Live har aldrig känts så live, som när gangstarapparna i N.W.A. från scenen i Detroit, levererar protestsången "Fuck tha Police", trots polisens hot om repressalier. Publikens gensvar får hjärtat att sväva några slag. Det luktar svett och revolution.
Jag lyssnade egentligen bara lite på N.W.A. som ung. I stället föll jag för de samtida Geto Boys, vars skivor stack ut på ett schizofrent sätt i min hyfsat indiepoppiga skivsamling. Gangstarappen har helt klart en hypnotiserande kraft även på oss som inte alls kan relatera till den, och när jag ser ”Straigh outta Compton” är det som att få en fantasivärld materialiserad framför sina ögon.
Filmen utspelar sig från gruppens begynnelse 1986 fram till det att medlemmen Eazy-E går bort i aids 1995. Det är kring honom, Dr Dre och Ice Cube som berättelsen främst kretsar. De två senare har även producerat filmen om sig själva, vilket är ett varningstecken i sig, men faktiskt känns den förhållandevis uppriktig.
Ice Cube och Dr Dre blir stundtals lite väl mycket av Hollywoodboys med ledsna ögon, men deras val framstår inte alltid som briljanta, och stämningen präglas mer av aggressivitet och våld, än entreprenörsanda.
Filmen har även fått kritik för att utelämna saker som kvinnomisshandel, till förmån för en överdos av "tits and ass". Men att hiphopen plötsligt skaffat sig en sympatisk kvinnosyn, hade å andra sidan inte känns särskilt verklighetstroget.
Detta är i stället en manlig värld av "The Wire"-deppiga miljöer, svarta skinnsoffor, och dunkel över mixerborden. Polisljusens brutalitet är alltid bara en blinkning bort, och det blir ungefär som, Ice Cube säger i filmen, inte ett glamouriserande av droger och våld, utan en spegling av en verklighet där våld föder våld.
