Sven Melander opererade ryggen – efter cancern

Sven Melander tar sig tid att prata i pausen i genrepet av ”En nunna för mycket”, en operett som spelas på Ystads teater och som handlar om när ett stort arv efter byns patriark under det glada 1920-talet ska delas ut. 

– Det går alldeles utmärkt. Jag har ju sjungit i revy och spelat musikal tidigare, men nu står jag bland några av Sveriges absolut bästa röster och de sjunger helt klart på ett annat sätt. Det sätt jag sjunger på är anpassat för mig. Förhoppningsvis kan jag bidra med lite humor och färg, säger Sven Melander och skrattar. 

Det är 28 grader varmt och Sven Melander som har tidstypisk kostym i ull torkar svetten ur pannan. 

– Numera tar jag bara roller som är väldigt stillastående. Jag dansar inte många steg, det får de yngre göra.

När du i vintras intervjuades i Hemtrevligt sade du att det är skillnad i ork sedan du före jul 2017 fick cancerdiagnosen och sedan genomgick behandling. Är du fortfarande påverkad?

– Ja, det är jag. Det tar lång tid att hämta sig, det har jag vägrat att inse tidigare, men jag lär mig, jag är inte obildbar. Det var överraskande. Jag är alldeles för optimistisk när det gäller sådana saker. Men jag är tillräckligt pigg för att jobba och ha väldigt kul. Jag tror att det är den bästa medicinen.

Vilka anpassningar gör du nu?

– Jag har ett behov av att sätta mig och vila mig under tiden vi repeterar. Benen tar slut. Annars är det ingen större fara.

Så benen tog slut av att du inte kunde röra dig på samma sätt som vanligt under cancerbehandlingen?

– Ja, plus att jag drabbades av ryggproblem så jag opererades för ryggen för bara två månader sedan. Jag är väl lite dumdristig som kastar mig in i sådant här, men det är svårt att tacka nej till sådana här roliga saker.

Berätta om ryggoperationen!

– Det var en spinal stenos-operation som jag behövde för att jag hade fått förträngningar i ryggmärgskanalen så att nerverna kom i kläm och det leder till att man får problem med benen. Det har jag opererats för och det gick alldeles utmärkt. Efteråt måste man träna upp sig och det är inte min bästa gren. Jag är en slarver! Jag borde bättra mig.

Hur länge hade du ryggproblem?

– De kom i samband med att jag var väldigt stillasittande förra året. Jag tänkte att det nog skulle bli bättre när jag väl kom i gång, men det blev det inte. När jag röntgades hittade de förträngningen. Det är en rutinartad operation även om den har ganska lång konvalescens, för det går fort att göra ingreppet och man kommer ut från sjukhuset redan dagen därpå.

Blekinge läns tidning skrev i veckan att din sambo Alice Åkerblom, dansbandsexperten Thomas Deutgen och du haft problem att som tidigare år få låna bänkar av Karlshamns kommun till era sommarevenemang i er trädgård i Svängsta?

– Nu har vi ordnat bänkar på annat sätt, men det kändes som kommunal oginhet när vi i det lilla försöker göra en insats för det lokala kulturlivet. De flesta arrangemangen har legat på 700-1 000 gäster och det engelska bandet Smokie drog i fjol 2 000 åhörare.

– Det är min sambo Alices anläggning, men vi bor där tillsammans. Det är en gammal disponentbostad som ligger vackert vid Mörrumsån och så har vi en parkliknande tomt där många besökare ryms.

Hur ser rollfördelningen för Alice, Thomas och dig ut?

– Thomas bor nästgårds i Mörrum och vi tre hjälps åt. Han bokar upp artister och har hand om annonsering och jag känner en del i branschen och kan ringa och få med dem på tåget. Alice ser till att hela anläggningen är i skick och är egentligen spindeln i hela nätet.

En del par drar sig för att arbeta tillsammans. Vad fick er att ta steget?

– Alice har redan en rätt stor möbel- och designaffär här och hennes plan har hela tiden att det ska kombineras med olika kulturella evenemang. Jag gör så mycket annat så jag är inte till mycket hjälp, men jag bidrar med kontakter och har stått en del på scenen. 

– 9 juli när Hasse ”Kvinnaböske” Andersson, Danne Stråhed, Olle Jönsson och Sanna Persson uppträder i Svängsta är jag med och det är jag 30 juli också då Rickard Söderberg och Marianne Mörck står på vår scen. 

Du har i tidigare intervjuer pratat om vad stödet från din sambo Alice har betytt, inte minst under cancerbehandlingen?

– Det är klart, det är fantastiskt viktigt när man blir så utslagen. 

I din släkt har ni inte blivit så gamla. Din bror blev 66, din far 69 och din morfar 70. Själv är du 71. Ställdes Alice och du inför tankar om att ni kanske inte skulle få så mycket mer tid tillsammans?

– Alice är helt övertygad om att jag kommer att leva i evighet, i hennes släkt blir de gamla men det blir de inte i min släkt. Man påminns naturligtvis om det, men jag tycker inte att det är värt att lägga någon möda på tanken att vi alla ska dö. Jag spiller inget krut på det.

Har Alice och du haft några tankar på att gifta er?

– Nej, Alice är inte intresserad av det (skrattar, reds anm). Det är inte viktigt för oss.

Du gör tolv uppsättningar av ”En nunna för mycket” och står även på scenen hemma i Svängsta. Hur mycket ska du egentligen jobba i sommar?

– Det blir lite lugnare när vi är färdiga med ”Nunnan” i Ystad, men det är bara en dag efter den sista föreställningen innan vi ska uppträda i Svängsta. Sedan är jag ledig ett par veckor. Jag har faktiskt sett till att det blir en väldigt lugn höst.

Varför?

– Jag känner att jag måste vara ledig. Jag har tackat nej till allt, för nu måste jag vila mig och ta det lugnt. 

LÄS MER: Sven Melander om kärleken och hälsan