalavsnittet är det som gör det värt att se ”After life”, en serie som tickar av varje steg på betygsskalan ju längre man kommer. 

The Haunting of Hill House

Ett smart konstruerat familjedrama där det enkla visar sig vara emotionellt och psykologiskt komplext och där storybågar tar vägar som först verkar omöjliga. Här finns en vaggande känsla samtidigt som upphovsmannen Mike Flanagan med små medel bygger spänning som vid väl valda tillfällen skräckexploderar. 

Flanagan och Trevor Macy började samarbeta med filmen ”Oculus” och fortsatte sedan med ”Gerald’s Game”, ”Hush” och ”Before I wake”. 

”The Haunting of Hill House” hade premiär i oktober 2018. På rollistan finns Timothy Hutton, Carla Gugino, Victoria Pedretti, Kate Siegal, Elizabeth Reaser, Michael Huisman och Oliver Jackson-Cohen. 

Pedretti, som gjorde rollen som Nell Crain i ”Hill House”, spelar även huvudrollen när ”The Haunting of…” fortsätter som ”The Haunting of Bly Manor”, en serie baserad på Henry James kortroman ”När skruven dras åt”. 

I ”Bly Manor”, som har premiär 2020 på Netflix, kommer Pedretti spela den unga guvernant som tar hand om två föräldralösa barn på det ensliga godset Bly utanför London. Hon accepterar mystiska villkor för sin anställning och det som väntar är en ”tvetydig husföreståndarinna och iskall övernaturlighet”.

Mike Flanagan och Trevor Macy har ytterligare en serie på gång med titeln ”Midnight mass”. Den utspelar sig på en isolerad ö, där de boende upplever mirakulösa händelser och skrämmande omen efter att en karismatisk och mystisk ung präst kommit till ön. 

Rectify

En serie som rör sig i ett eget tempo, har ett unik perspektiv och är rå, inåtvänd och samtidigt öppen för mängder av tolkningar och sätt att läsa berättelsen på. 

Efter 19 år släpps Daniel Holden, spelad av Aden Young, ut ur fängelset. Han minns inte om han gjort det han dömdes för - våldtagit och mördat sin 16-åriga flickvän - samtidigt som det bara är utgångspunkten för den tematik som seriens upphovsman Ray McKinnon spinner vidare på i fyra säsonger. 

I skrivande stund finns endast den fjärde på Netflix, vilket självklart inte är nog för helhetsbilden, men bättre än inget. 

Tuca and Bertie

”Tuca and Bertie” flyger högt tack vare sin charm och de absurda visuella egenskaper endast animerade serier har till sitt förfogande. Tiffany Haddish och Ali Wong lånar sina röster till Tuca och Bertie, bästa polare och fåglar. Med flyhänthet, humor och sympati låter seriens upphovsperson Lisa Hanawalt den sprattlande duon tampas med flera tunga ämnen. 

Seriens tematik springer sakta, samtidigt som det är lätt att identifiera sig med rollfigurerna och handlingen. Sorgligt nog lades ”Tuca and Bertie” ner efter en säsong.  

Top Boy

Artisten Drake fixar biffen. ”Top Boy” sändes först på Channel 4 i Storbritannien och blev en kultsensation. Drake gillade vad han såg och tryckte som exekutiv producent på för att på för att Netflix skulle hälla såsen på steken som är seriens tredje omgång.

Resultatet är en riktigt maffig måltid. 

”Top boy” är som få andra dramaserier, med ett kompakt slags mörker, men också torr humor, utbrott av eländigt våld och intriger som river sönder mänskligheten i östra London. Till syvende och sist är det ändå de sparsamt gestaltade emotionella ögonblicken som dröjer sig kvar.  

Chef’s Table

Något ojämn, men alltjämnt fascinerande dokumentärserie där världsberömda kockar är rockstjärnor, superhjältar och vanliga människor. 

Självfallet finns något betagande, men också störande, när matlagning utmynnar i konst, men ”Chef’s Table” låter inte detta faktum ta fokus från de historier som ska berättas. 

The Chef show

Passion och hjärta när regissören och skådespelaren Jon Favreau tillsammans med kocken Roy Choi gör en serie som kan liknas vid kastrull-tv, men som ändå inte är det.

När Favreau gjorde ”Chef” - han regisserar och spelar huvudrollen - började han som lärling hos Choi, vars egen historia fungerar som inspiration för filmen.

I ”The Chef Show” lagar duon flertalet maträtter, men aldrig tillrättalagt. Det känns ofta här och nu och i stunden och drivs av Favreaus genuina intresse och nyfikenhet. Han vill lära sig mer, och eftersom det smittar, gör även vi tittare det. 

Bland gästerna finns bland andra Gwyneth Paltrow, Bill Burr och Robert Rodriguez samt ett antal ”Avengers”- och Marvel-personligheter. 

Det bästa? Har man sett ett avsnitt är det omöjligt att sluta.  

Kingdom

På ytan en zombie-serie, men underifrån bubblar tematiska tankar om korruption, politik, mytologi och klasskrig. Kim Seong–hun och Kim Eun–hee, regissör respektive manusförfattare, är duon bakom serien. Tillsammans lyckas de med konststycket att böja en utsliten genre så att den nästan bryts. 

Visuellt är ”Kingdom” toppen med sekvenser och bilder som stannar kvar; ett barn som går ensam i by efter en zombie-attack eller en rollfigur som stirrar ut i tomma intet med ett öde landskap runtomkring sig. Kostymdesign och scenografi är också av högsta klass. 

Säsong 2 förväntas ha premiär 2020 på Netflix. 

Maniac

En historia om vänskap, kärlek och familj som berättas via tio avsnitt som omfamnar flera olika genres. Rörligt utan att bli rörigt, vill säga. 

Emma Stone och Jonah Hill spelar huvudrollerna i ”Maniac”, och ser ut att njuta av varje sekund. Troligtvis är det för att serien bubblar av originalitet, vilket gör att det för tittaren är en upplevelse som är kul och tänkvärd från start ändå in i mål. 

Cary Fukunaga (”True detective”) regisserar, medan Patrick Sommerville (”The Leftovers”) är huvudförfattare medan ”Maniac” är öst baserad på den norska serien med samma titel av Espen Lervaag. 

”Maniac” har samma doftspår som ”Legion”, ”Black Mirror”, ”Mr. Robot” och ”Eternal Sunshine of the spotless mind”, precis som ”International Assassin”, ett avsnitt i andra säsongen av ”The Leftovers”; tankarna vandrar stundvis till David Lynch och hans ”Mulholland Drive”, andra gånger påminns man om Stanley Kubricks ”År 2001 – ett rymdäventyr” – det lekfulla berättandet rymmer flera hjärtskärande, smarta och befriande stunder.

Scenografin är lika imponerande: futuristisk och samtidigt retro, med många – från Terry Gilliam till ”Alien” och Michel Gondry – stöttepelare och inspiratörer. 

”Maniac” är visserligen lagom avvikande, men berättar samtidigt om något som är familjärt och igenkännbart och vinner tack vare sina kontraster. De tio avsnitten spretar, men hålls samman av en emotionell kärna som ingen borde kunna motstå. 

Master of None

Om första säsongen av ”Master of None” handlar om en person som har alla möjligheter framför sig, är säsong 2 tematiskt närmare det faktum att personen blivit äldre, insett att man måste kompromissa med saker och ting i livet och att det, åtminstone i stunden, inte är helt enkelt att göra. 

Aziz Ansari och Alan Yang är seriens upphovsmän, och Ansari spelar huvudrollen. ”Master of None” tilldelades en Emmy för ett avsnittsmanus i första säsongen, vilket var välförtjänt.

Spännande är även hur ens känslor kring de två säsongerna svänger. Länge upplevde jag den första som bättre, numera håller jag tvåan närmast hjärtat. Att en serie hänger kvar så länge är sällsynt, och mer säkerhet det bästa betyg ”Master of None” kan få. 

The Staircase

När det kommer till true-crimedokumentärer är det här originalet. Jean-Xavier de Lestrade berättar om rättegången mot Michael Peterson. ”The Staircase” hade premiär 2004. Mer än tio år senare köpte Netflix rättigheterna samtidig som man producerade tre nya avsnitt. De är inte lika träffande bra som de första, men binder samman historien på ett tillfredsställande sätt.

Making a Murderer

Andra säsongen av ”Making a Murderer” svänger inte lika hårt som första. Det är meningen, då tempot och upplägget speglar takten i det amerikanska rättssystemet. 

Som kanske bekant: 2005 läste Moira Demos och Laura Ricciardi en artikel om Steven Avery, som blivit oskyldigt dömd för sexuellt övergrepp och mordförsök, men friad tack vare DNA-bevisning. 

Avery stämde sedan Manitowoc Countys sheriffkontor och distriktsåklagare på 36 miljoner dollar. 

Den sista oktober 2005 försvann Teresa Halbach. Tolv dagar senare greps Steven Avery efter att Halbachs bil och benbitar hittats på hans mark. 

Moira Demos och Laura Ricciardi blev fascinerande av historien. I tio år jobbade de med det material som skulle bli dokumentärserien ”Making a murderer”. 

Första säsongen hade premiär i december 2015. I oktober 2019 landade andra säsongen. 

Och hur man än ser det på vem som är skyldig eller inte, vad som skett eller inte och vad som händer i framtiden, så är mordet på Halbach en tragedi vars ringar på vattnet snabbt kom att omfatta så många personer att varken glädje, triumf eller någon slags vinst är möjlig att åberopa. 

I think you should leave

En sketchserie som är något utöver det vanliga, som går att se om och om och om och om igen utan att den förlorar något och som har bland andra Andy Samberg, Sam Richardson, Will Forte, Cecily Strong och Fred Willard på gästlistan. 

Ja, det är precis som bra som du tror. 

Efter en första sträcktittningsfest med ”I think you should leave” är det lätt att känna sig mörbultad, samtidigt som det innebär att man är beredd på attackerna vid nästa party.

Det går inte att sätta fingret på varför just Tim Robinsons och Zach Kanins serie faktiskt fungerar så bra som den gör. Kanske har det att göra med det höga tonläget, de absurda premisserna eller den allmänna löjlighet med vilken serien tar sig framåt? Säkert är i alla fall att när man väl har sett ”I think you should leave”, så faller majoriteten av andra sketchserien som furor redan efter några minuter. 

Happy Valley

”Happy Valley” är beroendeframkallande och påfrestande, och blir något alldeles extra tack vare Sarah Lancashire som spelar seriens huvudperson Catherine Cawood. På ytan är hon, och för den delen serien, som varje polis i varje polisserie, men ”Happy Valley” har i upphovspersonen och manusförfattaren Sally Wainwright någon som låter seriens händelser och personer gå nära klichégränsen för att sedan vända på handlingsklacken.

Här är det aldrig klarblå himmel, utan det mesta av handlingen går att jämföra med inkommande moln, lättare regn eller oväder; åska och blixtar. ”Happy Valley” är en serie i grått som ignorerar alla andra färger på skalan förutom kanske svart.

Ändå och alltid: Lancashire, och hennes gestaltning är sådan som känns både när raseriet tar över hennes ögon och när paniken vill ut ur hennes mun.

Unbreakable Kimmy Schmidt

Premissen: efter 15 år släpps Kimmy Schmidt fri från en underjordisk och halvgalen sekt och nu ska starta om sitt liv i New York. Allt går lagom snett och galet och sedan fortsätter det så i fyra charmiga säsonger. 

Tina Fey och Robert Carlock är duon bakom ”Unbreakable Kimmy Schmidt”, där Ellie Kemper, Tituss Burgess, Jane Krakowski och Carol Kane spelar huvudrollerna. 

”Unbreakable Kimmy Schmidt” lyckades skapa en egen liten värld och har några av sina bästa avsnitt i den fjärde och sista säsongen; ”Sliding Van Doors” är exempelvis underbar tv som, liksom resten av  ”Unbreakable Kimmy Schmidt”, tar till vara på sina popkulturella referenser på bästa sätt. Seriefinalen sätter också landningen, med precis rätt sorts ton.  

Altered carbon

En traditionell deckarhistoria i sci-fikläder. Tänk Raymond Chandler, ”Blade Runner”, ”The Matrix” och, faktiskt, Agatha Christie. 

Serien baseras på Richard K. Morgans cyberpunkroman från 2002. Joel Kinnaman gör huvudrollen i första säsongen, där tematiken visserligen inte är ny och influenserna stundvis övertydliga, men seriens upphovsperson Laeta Kalogridis hittar ett sätt att leka med sci-fi-genren som är fantasifullt, tilltalande och sträcktittarvänligt. Produktionsvärdena är så klart påkostade och ett antal gånger överväldigande. 

Ytterligare en omgång avsnitt är beställda, då med Anthony Mackie som huvudrollsinnehavare och Alison Schapker som ny showrunner. 

Dear White People

Med humor, satir och en rå slags ärlighet, är det här en serie som visserligen är baserad på Justin Simiens film med samma titel från 2014, men som lyckas ta tematiken vidare och göra den mer än mer universell. 

I centrum, inledningsvis: Samantha White, spelad av Logan Browning, och hennes polare på Winchester College. Motståndet: rasism, i alla dess former. 

Samtidigt som ”Dear white People” håller en spegel mot den amerikansk samtiden, lyckas serien hitta ett sätt att berätta om nödvändigheten att hitta sin egen identitet och väg, och hur svårt det kan vara i tider som dessa. 

Big Mouth

Animerad serie som fångar pubertetens våndor, funderingar och pinsamheter med vad som, oftast, är fingertoppskänsla. Även när allt känns fel, blir det på något sätt rätt. 

Avgörande är röstskådespelarna, som fyller sina rollfigurer med alla känslor möjliga, liksom sätter den nödvändiga tonen för att ”Big Mouth” ska fungera så bra som den gör. 

Imponerande också hur serien lyckats göra sina penseldrag större och numera även inkluderar sådant som psykisk ohälsa, pressen att lyckas i skolan samt hur dynamiken mellan vänner förändras ju äldre man blir. 

American Crime Story

Ryan Murphy och Brad Falchuk är duon bakom antologiserien som hittills kommit i två omgångar: första har undertiteln ”The People v. O.J. Simpson”, andra ”The Assassination of Gianni Versace”. 

Båda är mer än sevärda och innehåller högsta nivå på regi, manus och skådespeleri. I den senare kategorin är det främst Sterling K. Brown och Sarah Paulsson i säsong 1, och Darren Criss i säsong 2, som man vill lyfta fram, även om det naturligtvis finns fler. 

”American Crime Story” är medvetet provokativ, men det hindrar inte dramafärgerna från att lysa klart och fullt. 

American Vandal

Här är hantverket avgörande. Med satiriska bett av true-crimedokumentärens form levererar ”American Vandals” första säsong ett slags humoristiskt slag i magen på tittaren när Peter Maldanaldo (Tyler Alvarez) gör en dokumentär om Dylan Maxwell (Jimmy Tatro), som stängts av från skolan efter att han ska ha sprejat penisbilder på lärarnas bilar.

Den andra säsongen, där avföring står lite för mycket i fokus, är inte lika bra, men har mer att säga, framför allt om pressen att överleva skoltiden med hedern i behåll. 

Sammantaget: ”American Vandal” är en lika sympatisk som härligt jolmig serie, och aldrig har balansakten mellan dessa två komponenter klarats av bättre.  

Ugly delicious

David Chang på resa runt om i världen för att försöka hitta ett svar på vad som är autentisk mat och om mat behöver vara autentiskt för att smaka så gott som möjligt. 

Changs bullrande men samtidigt sympatiska personlighet hjälper ”Ugly delicious” när den undersöka hur olika kulturer har format och omformat ett antal maträtter, och det är även en serie som man gärna ser om, just för att påminna sig om att det finaste och dyraste och mest propert upplagda kanske inte det som passar domen och magen allra bäst. 

Monty Python’s flygande cirkus

Och nu för något annorlunda. ”Monty Python’s flygande cirkus” är en sketchserie som sändes mellan 1969 och 1973 och som är provokativ, löjlig, underlig, knasig, surrealistisk och som siktar och träffar rätt nästan hela tiden. 

Att Graham Chapmans, John Cleeses, Eric Idles, Terry Jones, Michael Palins, Terry Gilliams serie fortfarande håller är ett bevis på dess kvalitet och hur unik den flygande cirkusen var redan då och fortfarande är.

Rick and Morty

 

Netflix har de tre första säsongerna av de skruvade och surrealistiska serie i sitt bibliotek. Inledningsvis beskrivs ”Rick and Morty” bäst som ”Tillbaka till framtiden” på allehanda tillgängliga droger, men snabbt utvecklas den animerade serien till något mer. 

Upphovsmännen Justin Roiland och Dan Harmon har en osviklig förmåga att berätta en historia och samtidigt utnyttja satir, en brännande barnslighet och animationens många möjligheter för att emellanåt landa i något som är både större och viktigare än ren underhållning.  

Fångade

Isländsk serie för att alla som håller Nordic Noir lika nära hjärtat som barnet sina favoritleksaker. Upphovsmannen och regissören Baltasar Kormákur har en osviklig känsla för det stora och det lilla; från Islands makabra men också sköna landskap till minsta psykologiska vrå i människans inre. Den oefterhärmliga Ólafur Darri Ólafsson ankar serien, som ibland står otäckt nära farsens kant, men aldrig tappar balansen. 

Black Mirror

Här är avsnitten fristående, samtida och med örat mot marken samt en blick mot framtiden; i centrum står trots allt människan och varför vi gör som vi gör och vad vi är villiga att utsätta andra och/eller oss själva för. Brasklappen är att några avsnitt är ganska kassa. Samtidigt: det vägs upp av övriga avsnitts fenomenala höjd. 

Och som en vis man sa en gång: börja inte med filmen ”Black Mirror: Bandersnatch”. Den är tekniskt imponerande och en inblick i vad interaktivt berättande kan bli i framtiden, men å andra sidan aldrig lika emotionellt tillfredsställande och utmanande som de bästa ”Black Mirror”-avsnitten.  

Bron

Grävandet i Saga Noréns inre liv började på riktigt i ”Brons” tredje säsong och fördjupades i den fjärde. Hela tiden tar Sofia Helin varje möjlighet att ytterligare mejsla fram den rollfigur som sedan länge blivit hennes alldeles egna. 

Att Helin är en skicklig skådespelare är ingen hemlighet, men hennes gestaltning av Saga Norén når nya höjder i ”Bron” säsong 4. I seriefinalen handlar det framför allt om en scen som etsar sig fast: i några korta sekunder släpper Helin den betongväst som är Saga Norén och med det förändras rollfiguren. Saga Noréns ögon blir Sofia Helins.Saga Noréns axlar sjunker en aning och hennes kropp blir mjukare. Där och då blir Saga Norén varm och personlig på ett sätt som Saga Norén aldrig varit förut; det handlar om en flyende stund, men det är en av de starkaste i ”Bron”.

Alla fyra säsonger av Sveriges internationellt mest framgångsrika tv-serie finns på Netflix. ”Bron” är en serie som det värt att återvända till, om inte annat för att den definierade ett decennium under vilket det svenska tv-landskapet helt och hållet förändrades. 

Stjärnan om det feministiska budskapet i Netflix-serien Glow

Hör manusförfattaren berätta.