Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Näslund: Brist att vi aldrig får vila i en fråga

Programledaren Belinda Olsson. Foto: Alexander Donka

Det finns mycket man kan säga om "Fittstim - min kamp" i SVT.

Jag säger att Belinda Olsson är en modig jävel.

Har man/en varit programledare för "Debatt" ett antal säsonger så har man förmodligen lärt sig att ta kritik. Det är bra, för vad Belinda Olsson gör i sin nya tv-serie är att steppa in på minerad mark. Det vet hon förstås om - desto bättre att hon väljer att ändå utsätta sig.

Olssons programserie i tre delar handlar om feminismen i dag och har underrubriken "Har feminismen spårat ur?". Programmet är starkt personligt, med många referenser till den femton år gamla antologin "Fittstim" och vad som hänt med stort och smått efter den tiden.

 

Utgångspunkten är att hon är förvirrad; åren har gått och vissa saker är inte lika självklara för henne som förr. Jag gillar inställningen. Hon ifrågasätter gamla hjältinnor och teorier, men också sig själv. Belinda och jag är nästa lika gamla och för mig är det lätt att identifiera sig med hennes tankegångar. Jag tycker också att det är smart och roligt att humorn fått en så viktig roll i programmet. Med infotainment når man fler, och Olsson har en imponerande tonträff. Med tydliga drag av "Skavlan"-reportern Niklas Källners intervjuteknik gör hon stor underhållning av annars krystade situationer.

 

Programmets stora brist är att vi aldrig får vila en stund i en fråga eller intervju. Gudrun Schyman hinner knappt öppna munnen förrän Belinda är på väg därifrån, och när professor Martin Ingvar börjar utveckla sitt resonemang är det snabbt i väg till nästa grej.

Det går lite för snabbt, men är roligt och tänkvärt på vägen. Humor är ett ständigt underskattat vapen.