Svärtan i ”Länge leve Bonusfamiljen” är besk medicin

Ett bortglömt infall, menar Lisa, men samtidigt en vass nästan osynlig nål som funnits där länge och som till sist sticker hål på familjefriden. För Patrik (Johansson) har ju ansträngt sig, paret har hittat tillbaka till varandra, och han tar julstöket, medan hon jobbar borta och försöker kompensera med löften om ”morgonsnusk” och ”långligg”.

Precis som serien, så är ”Länge leve bonusfamiljen” en virvelvind av sårade känslor, dåligt samvete, mänskliga brister, ärlighet och lögner. Men den är bitvis förklädd till en helt vanlig julkomedi, där familjen drar till fjällen och bäddar in sig i svindlande vita vyer och noga inrett stugmys. 

Patrik bestämmer sig nämligen för överraska Lisa med ett bröllop på nyårsnatten, och lyckas med att samla delar av familjekretsen på fjällhotellet där Lisa annars jobbar. 

Ett impulsdrag som inte blir riktigt så romantiskt som han hade tänkt sig.

Svärtan i ”Länge leve bonusfamiljen” är en besk medicin som jag tror kräver att man har följt serien och dess mångfacetterade karaktärer från den lite lättsammare starten. Mycket är tungt, vilket man försöker kompensera för med lite väl utstuderad komisk lättnad från andra smått hysteriska karaktärer, främst Marianne Mörcks Bigge och Martins nya partyglada tjej.

Mer komplext rolig, och med botten i tragiken är i stället Ulvesons terapeut som har fått följa med eftersom han inte bara är nyskild, utan även döende i cancer. 

En hård dom, men faktiskt något som får honom att börja leva igen, och till och med inse att skilsmässan kanske var det bästa som kunde hända honom.

Som helhet så är det också just skilsmässobeslutet som den här filmen hela tiden vrider och vänder på i ett långt ”should I stay or should I go”. 

När vet man att det är dags att lämna? Hur mycket ska man kämpa? Finns det ett egenvärde i att göra just det?

Det är en ångestladdad process som filtreras så mycket genom Patrik att det nästan blir hans film. Det är en intressant utveckling. Rollfigurerna i ”Bonusfamiljen” har visserligen alltid präglats av äkthet, kött och blod, men just Patrik fick under de första säsongerna vara så stabil och normal att det ibland kändes som att Erik Johansson knappt behövde agera. 

Nu får han i stället spela på hela känsloregistret, och gör det med bravur. Hans sorg, skuldkänslor och krishantering, är ibland rena rama ”Fanny och Alexander”-ångesten.

Så vad ska man då säga om den här vintersagan, där vemodet inte slutar rulla in? Ja, på egna ben står den då rakt inte, och det känns också som att man kanske mjölkat den här familjens eviga kaos lite väl länge nu. 

Men som del av en lång berättelse om lust och nöd, så är det en vacker potentiell final. Du får visserligen inget själsligt reningsbad, utan förbered er mer på känslan av basturuska som gör gott först när den värsta hettan lagt sig.