Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tomas Alfredson: Jag var körd i botten

Expressens Malin Roos och Tomas Alfredson.
Säg Hollywood och han drar till med sitt favorituttryck.
- Fy Fagerlund!
Tomas Alfredson är tillbaka i Sverige och trots att han hävdar att förutsättningen för att göra ett gediget hantverk knappt finns här längre, är han beredd att försöka.
- Jag skulle vilja göra en engelskspråkig film i Sverige om det går, säger succéregissören.

FAKTA

TOMAS ALFREDSON



Namn: Hans Christian Tomas Alfredson.
Född: 1 april 1965.
Bor: Lägenhet så centralt i Stockholm som det går an.
Familj: Flickvännen Charlotte Öberg, barnen Maja, 18 och Petter, 16, (med Cissi Elwin).
Aktuell: Öppnar Stockholms film- festivalen den 9 november med "Tinker, Tailor, Soldier, Spy". Filmen visas även den 17 och 20 november under festivalen och får svensk biopremiär på juldagen.
Läser: Just nu bara textmeddelanden på telefonen.
Ser på: Försöker ha så lite intryck som möjligt.
Lyssnar på: Charlotte och mina barn.
Drömmer om: Obehagliga drömmar om nätterna, behagliga drömmar om dagarna.

Man ska inte twittra om allt.
"Nu: Intervju med respektingivande, multibegåvad människa. Pirrigt. Som det ska vara", skrev jag när jag var på väg att möta Tomas Alfredson i veckan.
Men han dök inte upp. Tomas Alfredson, 46, hade glömt vårt möte och var ute och övningskörde med sin dotter.
"Jag är vansinnigt ledsen för min fadäs - ber tusen gånger om ursäkt", mejlade Sveriges hetaste regissör, och ett dygn senare gör vi ett nytt försök.
Hur gick övningskörningen?
- Bra, men det är lite läskigt, det är ändå mitt i trafiken.
- Men tjejer är lugnare, de har inte de där instinkterna att prejas, köra om och hämnas, säger Tomas Alfredson.
Låter lite som hans film.

"Får stå för det"

Efter översvallande reaktioner i Storbritannien är det dags för Alfredsons engelskspråkiga debut "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" att visas upp i Sverige.
Spionhistorien som utspelar sig i London under kalla kriget och bygger på John le Carrés bok, öppnar film- festivalen i Stockholm nästa vecka.
- Filmen ser exakt likadan ut dagen före premiären som dagen efter, man har redan fattat besluten och får stå för det. Men det är högtidligare om det är stora förväntningar, säger han.
- I England är le Carré att jämställa med Astrid Lindgren, det är en för- fattare som alla äger och har en relation till.
- Därför var det kul med ett så fantastiskt mottagande, till och med de absolut suraste kritikerna har krupit ur sina grå grottor och applåderat.
Gary Oldman som gör huvudrollen Smiley har sagt att han vill göra de andra Carré-böckerna i samma serie, men bara om du regisserar igen.
- Ja, vi har pratat om det, men jag har sagt att vi ska låta den här sjunka in lite. Det är som att göra en "Spindelmannen till", den är lite joxigare än så.
- Men vi har trivts väldigt fint till-sammans. Det krävs en skådespelare av Oldmans kaliber för att göra en sån roll. Att föreställa tråkig.
Med andra ord, Gary Oldman är inte tråkig?
- Nej, han är ganska fnissig och lätt att ha kul med. Men på jobbet är han väldigt koncentrerad, nästintill kärv och det gillar jag.
- Det behöver inte vara så himla fnissigt på jobbet.

"Tilltalar mig mest"

Alfredsons senaste två succéfilmer kan inte ens med godaste vilja kallas uppsluppna. "Låt den rätte komma in" om blodiga vampyrer i förorten Blacke­berg och så "Tinker, Tailor, Soldier, Spy" som rör sig i de mest murriga och mörka korridorer i 70-talets London.
När ska du vara rolig igen?
- Man är så rolig som man gör sig... jag är nog världens sämsta karriär- planerare, säger Tomas Alfredson ärligt.
- Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag skulle vilja göra en engelskspråkig film i Sverige om det går.
- Om det blir roligt eller sorgligt vet jag inte, men det är mänskliga relationer som tilltalar mig mest, säger han och förnekar att det skulle vara något klart med Hollywood-filmen "Larklight" som det har tisslats om.
- I bland blir det offentlighet kring projekt man inte har skrivit under på, det där är en av flera grejer som jag överväger.
Efter "Låt den rätte komma in" sa du att du inte skulle göra mer film, bara teater. Vad hände?
- Jag var ganska körd i botten. Filmen tillkom i motlut, det var få av de ansvariga som trodde på den eller uppbådade nån entusiasm och jag kände mig väldigt väldigt ensam med att kånka på "Låt den rätte komma in". Den låg i ett skåp i nästan ett år innan nån gjorde nåt.
- När gnistan kom tillbaka var det för att den blev så väldigt populär utomlands.
Och då gjordes snabbt en remake i USA. Har du fortfarande inte sett "Let me in"?
- Nej.
Du vägrar?
- Nej... men jag hade den kvar i mina vävnader när den skulle nytolkas och det kändes konstigt. Jag reagerade nog ganska barnsligt, "det här är MIN historia". När jag blev sådär ledsen bestämde jag mig för att jag inte skulle bry mig om saker i världen som jag bara blir nere av.
- Om man inte mår bra av att äta bruna bönor så ska man inte äta bruna bönor, säger Tomas Alfredson och påminner plötsligt väldigt mycket som sin far (men jag har lovat mig själv att vänta med frågorna om pappa).
Hur ser kontakten med Killinggänget ut förtiden, har ni kontakt?
- Ja. Det rör på sig i gruppen. Jag pratar ofta med Henrik (Schyffert), och Andres (Lokko) och jag har hängt ganska mycket nu under inspelningen i London.
- Men vi har inte snackat jobb sen Dramaten-föreställningen. Det blir alltid lite längre mellanrum mellan sakerna vi gör.
Du får inte tro att jag har stalkat dig nu, men jag satt bredvid dig på gen-repet av "Drömmen om Herrön" på Dramaten och... jag tyckte att du grät när ridån gick ner.
- Ja, det kan jag nog ha gjort.
- Då var det nog nåt som släppte, det kan nog stämma, säger regissören och medger att "långa ansträngningar som lämnar kroppen, kan bli skumma".

"Ett skrattanfall"

Som när han och Killingarna skulle dela ut en Guldbagge samma dag som "Fyra nyanser av brunt" hade visats första gången.
- Jag fick ett skrattanfall som var fullständigt ohejdbart, jag skrattade i två timmar och fick bäras in och ur taxi­bilar. De andra herrarna blir inte förvånade i första taget, men de tittade oroligt på varandra.
- Henrik Schyfferts fru beskrev mig som en muskel som fått spader, säger Tomas Alfredson och är lite mer bakåtlutad i passargerarsätet nu.
Han berättar om andra saker han skrattar åt.
- Häromdagen satt jag i en taxi i Madrid och såg två skitsnygga tanter i 70-årsåldern med blått hår vid en busshållplats. Men de var så korta så fötterna nådde inte ner till marken, de satt och dinglade med benen. Då skrattade jag högt.
- Men jag är ingen rolighetskonsument, jag går inte och köper "Har du hört den förut"-boken.
HasseåTage då, är det roligt?
- Ja... det kan vara väldigt roligt.
Så var vi där.
Jag frågar om det faktum att hans pappa Hans Alfredson är en av landets mest hyllade inom film, gjorde att han kände motstånd, att gå i fotspåren.
- Det är lite mindre dramatiskt än så. Lite som att skomakarens son blir skomakare. Jag är uppvuxen med film och för 99 procent av mänskligheten är det en konstig tillvaro, men för mig var det det naturliga, det var en magnetisk plats.
- Sen är det väl ett sätt att socialisera sig i en familj, kan jag tänka.
Pratar du jobb med din pappa nu?
- Nehehej. Inte på det sättet. Mer: "Vad håller du på med nu?" "Jaha okej, vad gör ni på söndag?
- Kollegialt putter, jag skulle inte fråga honom om hjälp. Det är nog bra att hålla familjen utanför, säger Tomas Alfredson som dock uppskattar om både far och storebror Daniel ser hans filmer, men har respekt om de inte är "urintresserade".
Din bror Daniel regisserade Millennium-filmerna, är det något du hade velat göra?
- Vet du, jag kan inte svara på det, jag har inte läst böckerna, men de verkar ju jättepopulära, säger han och kikar över de markerade bågarna.
Stämmer det att det är Tage Danielssons glasögon du bär?
- Ja, och nej. Jag fick glasögonen som han hade när han var direktör Olsson i "Att angöra en brygga" när jag var sjuk och var med på kontoret när jag var liten. När jag blev äldre och behövde glasögon gjorde jag i ordning dem med riktiga glas.
- Sen förrförra vintern när det var så jävla kallt, så sprack de av köld. Smack! Smack! Jag blev alldeles förtvivlad. Men så hittade jag en glasögonmakare i London som kan rekonstruera bågar.
- Det här är ett par kopior, de riktiga ligger i en låda hemma.
Hur ser världen ut genom Tages glasögon?
- Bra. Det blir ramar på världen.
Men höstregnet slipper han inte och inte mörkret heller som fallit redan klockan fyra på eftermiddagen.
Du har inte funderat på att flytta till Hollywood?
- Nej, fy Fagerlund! Jag tycker om när det är grått ute. Jag gillar frisk luft, årstider och att bli lite surmulet bemött på Pressbyrån. Om jag var 22 skulle jag älska den här upp- ståndelsen och kanske slå mig ner i London, men nu har jag ett för manifesterat liv här.
- Det finns inget som lockar i Hollywood.
Annons:
Expressen Refunder Kalkylator

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!