Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Thommy Berggren: "Barnen är mina änglar"

I MÄSTARENS STOL. Thommy Berggren tar emot i Ingmar Bergmans rum på Dramaten. Woody Allen skulle betala en förmögenhet för att få komma in hit!
Cecilia Hagen möter...
...konstnären THOMMY BERGGREN, som gör dundersuccé med sin "Fröken Julie" på Dramaten.

FAKTA

THOMMY BERGGREN
Ålder: 68.
Är: Konstnär.
Familj: Kokboksför-fattaren Monika Ahlberg, sonen William, 10, tvillingarna Rakel och Beata, 6.
Född: I Masthugget i Göteborg.
Bor: På Djurgården i Stockholm, hyr i Marstrand varje sommar.
Karriär: Allt från tonårsidol, "Kvarteret Korpen", "Joe Hill" och "Elvira Madigan" till ene sonen i "Lång dags färd mot natt", Strindberg i tv-serie och sig själv i filmen "Muraren".

Goda sidor: Barnslig och ytterst barnkär.
Sämre sidor: Otålig.
Men inte som förr.

Ämnar: Skriva memoarer.
Utlovar 75 skratt på 350 sidor.

Thommy, jag har försökt intervjua dig två gånger tidigare i livet. En gång i forntiden vandrade vi runt Djurgårdsbrunnskanalen. Du talade och talade. När jag kom hem begrep jag inget av anteckningarna. Sen möttes vi på Dramaten inför någon uppsättning. Vi gjorde en testintervju, sa du. Sen blev det inget mer. Tror du att detta blir tredje gången gillt? - Ja, det tror jag. Annars hade jag inte suttit här. Du har en medvind i orkanklass just nu. Din "Fröken Julie" gör formidabel succé på Dramaten med paret Maria Bonnevie och Mikael Persbrandt som Julie och Jean och Ingela Olsson som Kristin. Din Harold Pinter går och får Nobelpriset. Du har satt upp två av hans pjäser, han kom och hälsade på bägge gångerna. Vad gjorde ni? - En gång lunchade vi på Thielska Galleriet. En annan var vi på KB med ensemblen. Då sa Allan Edwall till Pinter på sin norrländska engelska: "Every line good!"

Sexigt och sensuellt

Till Julie. Du har själv gjort Jean en gång, mot Bibi Anderssons Julie. Går uppsättningarna att jämföra? - Den jag var med i var mycket snällare. Den här är starkare och råare. Detta är en mycket sexig uppsättning. Att just Persbrandt och Bonnevie gör Jean och Julie, det är ett utmärkt val men samtidigt ett marknadsföringsmässigt genidrag. Kan man säga att skriverierna om de båda är något som Dramaten nu drar ekonomisk nytta av? - Det är kanhända som när Richard Burton och Elizabeth Taylor spelade mot varandra, eller Laurence Olivier och Vivien Leigh. Lite kittande. Men den här pjäsen har alltid gått utmärkt. Och kombinationen av den och skådespelarna och i någon mån regissören och teatern är kanske så bra att folk blir nyfikna och intresserade. Bilderna i annonserna har varit ovanligt sensuella. Det var väl ingen slump? Var ni inte allihop, och framför allt Bonnevie och Persbrandt, lite oroliga för att det skulle kännas för privat innan alla de positiva recensionerna kom? - Jag har låtit ta bilderna, men jag gör inget som skådespelarna inte tycker är rätt och acceptabelt. När vi gått lite långt på scenen, när Micke är avklädd till exempel, då är det mitt förslag men jag hade kunnat säga att vi skiter i det där om han tvekat. Det gjorde han inte, han sa tvärtom, "jag tror det ska vara så här". - Vad det starkt erotiska anbelangar så säger redan Strindberg att man måste visa avelsakten på scenen, man måste visa sex. Skulle vi vara pryda år 2005, med allt det utbud som nu finns, skulle det bli komiskt. Det sex som är i pjäsen är berättigat och nödvändigt.

Skrattande repetitioner

Intresset är enormt. Köerna har ringlat runt Dramaten. 10 000 biljetter sålde slut på en eftermiddag. I vår flyttas föreställningen från Lilla till Stora scenen. "Själens minsta nyans ska synas i ansiktet", sa Strindberg. Blir det möjligt på den scenen, klarar Julie ett så stort avstånd från publiken? - Jag har föreslagit att den tredje - översta - raden ska stängas. Det kommer att fungera då. Förflyttningen är tyvärr nödvändig. Enligt biljettkassan har de aldrig varit med om ett liknande publiktryck. Och gör man en uppsättning vill man att den ska bli oförglömlig och att den ska gå bäst i teaterhistorien på Dramaten. Den håller uppenbarligen på att ta sig dit. Du är känd för att vara kompromisslös i ditt arbete. Det har lett till att flera föreställningar du deltagit i inte gått till premiär. Var det någonsin nära ögat den här gången? - Vi har skrattat oss igenom det här repetitionsarbetet. Men mot slutet ska stämningen bli upphetsad, då måste det finnas friktioner så att skådespelarna kan lösgöra sig från regissören, då måste de ruska lite på sig. "Det är svårt för mig att dra mig tillbaka och klippa av navelsträngen" som en stor regissör har sagt. Du hävdade din vilja som skådespelare. Låter du som regissör skådespelarna göra samma sak? - Jag krävde en stor frihet och då kan det vara motsägelsefullt att jag när jag regisserar också har rätt mycket idéer och förslag som jag vill ska provas. Jag vill påstå att jag kan följa aktörerna känslo- och rörelsemässigt på ett sätt som en regissör utan skådespelarbakgrund inte kan. Men jag håller mig öppen, jag vill få tag i den rätta energin och den måste komma från dem själva.

Tycker om att vara kostnär

- När det kommer till svåra, smärtsamma ögonblick, som Maria ställs inför i pjäsen, då måste de ta ur sina egna erfarenheter, då lägger jag mig inte i. Då måste de inte tala om för mig varför de känner så eller gör som de gör. Men om de har frågor, då har jag svar. Har din kompromisslöshet mildrats med åren? - Jag är konstnär och det tycker jag om att vara, jag tillhör en speciell grupp människor. Jag jämför mig givetvis inte med van Gogh eller Matisse eller Munch eller Dostojevskij eller Strindberg, men jag får vara med på den båten känner jag. Och den talang jag har fått har jag försökt förvalta. Då blir du envis och vill genomföra det du tror på annars är du inte konstnär. Annars får inte verket den färg och magi man hoppas på. Jag ser det som ett nödvändigt gött att inte kompromissa. Klasskampen var från början, och är kanske än i dag, en av dina starkaste drivkrafter. Är det den du vill vrida och vända på i Julie? - Den finns hos mig och den finns hos Persbrandt och den fanns hos Strindberg. Vi är ju arbetarpojkar. Den sexuella intensiteten i pjäsen förstärks av att Julie och Jean kommer från olika klasser, tycker jag.

"Jag mognade sent"

Många stora regissörer har varit så uppslukade av sina yrken att de svikit sina familjer, sina barn. Du blev pappa sent, långt efter 50, det kanske var tur för de dina? - Det var bra för alla. Tidigare var jag för vild. Jag mognade sent. - Familjen betyder mycket mer för mig än jag kunde drömma om att den skulle. Barnen är mina änglar. Det väsentligaste i livet, det som kommer före allt annat, det är kärleken. Jag tror att jag kan säga att jag är en bra pappa. En lekpappa. Jag har väldigt lätt för att visa fysisk och psykisk ömhet. Jag tror aldrig att jag har lagt mina barn utan att säga att jag älskar dem. Och en anledning till att jag slutade spela var att jag ville vara med dem, inte ville komma hem klockan 12 på natten trots att jag har en underbar fru som sköter det mesta. Och vad gör du härnäst? - Jag ska filma Julie. De är filmstjärnor alla tre, Maria, Micke och Ingela. Och blir det en riktigt bra film, vilket jag tror att det blir, då ska vi åka till Cannes och göra om det Anita och Affe gjorde: då ska vi ta ett pris där för Julie. Det är dags nu. FOTNOT: Alf Sjöbergs "Fröken Julie" med Anita Björk och Ulf Palme vann Guldpalmen vid Cannes filmfestival 1951.

Thommy Berggrens sex favoritregissörer:

1) Stanley Kubrick. 2) Bo Widerberg. 3) Bengt Ekerot. 4) Ingmar Bergman. 5) Luis Buñuel. 6) Alf Sjöberg.

PS. Hagen om mötet

Vår intervju tilldrar sig i Ingmar Bergmans regissörsrum på Dramaten, Thommy disponerar det med den stores goda minne. Han håller upp dörren åt mig och säger: - Woody Allen skulle betala en förmögenhet för att få komma in hit!
Annons:
Expressen Refunder Kalkylator

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!