Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Springsteen i fin form på turnépremiären

Strax efter klockan 01:00 svensk tid inledde Bruce Springsteen och E Street Band sin världssturné i Atlanta.Foto: AP

ATLANTA. Bravo Bruce!

Grattis Sverige!

När Springsteen är i sådan strålande form redan på premiären - då är det i princip en garanti för kommande stordåd.

Låtlistan

"We take care of our own"

Jag hittar bara en anteckning i mitt block: "rock". Så överrumplande bra var detta alltså.

 

"Wrecking ball"

Blåssektionen kliver in och bidrar med ett tryck som - såklart - river hela haket.

 

"Badlands"

Klassiskt stomp som omdelebart får över allsångspubliken på sin sida.

 

"Death to my hometown"

Till publikens handklapp dansar Springsteen något som endast kan beskrivas som Riverdance. Jo: Riverdance!

 

"My city of ruins"

Bruce hänger av sig gitarren och lovar att E Street Band tänker fortsätta i timme efter timme, år efter år. Sedan följer en elva minuter lång soulballad. Ljuvligt.

 

"E Street shuffle"

70-talet återvänder med full kraft, och fullt blås. Shuffle-fest.

 

"Jack of all trades"

Stämningsfull ballad från nya albumet. Under Nils Lofgrens solo bankar Bruce på gigantisk bastrumma.

 

"Seeds"

Bredbent raggarrock med tveksamt bluesgung och klen melodi. Ett stilbrott som inte funkar.

 

"Easy money"

Fru Springsteen, det vill säga Patti Scialfa, sjunger duett med sin man i denna lyckliga folkvisa om olyckliga tider.

 

"Waitin' on a sunny day"

Ett skamlöst publikfrieri som framkallar behagliga rysningar kring tonartshöjningen. Strålande New Jersey-schlager.

 

"The promised land"

Bruce lirar munspel och ränner omkring och eldar upp publiken. I övrigt inget nytt, ty det behövs ej.

 

"The way you do the things you do/634-5789"

Uppsluppet soulmedley baserat på Temptations och Smokey Robinson. Springsteen kastar sig ut bland de vilda fansen. Man häpnar.

 

"Shackled & drawn"

Nyskriven folkmusik med drag under galoscherna. Little Steven gör ett litet banjosolo. Bruce gör precis allt.

 

"Lonesome day"

Tuffar på som ett tungt soullokomotiv...

 

"The Rising"

...som når marschfart när den går över i "The Rising". Publikens "Nananana" rullar runt arenan likt en hoppfull psalm.

 

"We are alive"

Nyhet med två ansikten: å ena sidan 1) Tillbakahållet akustiskt, och 2) Vettlöst irländskt pubkalas.

 

"Thunder road"

Helt igenom makalös version som inte förlorat ett uns av sin ursprungliga slagkraft. Jag ser folk omkring mig som gråter - av lycka.

 

"Rocky ground"

Michelle Moore, Bossens gospelfavorit, kliver fram och sjunger både refräng och rappar. Sex i bandet körar, alla fem i blåssektionen jobbar så att svetten lackar.

 

"Land of hope and dreams"

Hjärtat blir helt varmt av detta magnifika nummer; lika mycket en hyllning till Clarence Clemons som ett manifest för Bossens fantastiska personal - det legendariska E Street-bandet.

 

"Born to run"

Favorit i oplanerad repris? Springsteen har fått feeling. Han stuvar om i låtlistan. Innan låten drar igång springer han omkring på scenen och skriker "Born to run!" till sin orkester. Snart badar hela arenan i skarpt lysrörsljus och glödhet rock’n’roll.

 

"Dancing in the dark"

Cowboy Bruce fortsätter att sjuta från höften. Ingen i bandet verkar vara beredd på den här publikfriaren. Lite uttjatad, men i slutändan är alla glada. Kanske mest

"Born in the USA"-fanatikerna.

 

"American land"

Det irländska pubpunkröjet känns lite malplacé. Men Springsteens spontana stagedive är underbar.

 

"Tenth avenue freeze-out"

Totalt eufori! Blåssektionen låter som en soulorkan. Tills Springsteen sjunger raderna om när "Big man joined the band", då tystnar musiken och publiken skriker i en tyst minut som är allt annat än tyst. Sen knyter kvällens huvudperson ihop den nostalgiska säcken med en kolossal övertygelse. Mina öron har ännu inte hämtat sig från det gensvaret. Ljuvligt.

Efter succén med "Wrecking ball" är det väl inte så att förväntningarna varit nedtonade den här gången, men ändå:

Farbror Bruce har passerat 60 sedan sin senaste premiär. Han gör comeback med ett nykomponerat E Street Band, utan stöttestenen Clarence Clemons. Och han har, ärligt talat, en serie mindre lyckade turnépremiärer på sitt goda samvete.

Få artister gör sin bästa konsert under en premiär - men i fallet Springsteen är det, rent generellt, tydligt att showerna omformas medan turnéerna pågår.

På hugget

Fast den här heta försommarkvällen i Atlanta - utetemperaturen står på över 25 grader när konserten drar i gång och när Bruce är helt uppfylld av kvällens final är kokpunkten sedan länge nådd inne i arenan - så visar Springsteen och E Street Band vilka proffs de är.

De är minutiöst förberedda efter månader av repetitioner utanför New Jersey samt ett par uppvärmingskonserter. De är på hugget på ett sätt som trotsar tyngdlagen, naturlagen och ett antal ytterligare föreskrifter.

De är, som det heter här borta, on fire.

Nyinsatt blåssektion

Bruce Springsteen skippar helt albumen "Magic" och "Working on a dream" och ägnar istället stort utrymme åt, i första hand, "Wrecking ball" (i andra hand "The Rising", i tredje hand "Born to run").

Resultatet är en häpnadsväckande uppvisning i rock’n’roll och en påminnelse om soulmusikens härliga kraft.

Med en lika nyinsatt som formidabel blåssektion - tidigt under konserten dubbad till "E Street Horns" av Bossen själv - bjussar Springsteen på en salig show fylld med stort hjärta, enorm hängivenhet och makalös inlevelse.

Det är som att bli överkörd av en ångvält, samtidigt som publikdomptören bjuder in publiken att dela förarsätet.

Han framstår rentav som en smula förryckt, när han konstant kutar fram och tillbaka på scenen som en besatt gospelpredikant.

Det är som om karln tappat alla spärrar.

Sprang genom publikhavet

Redan efter en timme klättrar Springsteen, mitt i Ullevifavoriten "Waitin’ on a sunny day", upp på ena läktaren och räcker över mikrofonen till utvalda (unga, kvinnliga) delar av publiken i en fysiskt skicklig balansgång.

I soulmedleyt "The way you do the things you do/634-5789" kutar han plötsligt av scenen, springer genom publikhavet till mitten av arenan och avslutar med att surfa tillbaka till scenen på rygg. Framburen av fansens utsträckta armar.

Han plockar upp en tjej på scenen i "Dancing in the dark" och dansar en underhållande locomotion. Han gör en vågad stagedive i "American land". Han ställer sig på Roy Bittans flygel och hoppar, i euforiska avslutningsnumret "Tenth avenue freeze-out" innan han, med uppspelt dödsförakt landar bredbent på den scentunga som sträcker sig ut i det lyckliga publikhavet.

Han framstår som den hårdast arbetande mannen i show business.

Showen späckad av wow-moment

Det är liksom ingen slump att den enda låten som pumpas ut genom högtalarsystemet innan konserten drar igång råkar vara James Browns "(I got you) I feel good". Den drygt två och en halv timme långa konserten är späckad med wow-moment.

Allt är förstås inte fulländat. Läs låtlistan här intill. Kontemplera. Och märk väl att en tredjedel av titlarna antagligen inte ens kommer att framföras när turnén nått 50-talet spelningar, och därmed Sverige.

Men för att vara en turnépremiär är det inget annat än förbluffande briljant.

Bravo!

 

Läs även Anders Nunstedts recension av konserten här.