Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Suzanne Axell: "Valde bort att skaffa barn"

POPULÄR. Vägen fram till jobbet som omtyckt programledaren för "Fråga doktorn" har inte varit lätt för Suzanne Axell. "Det har varit en lång och hård kamp. Jag har inte fått något gratis. Revansch är en bra drivkraft. Det ger en lite extra tåga", säger hon. Foto: Ylwa Yngvesson

Suzanne Axell lockar över en miljon tittare varje vecka trots att "Fråga doktorn" är placerat på en lite undangömd sändningstid.

Nu berättar den glada och populära programledaren om sin tuffa uppväxt, om bilolyckan som kunde ha kostat henne livet och varför hon aldrig har velat skaffa barn.

- Jag ville ägna mig åt mitt jobb, säger hon.

Firar tio år med "Fråga doktorn"

Namn: Suzanne Axell.

Ålder: 57.

Yrke: Journalist och programledare för "Fråga doktorn".

Familj: Sambon Jörgen, två katter, mamma och två systrar. Bor: I Stockholms innerstad.

Förebild: Ellen Degeneres. "Hon är glad, tuff, har fyllt 50 och tjänar bra med pengar".

Aktuell: Med sista avsnittet för säsongen av "Fråga doktorn" som har gått i 10 år i år.

Suzanne Axell om...

... vad drömjobbet skulle vara om hon inte jobbade med "Fråga doktorn":

Jag skulle vilja släppa ut folk i naturen. Naturen är jätteviktig för mig. Jag har några drömgäster. Jag skulle till exempel vilja sitta i Hälsingeskogarna med Peter Stormare och komma honom in på skinnet. Han är inte så uttjatad heller. Om man skulle träffa Elsie Johansson så skulle man vilja vara i Uppland, i Vändel där hon växte upp. Carin Götblad är också en sådan som har många intressanta historier. Det hade varit roligt att göra något alldeles själv någon gång som journalist.

... man blir hypokondrisk av att jobba med "Fråga doktorn":

Nej, tvärtom. Jag äter inga tabletter förutom enstaka huvudvärkstabletter när det har blivit för mycket. Jag kommer från en väldigt medicinkritisk familj, vilket jag tror är bra. Det finns en massa andra vägar att gå som att träffa bra människor, promenera och om det är trist en dag så låt det vara det. Jag är ingen stor mobiltelefonanvändare. Jag är tillgänglig när det behövs. Det måste ju bli en stress i kroppen om man sitter med mobilen jämt.

... det finns en skillnad på hur svenskarna mår nu jämfört med när programmet startade:

Jag tycker att luften har gått ur Sverige lite grand. Jag träffar många människor när jag promenerar och åker buss. Större förnedring för vuxna människor än att vara i Fas 3, kan jag inte tänka mig. Kränkta människor samarbetar inte och vi håller på att skapa en massa människor som är utanför allting. Jag får många mejl från människor som skriver att de pumpas med ssri-preparat, antidepressivt. Det finns folk som mår skitdåligt.

Krämpor och sjukdomar kanske inte låter så upplyftande, men trots det är det över en miljon tittare som slår på tv:n klockan kvart över sex på måndagskvällar. I tio år har programmet gått och Suzanne Axell, 57, har blivit en trygg punkt för många. Hennes värme och uppenbart äkta engagemang har gjort henne populär.

En del människor har en förmåga att ta människor och Suzanne Axell är en av dem. Inom ett par minuter på ett kafé i Kungsträdgården i Stockholm, har hon skapat en kamratlig stämning och skojat med fotografen om att bilderna måste bli fina, annars kanske hennes mamma blir besviken.

Varför tror du att "Fråga doktorn" lockar över en miljon tittare varje vecka?

- Jag tror det beror på långt och troget arbete och sedan står vi på tittarens sida. Vi har en väldigt annorlunda ton jämfört med många program i dag. Vi visar omtänksamhet och värme och bryr oss om de små problemen. I dag tycker jag att tv skjuter över målet. Det känns som att de inte är fas med vad som händer ute i samhället. Jag får otroligt mycket brev från arbetslösa, som ligger i fas 3. Svenska folket mår inte bra. Det saknas en framtidstro och det bekymrar mig.

Det verkar som att du blir igenkänd på stan?

- Ja, det är mycket tjoande och hejande när jag går på stan. Det är den finaste komplimang man kan få. Jag har alltid stått med fötterna på jorden och tänker fortsätta med det. Ibland står det folk utanför mitt fönster och pekar på fönstren.

Kan det bli jobbigt?

- Om man ska köpa underbrallor på Lindex så kan folk springa efter som vill snacka. Men jag tycker så illa om människor som tar ett offentligt jobb och sedan sitter och gnäller om det. Är jag på rätt humör, hanterar jag det hur bra som helst. Men de gånger då man inte är så glad, då är det inte så roligt. Men jobbar man på tv får man tugga i sig det.

Efter 10 år - tröttnar du aldrig på "Fråga doktorn"?

- Jag tycker att det är kul, men man är ju inte mer än människa. Det är inte alla dagar man hjular till jobbet. Men det mest fascinerande är att vi kan göra så stor skillnad och att vi kan dra den publiken 18.15 på måndagskvällar. De som sitter på lördagskvällarna har hur mycket pengar och resurser som helst, klarar inte samma tittarsiffror. Det handlar inte bara om mig, utan om vår lilla redaktion på fem personer som gör ett miljonprogram.

Hur hanterar du alla svåra livsöden som du tar del av i programmet?

- Jag har också gått igenom svåra saker i mitt liv, men man ska inte stanna där. Det är ingen av oss som kommer undan skitstövlar på jobbet eller på stan eller drabbas av inbrott. I vårt program försöker vi förmedla att det kan bli bättre. Vi försöker hitta människor som har varit på botten, som sedan har tagit sig upp och gjort något bättre med sitt liv.

Du växte upp med din mamma och dina två småsystrar efter att er pappa hade lämnat er när du var åtta. Vad hände?

- Han hittade en annan kvinna, lämnade sin familj och tittade aldrig tillbaka. Han dog när jag var 22.

Hann ni ha kontakt innan dess?

- Nej. Det är synd att han inte levde lite längre för jag hade velat ställa några frågor. Men jag hade en så underbar morfar. Man måste inte ha det precis som alla har, så länge man har några som gillar en, är det rätt okej ändå.

Hur hanterade du det som barn?

- Det är klart det var jobbigt när ungarna skrek att vi inte var en riktig familj.

Du har tidigare sagt att du har velat ha revansch. Hur då?

- Jag var väl 10-11 år när jag började fundera på vad jag ville bli. Jag tyckte journalist lät kul. Det fanns en massa människor som hade dömt ut mig och mina systrar för att mamma blev ensam. Det var jättetufft ekonomiskt och hon kämpade som ett djur. Det finns alltid människor som vill tala om för folk att de inte är någonting värda. Jag har svurit på att aldrig bli en sådan människa. Men min mormor Lily sa alltid att jag skulle skaffa mig en utbildning, för det kan ingen ta i från mig. Det stannade kvar och jag tänkte att det måste finnas några från arbetarklassen som får de här jobben också - inte bara de som har rätt sorts föräldrar. Det har varit en lång och hård kamp. Jag har inte fått något gratis. Jag har svårt för människor som glider på ett bananskal. Jag tycker att man ska komma fram på meriter. Revansch är en bra drivkraft. Det ger en lite extra tåga.

Känner du att du har fått revansch nu?

- Ja, jag kan dö lycklig, haha. Om man har fötterna på jorden, gör sitt jobb bra och har 1,2 miljoner tittare, så är det ett betyg. I Amerika skulle jag vara mångmiljonär vid det här laget, men så är det inte här.

Du verkar vara en glad människa. Stämmer det?

- Jag får ofta den frågan. Är jag alltid så här glad? Nej, det är jag inte, men jag är positiv. Jag hade kunnat gå och deppa för att jag växte upp utan pappa, att vi inte hade några pengar, att min mamma slet, men man får ju välja hur man ser på det. Jag hade en underbar mormor och morfar, en morsa som var bra, jag har systrar som är alldeles underbara. Det är på pluskontot. Jag tror man måste tänka på det som man är tacksam för. Sedan är det lätt att säga så, för när alla linorna brister så förstår jag att man inte är så positiv.

Du har själv drabbats av en svår olycka. Hur gick det till?

- Det var en seriekrock 1991. Två studenter sprang över gatan mot rött utanför Uppsala och bilarna låg i 80 kilometer i timmen. Den första bilen bromsar, nästa bil åker in i den och jag var tredje bilen som åkte in och så krockade en fjärde bil in i mig. Brandmännen skar loss mig och sedan var det ambulans. Jag tänkte att det var slutet. Jag fick en rejäl whiplash. Jag har fortfarande ont ibland, men nu är jag nästan frisk.

Hur tog du dig tillbaka?

- Jag jobbade på radion och de andra skulle hjälpa mig att bära skivor, men jag vägrade det. Jag tror det hjälpte att inte fastna i det där. Så fort jag kände mig okej så satte min mamma mig i bilen så jag fick köra. Det var precis rätt.

Du bor med din sambo Jörgen sedan 30 år och era två katter, men ni har inga barn?

- Jag har aldrig velat ha några barn. Som tjej får man alltid den frågan. Det får aldrig manliga programledare. De kan ha sex, sju stycken med olika kvinnor, men får ändå inte frågan. Jag ville inte ha barn, för jag ville ägna mig åt mitt jobb. Jag såg hur mamma fick slita, så jag hade ingen lust helt enkelt. Det talade jag om tidigt i vårt förhållande. Jag tycker man ska vara ärliga mot varandra och kvinnor är alldeles för mjäkiga med det egentligen. Jag sa att jag kommer att vilja jobba mycket och då fick han ett val. Jag har alltid varit superärlig.

Annons:
Expressen Refunder Kalkylator

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!