Varenda statistroll i nya Batmanfilmen känns noga handplockad. De gamla rävarna, Michael Caine och Gary Oldman är riktigt lysande. Och Anne Hathaways Catwoman i sin gummidräkt och stilettklackar - det är som om hon inte gjort något annat.
Manuset verkar i det närmsta vara designat för skådespelarna och Nolan nöjer sig inte förrän spelet är perfekt.
Miljardären Bruce Wayne/Batman deppar i sitt fort sedan han mist sin Rachel. Ingen får träffa honom förutom hans evige butler och mentor (Michael Caine) som påminner om vad som är viktigt. Som att ha familj och välja sina strider. Men efter en attack mot alla Waynes tillgångar tvingas han, trots mycket motstånd att krypa ur eremit-tillvaron.
Den maskprydde Bane är en bra ersättare för Joker. En helt annan typ som drivs av rå styrka och politisk övertygelse. Det är ett smart drag.
Melankolisk och långsam
"Dark Knight Rises" är melankolisk och långsam. Det psykologiska får styra och ingenting är svart och vitt. Motståndaren har en diabolisk Robin Hood-ideologi och Wayne är bitvis både egoistisk och självömkande. Det råder länge en ovisshet som gör det spännande.
Nolan låter oss inte distraheras av effekter och jakter. Batmobiler och trixiga vapen är få och low-tech. Samtidigt skämtas det med Batmans vapen från den gamla skolan. Han är i ohyggligt dålig form och får inte många superhjältepoäng. Det är intressant.
Under större delen av filmen känns allt verkligen hopplöst. Batman verkar helt urlakad, uppgiven och slarvig och måste bli räddad flera gånger.
Det är udda och mörk. En elegant final.
