Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sven Wollter: Jag grät som jag aldrig gråtit

Sven Wollter är bland annat aktuell med memoarboken "Pojke med pilbåge". Foto: Alexander Donka
Sven Wollter bär med sig manuset till "Pojke med pilbåge" i sin tygpåse. Boken släpps i mitten av december. Foto: Alexander Donka
Sven Wollter och Viveka Seldahl spelade mot varandra i Billie Augusts film "En sång för Martin". Foto: Sofia Sabel
I höst spelar Sven Wollter "Kung Lear" på Stockholms stadsteater. Foto: Alexander Donka
Sven Wollter och Expressens Pascal Engman. Foto: Alexander Donka
Sven Wollters bok "Pojke med pilbåge" släpps i december.

Sven Wollter vakade vid Viveka Seldahls sjukbädd ända in i slutet.

De två sista dagarna beslöt han sig för att skriva dagbok. Texten "Till Törnrosa" och fler texter ur hans liv publiceras i memoarboken "Pojke med pilbåge".

- Du kan aldrig springa ifrån den. Den jagar ikapp dig med vassa knivar, säger han om sorgen.

SVEN WOLLTER

Namn: Sven Justus Fredrik Wollter.

Ålder: 79.

Familj: Hustrun Lisa. Fyra barn. Flera barnbarn.

Bor: På Södermalm i Stockholm. Sommarhus på Orust.

Yrke: Skådespelare.

Aktuell: I "Kung Lear" på Stockholm stadsteater. Och med memoarboken "Pojke med pilbåge" som släpps i mitten av december.

UTDRAG UR "POJKE MED PILBÅGE"

"TILL TÖRNROSA"

 

2 november 2001 kl. 23.25

Bandet som sträcks och tunnar ut, men håller, så tunt, så tunt.

Håller mig stadigt fast vid medelpunkten som gör mig så andlöst trygg.

Håller mig som en förtöjning kvar vid trygga bryggan och jag kan flyta lugn på mina tårar.

Små ljud ger du mig.

Små, små rökslingor av ditt liv. Nu. Så är vi här och nu, är vi alltid du intill förväxling och förvandling. Brytande havsvåg, uppåtvänd i regnet, frostiga grässtrån på snötäckta liden i Böle.

Är vi alltid vind och sol och natt, som bara kom och gick. Men så ofta din hand i min och lillfingrarna som flätade sig om varann.

Ofta syntes du inte bakom din skygghet, men jag kunde känna din andedräkt mot mitt pansar. Och det blev mjukt.

Dina ljud är inte lätta att förstå, har aldrig varit det.

Inte nu, när du ligger så nära och långt bort. Som en kikare bakåfram. Pappas kikare bakåfram (den fick man inte hålla i utan vidare).

Inte då, när vi bara gick och gick och tiden flagade av oss som aska och barnen dansade i vardagsrummet, eller sjöng eller grät.

Fast mest ser jag skratten, som glänsande friska grankottar på stigen. Och vi plockade upp dem och kastade prick med dem på gatlyktorna. Men dina ljud då var inte lätta att förstå.

Då var det lättare med dina steg. Fötterna som mätte stegen. Dina fötter förstod jag alltid och dina steg var lätta att följa. En tydlig mening hade de och talade rakt till mig.

Men hur ska det bli sedan? Nu har jag bara dina ljud, för dina fötter vill inte prata med mig mer och dina steg har tagit slut. Varför har du slarvat bort alla dina steg? Du hade ju så många och nu hittar jag dem ingenstans. Och så har jag då inget att förstå och ingenting att följa.

Jag vill inte ha det så, fast jag vilar i min förtöjning och dina ljud fyller vårt lilla rum.

Jag vill att du ska gå igen, framför mig, inom mig, långt borta eller nära.

Snälla gå lite, bara lite till, snälla.

 

3 november 2011

Det blev en kort dagbok. Tjugo i tolv tog du med dig dina ljud och dina fötter och dina steg tog slut och tystnade.

Och här står jag.

Snopen och tom och ledsen.

Vi träffas på Gunnarsons konditori, på Götgatan, jag och Sven Wollter. Gråmulet ute. Regn i luften. Han är klädd i manchesterbyxor, en röd kofta, röd skjorta. Svarta gympaskor. I handen bär han en tygpåse.

Han äter en bulle, dricker kaffe, berättar historier om Per Oscarsson. Om en statist vid Dramaten som någon gång på 60-talet sprang sin väg och aldrig kom tillbaka. Om Hollywood-producenten Ned Dowd som Sven Wollter, under inspelningen av "Den 13:e krigaren", skrev ett brev till om att allt i lilla Sverige kunde köpas för pengar. Men aldrig Sven Wollter.

För han ville hem till Sverige och spela Carl von Linné i en obetydlig liten föreställning för SVT.

Hoppar över whiskyn

Sven Wollter har hunnit bli 79 år gammal. I höst spelar han "Kung Lear" på Stockholm stadsteater. Numera är det sällan han går ut efter föreställningarna. I stället åker han hem tidigt.

- Det händer att man mår bra av lite blues på kvällen. Då blir det Chet Baker, eller John Coltrane. Men ingen whisky. Det har jag gjort i många år av mitt liv. Inte längre. Då blir jag för fet, säger han.

Parallellt med rollen som "Kung Lear" håller han på att sammanställa sin memoarbok "Pojke med pilbåge". Det är manuset han bär med sig i sin tygpåse.

Han vet att han är gammal. Politiskt flammar inte Sven Wollter längre. Fredrik Reinfeldt jämför han med en ödla. Punkt.

- Men jag glöder. Alla vet vad som är varmast. Glöden är alltid varmare än flammorna, säger han.

1992 avled hans dotter Ylva i anorexi. Samtidigt lämnade han sin livskamrat Viveka Seldahl. Och fick barn med en annan kvinna.

- Utåt sett verkade det som om jag bara stack ut och var otrogen. Kanske säger det något om jag berättar att min son, Magnus, föddes 1993. Och att han kom till under den svåra perioden när jag och Viveka hade våra besvärligheter. Vi var, Viveca och jag, symbiotiskt förenade. Tvungna att komma samman igen, säger han.

Hon visste att hon skulle dö

De återförenades. Kring millennieskiftet insjuknade Viveka i livmoderhalscancer. Deras sista tid tillsammans bodde de i ett sjukhusrum. Det var 2001 och Viveka visste att hon skulle dö.

- Vi tittade på gamla filmer på tv. Barnen kom på besök. Ibland hade vi pizzaparty på hennes rum med kamrater, skådespelare och andra. Den 11 september, minns jag, hur vi såg hur flygmaskinerna körde in i tornen. De sista tio dagarna var hon inte vaken många ögonblick. Jag masserade henne. Kunde upptäcka hur hon reagerade i sin sömn. Hon somnade så plötsligt, sen vaknade hon inte mer. Hon sov i tio dagar och jag satt bredvid. Höll henne i handen, säger han.

Han friade till Viveka. Men hon sa alltid nej. Sven skrattar.

- Jag friade många gånger kan du tro.

Grät som aldrig förr

Sen blir han allvarlig igen.

- Jag kunde inte hantera hennes död överhuvudtaget. Jag gick omkring, jobbade som vanligt. Jag hade min familj. En gång, fan jag vet inte om jag ska berätta det här, var jag på väg hem från jobbet. Innan lägenheten där jag bodde fanns en backe. Där vid Kungsholms kyrka. Jag kom bara upp för hälften av backen. "Hur ska jag orka upp", stannade jag och tänkte. All kraft rann ur mig när jag såg den tomma lägenheten framför mig. Till slut tog jag mig upp. Hem. Men så var dörren öppen! Där, i soffan, satt min son Kalle och hans tjej Kajsa. Jag satte mig ner och de höll om mig. Jag grät som jag aldrig gråtit i hela mitt liv.

"Man lär sig att bära tyngden"

Vi promenerar längs Götgatan. Sven hälsar på en gammal kompis. En till. Ner förbi Eriksdalsbadet. Mot vattnet.

Sven konstaterar att de gånger han träffar gamla vänner är det på begravningar.

Jag kan inte låta bli att tänka på Tomas Tranströmers dikt "Vit snö".

"Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad."

Vi talar om Ylva dottern som dog alldeles för ung, om Viveka som också dog alldeles för ung. Om alla de döda som nu är borta.

- Vad jag vill berätta är att sorg måste man handskas med i gemenskap. Inga ord kan få en att vara mindre ledsen. Men det finns en famn. En hand att hålla. Det hjälper. Man blir aldrig bättre på att hantera sorg. Du kan aldrig springa ifrån den. Den jagar ikapp dig med vassa knivar. Man måste bära den, inkorporera den i sitt liv, men ändå gå rakryggad. Man dignar under bördan. Men fortsätter man gå lär man sig att bära tyngden.

Den första maj i år firade Sven tio år som gift med journalisten Lisa Wede. De är särbos, har ett långdistansförhållande. Hon bor i Luleå.

Bröllopsdatumet är valt med omsorg, valt för att inte glömmas.

- Jag är rädd för är att hamna i dimmorna. Bli förvirrad. Inte kunna hitta hem, säger Sven.

"Någonting jag bär med mig"

Jag frågar om hur den död han tvingats konfrontera, nära, ingående, påverkat hans eget liv och - i förlängningen - synen på sin egen död.

- Jag vet inte om det förändrat mitt förhållande till döden, men det har påverkat mitt förhållande till livet. Det påverkar mig på det sättet att det är någonting jag hela tiden bär med mig. Jag tänker inte på Viveka eller Ylva hela tiden. Men de, och andra händelser, bildar mitt livs väv.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!