Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

HBO Nordic 2020: 25 bästa serierna – nya och gamla

Söker du de bästa tv-serierna på HBO Nordic? Då har du kommit rätt. 

Här finns betyg på de 25 bästa nya och gamla tv-serierna hos HBO Nordic 2020. 

Chernobyl

Stellan Skarsgård i ”Chernobyl”Foto: HBO

En av de mest omtalade serierna 2019 var också det årets allra bästa. 

Det finns ett enastående hantverk i hur manusförfattaren Craig Mazin och svenska regissören Johan Renck, som skrivit respektive regisserat alla fem avsnitt, lyckas hålla ”Chernobyl” i så strama tyglar att serien inte blir en elegi. Mestadels beror detta på att varje steg i berättelsen kopplas till en eller flera mänskliga öden.

Miniseriens rollfigurer driver – medvetet eller omedvetet – alla sina egna krig: känslomässiga, politiska, kroppsliga. Johan Renck har inte någon visuell beröringsskräck, men respekt för de personer som ”Chernobyl” berättar om. Visst, det är stundvis tungt och mörkt och för jävligt, men aldrig så att serien därmed blir deprimerande eller tappar kraft. 

Här berättas med hjärta, kunskap och på ett obönhörligt sätt om Tjernobylolyckan. Det är en detaljerad, emotionellt intensiv, kompakt och realistisk miniserie som stirrar sitt ämne i vitögat och inte viker undan blicken en sekund. Huvudrollstrion Stellan Skarsgård, Jared Harris och Emily Watson ger serien dynamik och sina rollfigurer trovärdighet.

Vinnare av tio Emmy-statyetter och två Golden Globes. 

Watchmen

”Watchmen”Foto: HBO

Alan Moores och David Gibbons serietidninghöjdpunkt ”Watchmen” dekonstruerade och omstrukturerade den traditionella hjälteberättelsen genom att bland annat låta huvudpersonerna vara psykologiskt förstörda människor utan empati.

Likt Moore och Gibbons gillar Damon Lindelof att leka med berättarteknik och hur samma historia kan berättas och upplevas annorlunda beroende på vem som är i fokus. 

Lindelof, upphovsman till ”Watchmen” liksom ”Lost” och ”The Leftovers”, låter inledningsvis huvuddelen av den förstnämnda serien kretsa kring ett mordfall i Tulsa, Oklahoma. 

Där bor Angela Akbar, spelad av den alltid lika säkra Regina King. Hon är utredaren som döljer sin identitet med en samtida ninjautstyrsel och som självklart blir indragen i de många trådar som mot slutet kopplas ihop på ett ytterst tillfredsställande sätt. 

”Watchmen” är långt från eskapism, samtidigt känns det fel att kalla seriens nio avsnitt för en superhjälte-serie då den så tydligt har sina rötter i en uppgörelse med genren; det här är ett drama med mycket att säga och en serie som använder sig av superhjälteberättelsens symboler och bildliga uttryck för att nå fram med sitt budskap.  

 

Euphoria

”Euphoria”Foto: HBO

Ett tonårsdrama och sofistikerad såpa där hemmafesterna ser ut som musikvideos och allehanda droger finns här och där och runt nästan varje hörn. Här berättas om äldre ungdomar besatta av sex, sociala medier och självmedicinering i en serie med förbluffande stilistik: rollfigurernas förslösande sus och dus resulterar ofta i vad varje förälder skulle beskriva som tragedi. 

I ”Euphoria” presenteras dessa snedsteg i vackra färger med en visuell palett som går från lila till orange och sedan vidare till rosa. Romantikens skimmer studsar mot rollfigurerna, mot tematiken, mot handlingen och under tiden tvingas glädje, hopp och framtidstro ställa sig på sidlinjen samtidigt som nästa vändning träffar tittaren.

”Euphoria” baseras på en israelisk serie med samma titel. Sam Levinson - han är son till regissören Barry Levinson – är killen bakom HBO:s version. Han har skrivit huvudpersonen Rue som en version av sig själv.

Levinson berättar om tonårens triumfer och kriser och lyckas på ett påträngande sätt förmedla konsekvenserna av missbruk samtidigt som han tar sig tid att ge varje huvudrollfigur en uppväxthistoria som visar att det vore förljuget att döma dem utan att ha alla korten på borden.

 

The Good Fight

”The Good Fight”Foto: HBO

”The Good Fight” är som pumpande frijazz och kontrollerat kaos med svängar så snäva att det stundvis kan tyckas svårt att hänga med. Och se upp, för här kommer nästa sväng. Innan tempot sätter sig kan ”The Good Fight” upplevas som en läxa man måste lära sig att uppskatta, men i det här fallet är man gärna en plugghäst. 

Serien är en spinoff på ”The Good Wife” och har sedan start varit här och nu, tagit sig an ämnen och virat starka politiska och personliga tematiska trådar som sällan missar mål. Bäst är att beskriva serien som intensiv och bombastisk, sjudande och småskalig, ilsken med flera glädjeskutt samt charmig med vass udd.

Ensemblen får flexa i både dramatiska och komiska scener, sekvenser som går att likna vid fars samt reagera emotionellt realistiskt på konsekvenser som ligger i linje med seriens handling. Är det overkligt pompöst emellanåt? Självklart, fast samtidigt sammanhängande och alltid, ja, alltid, värt att se. 

 

State of the union

Rosamund Pike och Chris O’Dowd spelar huvudrollerna i Nick Hornbys och Stephen Frears härliga serie på tio avsnitt där varje avsnitt är drygt tio minuter långt. 

”State of the union” är smart konstruerat och handlar om Tom och Louise som varit gifta i femton år. Nu har något gått snett. De bestämmer sig för parterapi för att undersöka om äktenskapet går att rädda. 

Fundamentet för serien utspelar sig när Tom och Louise träffas på puben strax innan de ska sätta sig i terapifåtöljerna. Samtidigt väljer regissören Stephen Frears olika kameravinklar och olika sätt att visuellt fånga Tom och Louise, vilket skapar luft i den humanistiska dramadans som lätt hade kunnat upplevas som repetitiv. ”State of the union” är allt annat än just det och väl värt att se från start till slut.  

 

Killing Eve

Sandra Oh i ”Killing Eve”Foto: BBC AMERICA/SID GENTLE FILMS LTD 20 / AP TT NYHETSBYRÅN

När ”Killing Eve” börjar har Eve ett för henne tråkigt skrivbordsjobb på MI5. Hon har misstankar om att det finns en okänd kvinnlig yrkesmördare som använder Europa som sin egen lekplats. Ingen tror henne. 

Tittaren är däremot medveten om att denna skickliga mördarmaskin är Villanelle, en psykopat utan ett uns empati. Här gör Jodie Comer ett toppjobb med att gestalta en person lika rolig som farligt professionell som vanvettigt egocentrisk. 

De båda huvudrollerna är från start fullblodiga människor som efterhand fördjupas, samtidigt som manusförfattaren Phoebe Waller-Bridge vänder flera av genrens klichéer upp och ner vilket skapar ett ständigt intressant resultat. 

I Jodie Comer och Sandra Oh har serien två skådespelare som fint balanserar vardagens normalitet med de udda omständigheter de lever med. När de dras till varandra som katt och råtta är motsatsförhållandet men även likheterna tydliga. 

Ändå: I säsong 1 är det främst Phoebe Waller-Bridges manus som bör hyllas. Hennes egensinniga humor, känsla för att pricka de excentriciteter vi alla har och förmåga att runt detta skapa en engagerande och spännande berättelse står ut. Lägg till produktionsvärden som slår i taket, då en spionhistoria smakar som bekant aldrig så bra som i Europa och med dess många vackra huvudstäder som fond. 

”Killing Eve” säsong 2 börjar kort efter händelserna i första säsongsavslutningen. Dessa åtta avsnitt är inte lika toppen som seriens första omgång, men fortsatt och alltid härligt humoristiska och utomordentligt välskrivna. ”Killing Eve” har även förnyats för en tredje och fjärde säsong.

 

What we do in the shadows

Foto: FX/HBO Nordic / FX/HBO Nordic

Nandor the Relentless, Lazlo och Nadja är slöfockar och vilse i en förvirrad jakt på mening och så har det varit i hundratals år. De är vampyrer och de tre centrala rollfigurerna i ”What we do in the shadows”.  

Trion bor tillsammans på Staten Island och deras uppgift är att ta över den ”nya världen”, men de klarar inte ens av att ha en sammanhängande konversation utan att det urartar i fåniga diskussioner om småsaker. 

Deras respektive historier och vardagsbestyr berättas i mockumentärens form – tänk ”The Office”, tänk ”The Real world” – och greppar på så sätt möjligheten att visa hur irrelevant det är att bry sig när man lever för evigt, men också hur lätt det är fastna i den irrelevansen och själv bli irrelevant. 

”What we do in the shadows” är ett slags uppföljning på Taika Waititis och Jemaine Clements film med samma titel. Kayvan Novak, Matt Berry och Natasia Demetriou – de spelar Nandor, Lazlo och Nadja – tar sig an sina roller med glöd och är allvarligt engagerande i att få till seriens härliga kontraster där det makabra och absurda samsas med det universella och vardagliga. Riktigt kul är det också.

 

Gösta

Foto: Lukas Moodyson/HBO Nordic / HBO Nordic

HBO:s första nordiska originalserie och en serie som är en trilsk vinnare. Barnpsykologen Gösta, spelad av Vilhelm Blomgren, har flyttat från Stockholm till en småländsk småstad. Han bor i ett ensligt beläget hus, arbetar på ortens BUP-mottagning och cyklar gärna. Gösta är även en gränslöst snäll person, vilket gör att han ofta hamnar i domnande situationer fyllda av lika mycket humor som godhetstragik. 

I hans omgivning finns bland andra flickvännen Melissa (Amy Deasismont), BUP-patienten Saga (Clara Christiansson Drake) och Göstas far (Mattias Silvell). De, och alla andra, kräver och vill ha, något som på ytan inte verkar besvära Gösta. 

Lukas Moodysson – han har skrivit och regisserat seriens tolv avsnitt – ger tittaren en finstämd möjlighet att skratta eller småle åt psykisk ohälsa och olika grader av tycka-synd-om-sig-själv-besvär, allt inramat i Linda Jansons för serien stilsäkra scenografi och fångat av fotografen Ellinor Hallins väl avvägda kameraarbete.

Många gånger flyger tankarna iväg och resulterar i funderingar om att ”Gösta” egentligen inte är en serie primärt om Gösta, utan om de emotionellt sargade personer som finns omkring honom. I vilket fall: en oregerligt human serie vars status kommer växa och växa och växa och växa.

 

Foodie Love

Spansk originalproduktion för HBO Europe av Isabel Coixet, som har skrivit manus och regisserar. Handlar om en man och en kvinna i trettioårsåldern som börjar dejta och upptäcker att delar en gemensam kärlek till mat. 

Det här är en befriande och ärlig serie som spelar nya kort i varje avsnitt. Efterhand börjar bilden av de två huvudpersonerna klarna, samtidigt som det står klart att ”Foodie Love” sitter med en kåk av höga valörer. En serie på åtta avsnitt som det är lätt att svälja hel och bli förälskad i. 

 

The Sopranos

SopranosFoto: HBO

Seriernas serie. Den bästa och den som ingen rår på. I 86 avsnitt berättar David Chase om Tony Soprano (James Gandolfini), maffiamedlem och senare maffiaboss som försöker handskas med och balansera ett liv mellan sin riktiga och sin kriminella familj.

”The Sopranos” var och är fortsatt ett fenomen. Exempel: De som inte har sett slutscenen vet ändå vad som händer, och det är där som ”The Sopranos” sammanfattas bäst, i sekvensen som riktar strålkastarljuset på livets skörhet. I serien finns inga vinnare, bara förlorare på ett eller annat och alla sätt. 

Med stor sannolikhet är ”The Sopranos” den bästa tv-serie som någonsin kommer produceras. Regi, skådespeleri, manus, scenografi, klippning, musikläggning och dialog är kanon. När serien når sina högsta höjder finns inget som slår ”The Sopranos”. Men att under sex säsonger - David Chase menar att det handlar om sju säsonger, medan HBO menar att det är sex, då man delar upp sista säsongen i två delar - hålla samma kvalitativa nivå är omöjligt. Det finns svagare stunder, sådana som andra tv-serier skulle döda för, men som sänker helhetsbetyget för ”The Sopranos”. 

 

The Wire

The WireFoto: HBO

Baltimore, Maryland. David Simon. ”The Wire”. Realism. En tv-jätte som under fem säsonger lägger till rollfigurer, skiftar fokus och flyttar berättelsens kärna men tack vare en smart struktur ändå återknyter till mycket av det som hänt tidigare. 

Det som fortfarande är mest träffande med ”The Wire” är hur serien får tittaren att bry sig om nära nog varje enskild rollfigur, vare sig han eller hon är polis eller langare, politiker eller journalist, gammal eller ung.

Ett mästerverk i fyra säsonger. Den femte omgången, som är seriens sämsta, gör att ”The Wire” inte klarar att nå den sista och allra starkaste getingen. 

 

Deadwood

DeadwoodFoto: CBS/TV4. / TV4

Westernpoesi. ”Deadwood” är en utmärkt serie styrd av fantastisk dialog och ett enastående rollfigursgalleri, en ännu bättre ensemble och en handling som sprattlar i sina kedjor. 

”Deadwood” hade premiär 2004 och sändes i tre säsonger. Efter säsong 3 lades serien abrupt ner. Det var också startskottet för flera år av rykten om en fortsättning. I juni 2019 blev snacket verklighet och serien fick en officiell avslutning i form av en film som utspelar sig tio år efter tredje säsongens slut. 

Oefterhärmliga David Milch, seriens upphovsman och manusförfattare, har skrivit filmens manus, som Daniel Minahan regisserar. Om handlingen: ”Rivaliteter från förr blossar upp, relationer sätts på prov och gamla sår öppnas på nytt när rollfigurerna måste konfrontera den nya, moderna tidens förändringar.”

Lyckligtvis återförenar filmen seriens skådespelare och ger tittarens möjligheten att åter träffa rollfigurer som Al Swearengen (Ian McShane), Seth Bullock (Timothy Olyphant), Alma Ellsworth (Molly Parker), Martha Bullock (Anna Gunn) samt Joanie Stubbs (Kim Dickens) och Sol Star (John Hawkes). 

 

Game of thrones

Emilia Clarke i ”Game of Thrones”Foto: KEITH BERNSTEIN / AP TT NYHETSBYRÅN

”Game of thrones” var den sista serien som tillhörde dåtid, nutid och framtid, som hämtade inspiration från det som varit, sköt ifrån sin samtid och som pekade ut möjliga vägar framåt för alla som försöker kopiera seriens framgångsrecept.

”Game of thrones” storhet börjar, som alla serier värdiga en position bland de bästa, i dialogen, som grundas i realism och strösslas med drakar, demoner och magi. Nästa del är ”Game of thrones” omfång, både vad gäller dess berättelse och rollfigurer, men också den värld som serien utspelat sig i och de produktionstekniska bitar som den har lyckats ro i hamn.

”Game of thrones” landade snett, och förlorade sin viktigaste motor under sista säsongen. Ändå: Seriens upphovsduo David Benioff och Dan Weiss ökade ständigt ambitionsnivån, vågade utmana normer och vägrade vika sig en tum från det de trodde på. 

Resultatet: Åtta säsonger vars helhet är bättre än dess många delar, vad man än tycker och tänker om seriens final. 

 

Veep

Foto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN

För den med mycket tid, för den som vill skratta och för den som söker satir hård som sten och ett bultande humorhjärta: välkommen till ”Veep”, en av de allra bästa komediserierna de senaste decennierna och en serie som stängde dörren efter sju säsonger.  

”Veep” är inledningsvis en aning trevande jämfört med vad som komma skall. När serien hittar sitt groove följer skämt i kulsprutehastighet vars volym och kvalitet få kan matcha. Serien skapades av Armando Iannucci som en amerikansk version av hans brittiska serie ”The Thick of it”. Julia Louis-Dreyfus spelar vicepresident Selina Meyer och är ständigt på tå, samtidigt som ”Veep” en ensembleserie där utbytet av förolämpningar mellan rollfigurerna oftast är avsnittens höjdpunkter. 

Efter fyra säsonger lämnade Iannucci ”Veep”, som togs över av David Mandel. Han styrde skeppet rätt och ankrade i hamn med en sista omgång avsnitt som var logiska och emotionellt mörkare, samtidigt som balansen mellan humor och allvar aldrig tog några smällar.

 

Better things

Pamela Adlon i ”Better Things”Foto: COPYRIGHT 2015, FX NETWORKS. ALL RIGHTS RESERVED.

En serie som blir bättre och bättre. Pamela Adlons berättelse om en 50-årig skådespelare och ensamstående mamma fortsätter att hitta nya sätt att med skärpa och kontroll berätta om förhållanden över generationsgränser och om livet som förälder. 

”Better things” handlar om Sam Fox, spelad av Adlon. Hon uppfostrar sina döttrar – Max (Mikey Madison), Frankie (Hannah Alligood) and Duke (Olivia Edward) – i Los Angeles samtidigt som hon försöker handskas med sin egen mamma, spelad av  Celia Imrie. Förutom att spela huvudrollen skriver Pamela Adlon även manus, regisserar samt är exekutiv producent och showrunner.  

Välj en känsla och det hittas i någon av ”Better Things” tre säsonger. Märk även hur Adlon höjer tematikens temperatur med ett ljuvligt och fascinerande bild- och ljudberättande. En ny säsong är planerad att ha premiär 2020. 

 

Sharp objects

Sharp ObjectsFoto: AP / AP TT NYHETSBYRÅN

I ”Sharp objects”, som baseras på Gillian Flynns roman med samma titel, är överflöd är ett ord som inte existerar. Det gör serien till en intensiv upplevelse, där 

varje rörelse och sekund känns avgörande; det blir beroendeframkallande, samtidigt som det är  tyngande att erfara och uppleva och leva sig in seriens handling. 

I centrum: Camille Preaker, spelad av Amy Adams, och hennes påtvingade men nödvändiga och från start misslyckade golgatavandring till hemstaden Wind Gap. Preaker är där för för att rapportera om en ung flicka som är försvunnen. Ett år tidigare försvann en annan flicka – hon återfanns senare mördad. Samtidigt försöker Camille lägga ett slags pussel av sin uppväxt. Det har gått flera år sedan hon var i hemstaden och hon bävar för att träffa sin mor. 

”Sharp objects” kan å ena sidan sägas vara ett mordmysterium, men det verkliga mysteriet är vad som hänt Camille Preaker. Hennes sår är djupa, både emotionellt och fysiskt (bokens och seriens titel syftar från Camilles självskadebeteende). Psykologisk thriller? Jo, fast också en serie om matriarkat och makt, om den smärta kvinnor kan åsamka kvinnor, eftersom makt, framför allt misskött och felriktad, kan vara förödande, hur den än ser ut. 

Regissören Jean-Marc Vallés klippning och seriens visuella tour de force är avgörande. I ”Sharp objects” slåss dåtid och nutid ständigt om uppmärksamhet. Det är som att Camille inte kan eller villl hålla sina minnen i styr; ena stunden får vi en glimt av en händelse, andra gånger öppnar hon en dörr och vi ser hur rummet såg ut för mer än 20 år sedan. Fragment som lovar avslöjanden och som bygger en större bild.

 

Succession

”Det är som att han har på sig en blöja och så får han skita på sig hur han vill. Han har verktygen, men vet inte hur han ska använda dem”. De där två meningarna kommer från andra säsongen av ”Succession” om handlar om Kendall Roy, spelad av Jeremy Strong. Han och hans syskon ”Shiv” och ”Roman” - Sarah Snook respektive Kieran Culkin - försöker springa snabbast och bäst för att bli den som tar över fadern Logan Roys (Brian Cox) mediakonglomerat. Familjedramatik följer förstås. 

”Succession” är en komedi lika mycket som ett drama, där rå humor och exceptionellt pricksäker dialog får tittaren att för stunden glömma att rollfigurerna är fullblodiga människor, vilket gör att upptäckten av seriens djup ständigt blir en överraskning. 

Som helhet är säsong 2 överlägsen den första, som har några inledande avsnitt där det är lätt att tro att ”Succession” inte är rätt sorts te. Häng kvar och fortsätt titta, då koppen inte svalnar och smaken blir bättre och bättre efterhand. 

 

Parks and recreation

Foto: MIGUEL AGUILAR, PACIFICCOASTNEWS / STELLA PICTURES PACIFICCOASTNEWS.COM

Visst, den är ojämn i början, men växer till en av de mest underskattade komedierna i tv-historien. 

Från början var ”Parks and recreation” tänkt som en spinoff på amerikanska ”The Office”. Det finns likheter, även om de är få, mellan Leslie Knope (Amy Poehler) och Michael Scott (Steve Carell) och vad de tvingas utstå. Samtidigt är ”Parks and recreation” den mer mänskliga serien, den som man gärna återvänder till. 

Ju mer man ser av ”Parks and recreation” ju tydligare blir det det tillfälle då manusförfattarna upptäckte hur de skulle ta tillvara på seriens sprudlande ensemble. 

När de hade hittat rätt kunde teamet bakom serien hoppa mellan absurda lustigheter och kärleksfull empati utan att det känns konstigt, konstlat eller utanför det ramverk som blev en alldeles speciell värld. 

 

Togetherness

Bygger på en uttjatad idé om paret som är trötta på livet som gifta och längtar efter förändring, samtidigt som de fortfarande älskar varandra. Till skillnad från många andra serier lyckas ”Togetherness” undvika generaliseringens fälla, vilket är vad som gör serien intressant. 

Här hittas scener som är så förkrossande ärliga både i uppsåt och i gestaltning att det är lätt att rodna, medan andra scener gör att man sitter och skruvar sig i soffan. 

Sorgligt nog lades ”Togetherness” ner efter två säsonger. Å andra sidan kanske det var ett utmärkt beslut: nu lever seriens rollfigurer i tittarens fantasi och det finns inget hejd på vad de kan få vara med om. 

 

Halt and catch fire

Fyra säsonger. Börja från början. Bada i handlingen, schamponera håret med dialogen, skölj av med skådespelarnas - Lee Pace, Kerry Bishe, Mackenzie Davis, Scoot McNairy - gestaltningar, torka dig med deras utveckling och seriens berättelsebågar. 

Sedan, när du nått slutet, kan du nöjt fundera över om ”Halt and catch fire” är den mest underskattade dramaserien de tio senaste åren. 

 

Band of brothers/ The Pacific

Band of BrothersFoto: SANDREW

”Band of Brothers” nominerades till 19 Emmy-statyetter och vann sex. ”The Pacific” gick hem från Emmy-galan med åtta priser. 

Båda miniserierna är på tio avsnitt, har Steven Spielberg och Tom Hanks bland sina producenter och är fortfarande enastående regisserade. 

Jag föredrar ”Band of brothers”, där skådespeleriet är snäppet bättre och de personliga skildringarna av krigets fasor blir mer påtagliga. Båda är av typen ”serier-man-måste-se-innan-man-dör”. 

 

The Leftovers

”The Leftovers”Foto: HBO

I ett snabbt svep försvinner två procent av jordens befolkning. Händelsen skulle kunna liknas vid det som inom kristendomen kallas för uppryckandet, då de troende får komma till himmelriket. Tom Perrotta kallar det som händer för ”sudden departure”. Det är han som har skrivit boken ”The Leftovers”, som denna tv-series första säsong baseras på.

Perrottas fokus är inte på hur eller varför de två procenten försvann, utan hur de som är kvar på jorden lever med vetskapen att de inte vet vad som har hänt. 

”The Leftovers”, som avslutades efter tre säsonger, blir bättre och bättre och bättre ju fler gånger man ser avsnitten. Seriens showrunner Damon Lindelof och Tom Perrotta är väldigt bra på och måna om att erbjuda sätt att tänka på förlust och trauma som kan leda till vägar på vilka emotionella sår kan läka. Här hittas också några av 10-talets allra bästa tv-avsnitt. ”The Leftovers” är utan tvekan den tv-serie jag tänkt mest på de senaste åren. 

 

Mad men

Foto: SUPPLIED BY LMK / SUPPLIED BY LMK LANDMARK MEDIA LTD

Investera tid och tanke så du får fog att ifrågasätta rollfigurernas påståenden om sig själva och andra i deras närhet samt på riktigt känna skillnaden mellan den bild som personerna i ”Mad men” visar utåt och vad de faktiskt känner inombords. 

I Matthew Weiner finns för övrigt en röd tråd från ”The Sopranos” till ”Mad Men”. Han var en i manusgänget för den förstnämnda och han är upphovsman och den kreativa kraften bakom den senare serien, som utspelar sig mellan mars 1960 och november 1970. Och nej, människans relationspsykologiska spel har aldrig förmedlats och gestaltats bättre än i ”Mad Men”.

 

Mr Inbetween

Foto: Mark Rogers / © Mr Inbetween Pty Ltd HBO

Få serier kan som australiska ”Mr Inbetween” packa sina cirka 25 minuter långa avsnitt med lika spänt drama. Scott Ryan och Nash Edgerton - den första är upphovsman, manusförfattare och huvudrollsinnehavare, medan den andra skriver och regisserar - har också en förmåga att få seriens tematik att stanna kvar hos tittaren, även om handlingen utspelar sig i ett slags förhöjd verklighet. 

Scott Ryan spelar Ray, yrkesmördare som gör sitt bästa för att hantera sitt ”jobb” samt resten av livet som pappa, ex-make, pojkvän, bror och polare. Chika Yasumura, som spelar Rays dotter Brittany är seriens scentjuv, samtidigt som ”Mr Inbetween” har ett enastående sätt att lyckas få in humor, känslomättade bildkompositioner och ett slags mänsklighetens tragedi i varje avsnitt. 

 

Barry

En serie som lyckas ta en uttjatad premiss, vända på myntet och göra något nytt, spännande och intressant. Bill Hader spelar titelrollens deprimerade yrkesmördare som i inledningen reser till Los Angeles. Uppdraget: Att mördare en skådespelare. Det som händer: Barry får nytt hopp om livet, upptäcker teaterns charm, samtidigt som hans kriminella polare står som frågetecken. 

”Barry” skiftar mellan komedi och drama utan att sömmarna syns. Säsong 2 fokuserar mer på huvudpersonens försök att kontrollera sin ilska, samtidigt som avsnitten underhåller och lyckas engagera med etiska och moraliska teman. En ny säsong är planerad att ha premiär 2020.