Tisdagen den 22 februari är dagen då Alexander Letic drar ut en visdomstand. Efteråt ser han ut ”som en fotboll” i ansiktet och lägger ispack på ispack mot kinden. Lindrar smärtan med Naproxen, och är på god väg att ringa sig sjuk inför fredagens planerade morgonsändning. Men på torsdagen går Ryssland in i Ukraina, och Alexander inser att han bara inte kan hålla sig borta från studion.
– Så jag tryckte på en kylklamp och åkte in klockan 02.30. Jag kunde då fortfarande inte uttala s eller r ordentligt. Var rätt svullen, och inte i så bra skick, säger Alexander lite roat innan han snabbt tillägger:
– Men så ska man inte bete sig. Det har jag lärt mig nu. Man får inte utmana kroppen på det viset. Att varken kunna gapa eller artikulera helt, och samtidigt vägra vara hemma för att det är krig är inte att rekommendera.
Det hade bara hunnit gå ett par veckor på ditt ”Morgonstudion”-vikariat när kriget bröt ut. Hur har det varit?
– Det har varit en ganska tuff start och väldigt intensivt. Men att gå in ett skarpt nyhetsläge och få jobba som en kugge i ett stort maskineri, gör också att man kommer in i det väldigt snabbt.
Många är känslomässigt påverkade av allt som händer just nu. Hur är det att sitta mitt i det, och behålla lugnet?
– Åtta år av live har ju gjort att jag blivit lugnare. Men med det sagt, så känner man ändå väldigt mycket press nu eller ett ansvar för att det ska bli bra: Inte skrämma upp folk, men ändå spegla vad som händer. Det är en svår balansgång.
– Samtidigt blir jag själv väldigt dränerad – mer än någonsin. Jag har ändå jobbat i nyhetslägen genom terroråren 2014-2017, och genom pandemin, men det är först nu som jag har haft svårt att sluta tänka på jobbet privat. Det har väl med min familj att göra, och att vi rapporterar från något som ligger så nära.
Hur har det med din familj att göra?
– Min pappa flydde från Balkan under Bosnienkriget, och min syster lämnades kvar i Bosnien när pappa flydde, och har vuxit upp under aktivt krig. Jag märker av det väldigt mycket – att händelseutvecklingen i Ukraina river upp sår i min familj.
Om vi lägger Ukraina lite åt sidan. Hur fungerar jobbet i övrig med familjelivet?
– Jag är en morgonpigg person, men det gör ju inte underverk för relationen. Ha, ha! Men både jag och min sambo Björn har jobbat skift i många år, och jag har även ett rätt stort behov av att vara själv.
Hur länge har ni varit tillsammans?
– Sju år i maj! Vi träffades via en kollega till mig på gayklubben King Kong vid Mariatorget, och sen började vi dejta.
Sa det bara klick?
– För mig sa det absolut klick. Jag har vittnen på att när han kom in på hemmafesten där vi var, så sa jag att jag skulle gifta mig med honom. Det kanske inte var så seriöst då, utan mer för att han var snygg. Men vem vet? Det är ju på rätt väg. Vi får se när jag får en ring!
Det verkar som att han är något av ett ankare i din tillvaro?
– Ja. Jag är den som springer fort, hetsar, får idéer, vill göra saker som inte alltid har så mycket verklighetsförankring. Han är väldigt stabil och realistisk, och det kan vara väldigt skönt.
Du verkar komma från en brokig uppväxt. Kan du beskriva den?
– Tänk dig tv-serien ”Modern family”, fast skriven av Lars Norén och Jonas Gardell, så har du min uppväxt. Det är tusen syskon, olika föräldrar, familjekonstellationer, allianser till höger och vänster, relationer som är varierande nära. Och det har inte alltid varit helt lätt.
– Jag har min pappas sida med krigstrauma, sår och svårigheter, och mamma från Småland med frikyrkan och massa olika syskon.
Vilken kyrka var det?
– Många olika. Som liten växte jag upp i Pingst. När jag var tio, tolv gick jag på några Livets Ord-möten, och sen var det framför allt lite vanliga församlingar i Svenska kyrkan och Missionskyrkan.
– Det var inte för mig. Alls.
För att?
– Det var ganska konservativt. Man fick inte svära, ingen alkohol. Allt var rätt strikt. Jag kunde inte leva i det, och sen fanns hela den här gayaspekten också… När jag kom ut fick jag bara ta avstånd från allt det där.
Det låter som en svårnavigerad process?
– Det var det. Det var fruktansvärt faktiskt.
– Det var svårt att komma ut för en förälder som kom från ett ganska konservativt Balkan och min pappa var dessutom en gammal militär, och sen hade vi den andra sidan som var väldigt religiösa. Jag kände mig väldigt ensam.
Hur tog familjen det?
– Jag kom ut för familjen mellan att jag var 13 och 14, och då tog de det inte så bra.
– De har gjort en resa sen dess, och det är jag väldigt glad över. Det var nog svårt för dem i början, men för tio år sen skildrades inte gaykulturen i Sverige särskilt väl heller. Det fanns ”Torka aldrig tårar”, After dark och några skildringar till. Det var inte så mycket att gå på om man jämför med i dag.
Vad blev din fasta punkt i tillvaron under uppväxten?
– Vännerna. Det är väl också ganska klassiskt hbtqi – att man behöver hitta sin egen familj. Så jag växte till stor del upp hos vänner, och vi är ett tajt gäng som umgås fortfarande.
– Sen kom jag till Stockholm 19, 20 år gammal, och lämnade då en stor del av mitt liv bakom mig och försökte att inte se tillbaka på det. Efter bara ett år träffade jag Björn. Han blev min familj, och sen har även jobbet blivit en stor del av mitt liv.
Rentav en ny identitet?
– Ja… Du har nog rätt i det, och det känns bra att ha överlevt den första delen av livet.
Överlevt?
– Det är ett ganska hårt ord, men det är den bästa beskrivningen jag har.
Har du någon egen tro kvar?
– Nej. Jag har mycket respekt för tro, och är känslig för när folk gör narr av det.
– Men jag trivs bra med att inte vara en del av någon församling, och kan i dag till och med ha svårt för aktiviteter som en gruppklass på gymmet. Man blir känslig för allt som påminner om en sluten grupp eller en sektmentalitet.
Firar du jul?
– Nej, nej, nej. Jag ser alltid till att jobba på högtider. I år var nog första julen på många år som jag inte lyckades paxa ett pass.
Du mådde psykiskt rätt dåligt på gymnasiet. Var det liksom kopplat till allt det här?
– Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget. Men jag kände en stor press att leverera. En prestationsångest som nog kommer mycket från min uppväxt.
Hur då?
– Man vill göra sin familj stolt. Min pappa kom från det militära som krigsflykting, och började jobba på Scania. Min mamma har inte jobbat på många år, är sjukpensionerad och så. Det har varit viktigt för dem, tror jag.
– Men jag kan känna av pressen också i dag. Jag fick ett mejl i somras när jag gjorde mitt första vikariat i ”Morgonstudion” från en tittare som var gay och som tackade för att en gay person fick sitta på den stolen som jag satt, för annars brukar det bara vara barnprogramledare och ”nöjesbögar”. Det brukar inte vara att intervjua statsministern. Insikten att representation faktiskt har betydelse, gjorde mig glad och nästan skakad. Men just det kan också öka känslan av inte vilja göra någon besviken eller viljan att bevisa sig.
Mer om Alexander Letic
Ålder: 27 år.
Bor: Lägenhet på Södermalm.
Familj: Sambon Björn. Pappa är från Bosnien. Mamma är adopterad från Brasilien.
Bakgrund: Kom till Sveriges Radio på praktik redan som 20-åring, och blev snabbt anställd på P3 Nyheter. Sändningsproducent för ”Musikhjälpen” 2018, och gick kort därefter till SVT där han jobbade med SVT Nyheter Direkt och Kulturnyheterna. Var tillsammans med Jill Johnson värd för senaste ”Tolvslaget på Skansen”. Har även gjort hyllade podden ”Sekter”.
Aktuell: Som vikarie för Carolina Neurath i SVT:s ”Morgonstudion”.
Du verkar vara en perfektionist?
– Jag tycker inte om när det blir fel och har höga förväntningar på mig själv, men inte jättehöga krav på andra.
Är du lika noga med utsidan som insidan? Hur mycket tränar du?
– Fem till sex gånger i veckan. Jag har en bra personlig tränare som håller koll på mig. Men framför allt har min ”tv-husband” Pelle (Nilsson) varit väldigt bra. Jag älskar Pelle! Han är noga med att man ska logga ut, äta lunch och vara med familjen. Man ska inte gå runt och tänka på jobbet hela tiden, för då kommer man inte att hålla. Det har varit skönt för mig att höra det från någon mer senior.
Jag ser att du har en hel del tatueringar. Binder de ihop det yttre med det inre på något sätt?
– De har nog en större betydelse än jag har gett dem tidigare. Jag har varit så fruktansvärt kontrollerad under hela min uppväxt genom att plugga stenhårt, få högsta betyg, satsat på karriären i stället för att festa och supa, sparat till en bostad, bara jobbat. Det här är det enda sättet där jag kan få utlopp för vem jag är. Så här brukar folk inte se mig på tv när jag sitter i strikt kostym och rapporterar om börsen. Där döljer jag allt.
Måste du det?
– Ja, jag vill och får inte stjäla fokus från rapportering.
Hur mycket tatueringar har du?
– Det är hela mina armar, axlar, och hela bröstet. Jag ska snart börja med ryggen.

Nyper du dig någonsin i armen och inser att du faktiskt lever den lille Alexanders drömliv?
– Jo, men jag har faktiskt fått exakt det tipset, och har till och med laddat ner en app där man skriver ner saker man är tacksam för. Det är en gratisapp, så det är ingen reklam, säger Alexander och öppnar entusiastiskt telefonen.
– I början skrev jag ”Björn, mina vänner, mitt jobb” om och om igen, Men nu har jag börjat kunna se fler saker jag är tacksam över.
Du låter lite som Tilde de Paula Eby nu. Hon skriver ju tacksamhetsdagbok!
– Gör hon? Jag älskar Tilde! Hon har väl också hus i Spanien?
Du har hus i Spanien?
– Nej, en lägenhet i Malaga som vi köpte för ett halvår sen. Jag och Björn hade pratat om det länge, och insåg att det kanske är dags nu. Det här med att man inte ska skjuta upp hela livet har blivit väldigt tydligt under pandemin. Det är ju inte gratis, men om man har möjlighet att leva lite på vägen och inte behöva vänta på att man går i pension, så är det väl värt det.
Du verkar vara en strävare. Blir du aldrig nöjd nu när du har jobbet, mannen och boendet?
– När du säger så där, så låter det ju väldigt perfekt. Men jag lever alltid med känslan av att allt kan försvinna när som helst, och det är därför jag kanske inte njuter av det så mycket som jag borde.
Varför tror du att allt ska försvinna?
– Ja, du. Det borde jag kunna svara på efter all terapi jag gått i. Men det har nog med uppväxten att göra – att jag sällan räknar med andra. Nu har jag någon att luta mig mot. Jag har lärt mig räkna med Björn. Det tog mig några år. Men om man inte känner så med allt annat, blir det lätt att tro att det kan ryckas ifrån en.