Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Thorsten Flinck lever som hemlös

Flera av Thorsten. Thorsten Flinck är många personer i en. "Jag tycker inte om någon av dem, jag föraktar dem faktiskt. Foto: Roger Vikström
Regissör, skådepelare och orolig ande. Thorsten Flinck är tillbaka.
För Expressen berättar han om drogerna, den brutna pakten med Persbrandt och bristen på kärlek.
Han flackar omkring - hemlös.
- Det står på kultursidan att jag är genial och nästa morgon vaknar jag i en jävla trappuppgång.
Thorsten Flinck, 47, är både regissör och skådespelare i Strindbergsdramat ”Fordringsägare” som gick på TV4 i fredags.
Nu  träffas vi på Dalarö Strand hotell. Där vill han inte stanna. Intervjun börjar i bilen på jakt efter ett matställe.
– Jag vill inte vara känd. Jag går sönder när jag får uppmärksamhet privat.
– Däremot, när jag står på scenen, då är jag Anders Gustavsson. Det är Anders som är ledsen, arg eller kåt.
– Å andra sidan skulle jag kunna påstå att på scenen är jag ännu mer Thorsten. Du måste var så otroligt ärlig med dina baskänslor. Du får inte vara dig själv otrogen för då går det åt helvete.
Vem är du egentligen, Thorsten? Man vet inte när du är allvarlig?
– Jag har väldig koll på mig själv idag. Det är helt okej att inte fejsa sig själv varje dag, så länge det är ett medvetet val. Jag kanske dricker två flaskor vin istället för att jag behöver det just den dagen.
– Men det där... jag är ju en periodare alltså.
På vin?
– Nej, där är jag inte periodare, jag dricker konstant, fast inga mängder.


”Jag har blivit tung narkoman”

I en gammal intervju berättar du att du dricker varje dag?
– När jag inte spelar kan jag nästan ha en psykisk abstinens, det är ju därför jag håller på med teater, det är någon slags överlevnad, hur pretentiöst det än låter.
– Det är inte för att det är så jävla roligt på scen. Det är ganska vidrigt och hemskt. När man väl står där är det bra, men vägen dit är otroligt smärtsam.
– Att ha blivit så pass bra som jag är i dag, jag vet inte om det ska kosta det jag har betalat. Det har kostat mig livet två gånger. Och jag har blivit tung narkoman.
Är det teaterns fel?
– Nej, det är Thorstens fel, men i förening med det ja.
Å andra sidan håller teatern dig flytande?
– Precis! Det är ju så, exakt som när jag ser på mina fantastiska flickor.
Har ni kontakt?
– Jaa, jag har alltid kontakt med dem. Givetvis skulle jag önska att det var en kontinuerligare kontakt. Men det är så här att jag... jag lever fortfarande i dilemmat att inte ha någon bostad, va. Nu har jag hållit på i sex år, vet du. Jag vet inte någon som skulle klara det... att vara hänvisad till trappuppgångar och härbärgen.
Men du har jobb?
– Ja, med löner som är skamlöst dåliga. Att regissera en uppsättning och samtidigt ha en av huvudrollerna och ha lön som flicksnärtorna på tv...
– Henrik (Schyffert) har andra jobb och Elin (Klinga) jobbar ju på Dramaten. Men min lön är slut nu och jag har varit sparsam.

”Jag älskar henne, min mor”

Har du någon kontakt med din mamma?
– Nej, jag har ingen kontakt med varken min tvillingbror eller fader eller moder. Jag älskar henne, min mor, som den mor ur vilken jag är kommen, givetvis.
Är det inte sorgligt att inte ha kontakt med familjen?
– Det är fruktansvärt sorgligt men absolut nödvändigt. Jag är stympad. Jag är uppfostrad med total likgiltighet. Jag känner ingen som helst kärlek.
Har du några riktiga vänner?
– Bara väninnor. Inga manliga vänner.
Micke Persbrandt och du då?
– Jag har haft två manliga vänner i mitt liv, Micke och Totta Näslund. Vi hade vår grej, vår pakt, Micke och jag, men i dag har vi inte den kontakten mer.
– Grejen är den att jag aldrig är så bra som jag är med honom och Micke blir heller aldrig så bra som med mig. Men sen har vi helt olika sätt att leva vår liv, vi har väldigt olika syn, på damer inte minst.
– Jag har aldrig varit sån där... Och jag tror att mannen, generellt, vill härska kvinnan. Och kvinnan vet mycket väl vad hon kommer att få, ett mycket dåligt knull, eftersom älska tar tid och knulla går fort.
– Hon är inte heller intresserad av att göra det. Men han tror det... han står där i blåställ va och sen har han två kalla mellanöl. Mycket mer är det inte med den svenska mannen. Det är så tyvärr.
Nedvärderar du dig själv också?
– Jag är inte man så räkna inte in mig i det här. Nej, nej, nej. Jag och Schyffert är riktiga män.
Du verkar vara många personer i en?
– Ja, så är det. Men jag tycker inte om någon av dem, jag föraktar dem faktiskt.
Dig själv?
– Nej, nej, de personerna.
Du anses vara väldigt intelligent.
– Det är en oförmåga, jag skulle gärna vilja vara mindre intelligent, mindre seende. Dumma människor mår ganska bra faktiskt.


”Önskar jag vore galen”

Så finns det några som kallar dig galen också...
– Alltså, jag önskar jag vore galen. Jag skulle verkligen behöva vara lite dum.
Hur lever du i dag?
– Jag har ingen bostad sörru. Jag är jävligt fattig, för det där med pengar, jag brydde mig aldrig om det.
Är inte det påfrestande?
– Det är förnedrande! Och faktiskt väldigt schizofrent. Det står på kultursidan att jag är genial och nästa morgon vaknar jag i en jävla trappuppgång i Tensta, påslagen av en jävla piketsnut.
– Det är en korsning som jag inte fattar.


Dog och kom tillbaka

Hur är det med droger?
– Jag gjorde min morfinavgiftning alldeles själv. Jag gick från att vara renlevnadsmänniska, två gånger hade jag rökt hasch, det var det enda, till att bli tung narkoman. Så dog jag i den här överdosen och så kom jag jag tillbaka. Jag är fruktansvärt stark.
Har du testat dig för någon bokstavssjukdom?
– Alltså, jag har gjort den här adhd-utredningen och jag har inte adhd. Jag är en mästare på att fokusera. Däremot har hag ett övertryck i mig. Jag har 20 punkkonserter här inne i magen, säger han och kippar efter luft.
– Jag kommer snart att börja äta koncerta på recept. Det är ett amfetaminderivat. Men jag blir bara trött av amfetamin.
Där avbryter han sig. Efter att ha gjort armhävningar i restaurangen och sprungit runt och pratat med varenda gäst sjunker han ned på en stol.
– Nu är jag jättejättetrött, va. Nu snart, när som helst somnar jag, jag är som Skalman. Nu måste vi snart sluta.
Under hela intervjun tittar du mig aldrig i ögonen?
– Nej nej, det blir för nära, jag klarar inte det. Jag kan se rätt igenom. Det är så jobbigt va, det är fantastiskt och vidrigt otäckt.
Saknar du inte närhet?
– Ja, i dag vet ju jag vad det är att älska och hur. Ingen kan säga emot mig, jag är en väldigt bra älskare. På alla plan.
Hur är du om fem år?
– Det är min tid nu, nu är det jag som dansar. Det gör jag till den dag jag blir farbror, vid sådär 68, och sen kan det gärna gå fort. För att vara en liten farbror i en stickad mössa, neej tack!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!