Till slut liknar allt mest en kuslig såpa i "Prey for the devil"

Bara i Italien lär omkring en halv miljon människor årligen söka hjälp mot demoner, och ökningen har lett till att vissa stift även startat egna kurser.

Det inspirerade i sin tur manusförfattare Robert Zappia till att skriva ”Prey for the devil” som kretsar kring den fiktiva ”Sankt Mikael, ärkeängelns skola för exorcism”. 

Det kanske låter som något hämtat ur ”Harry Potter”, men påminner till en början mest om ”Da Vinci-koden”. Dels i hur man utnyttjar de svindlande dimensionerna i gamla imponerande byggnader, men främst i hur katolicismens tusenåriga riter och mystik vill skapa en känsla av att detta faktiskt kunde vara sant. 

Dessutom är det en modern nunna som utmanar prästerskapet, till den grad att hon blir antagen som skolans första kvinnliga student, efter att ha uppvisat en särskild förmåga till att attrahera demonernas intresse. 

Jaqueline Byers känns trovärdig i rollen som den unga syster Ann, en stursk traumaöverlevare och tillika dotter till en schizofren, alternativt besatt, mamma. 

Exorcismscenerna är också snyggt utförda, men känns samtidigt väldigt oinspirerade och generiska. 

Läskigast blir det därför när syster Ann försvinner ner i kyrkans arkiv, och bläddrar igenom gamla fall, så att allt får ett drag av true crime.

Men den här nästan obekymrat akademiska inställningen till exorcism bidrar tyvärr också till att filmen plaskar i för grunt vatten. 

I synnerhet när det kombineras med alltför många sidoberättelser, där allt från gängkriminalitet till tonårsgraviditeter ska klämmas in, så att allt till slut mest liknar en kuslig såpa.

Det är synd på en så lovande utgångspunkt. Men av potentialen hos en exorcismskola och kyrkans uråldriga traditioner, skapar man i stället saker som en småtorr läroplan, samt ett praktiskt demonkit för präster som hade platsat bättre i ”Ghostbusters” eller ”James Bond”. 

Men det var inte handhavandet av krucifixet och bibeln som gjorde ”Exorcisten” till en klassiker, utan den existentiella tyngden. 

”Prey for the devil” borde ha lärt sig mer av Max von Sydow, och hur hans präst var uppfylld av både rädsla och tvivel, som räckte och blev över åt oss andra.