Plötsligt dyker han upp från ingenstans för att förklara läget.
I en scen – en snyggt koreograferad sådan gjord i en oavbruten tagning – bryter Björn Elgerd fjärde väggen för att berätta hur hans rollfigur Bosse resonerar och hur de runt omkring honom tänker.
Alldeles i slutet av andra avsnittet vänder han sig mot kameran och tittar nästan vädjande in i kameran: ”Fortsätt kolla så kommer ni bli överraskade”, tycks han vilja säga.
På ytan handlar ”Spelskandalen” om när Idrotts-Sverige förlorade oskulden, om ett 90-tal som inte blivit torrt bakom öronen och om den härva som Expressen-legenden Thomas ”Malmen” Malmquist avslöjade.
Spelskandalen i korthet
Den 7 januari 1990 skräller det till i bandyallsvenskan. Topplaget Boltic förlorar på bortaplan mot Kungälv med hela 8–0. Ett resultat helt utan sportslig logik som får många att undra vad som egentligen pågår.
Några veckor senare kommer förklaringen. Expressen och dess sportchef Thomas Malmquist avslöjar att en spelmaffia ligger bakom läggmatcher – och att spelare medvetet ska ha sett till att deras klubbar förlorar matcher.
Tidningen visar att det spelas för miljoner på de misstänkta matcherna och att Tipstjänst, nuvarande Svenska spel, betalar ut mångmiljonbelopp i vinster. De utpekade spelarna blånekar, idrottsrörelsen och andra tidningar attackerar Expressen och Tipstjänst försöker lägga locket på.
Bandy- och hockeyspelarna anmäler Expressen för förtal. Tidningen åtalas, men frias på samtliga 176 åtalspunkter. Tipstjänst ändrar sina rutiner och får bättre kontroll – och tio år senare erkänner en spelare i Boltic att 8–0-matchen var uppgjord: ”Vi åkte till Kungälv för att förlora.”
– Expressen hade rätt i stora drag. Det var bra för pressfriheten att Expressen vann i domstolen, säger Olle Lundqvist, initiativtagare till den nya SVT-serien ”Spelskandalen” och en av seriens exekutiva producenter.
Via dessa yttre förutsättningar hittar serien en ingång för att fokusera på vänskap, kärlek och ett slags omedveten hätskhet inför en förväntan att rätta sig i ledet och acceptera sin lott i livet.
Som vi alla vet får en sådan inställning, förstås, konsekvenser.
Det är därför lätt att tro att ”Spelskandalen” ska gräva en djupare och djupare dramagrav i takt med att allvarets väggar rör sig närmare och närmare.
Lyckligtvis händer det aldrig.
I regi och manus, liksom skådespelarnas gestaltningar, finns ständigt en seriös lekfullhet. I stället för att nyttja stillhet för att förmedla tyngd och vikt, använder huvudregissören Patrik Eklund rörelse för att uppnå samma resultat. På köpet får man som tittare veta än mer om rollfigurernas personligheter.
Framför allt är det kul att följa ”Spelskandalen”, som trots sin dova färgskala sprakar.
"SPELSKANDALEN"
Regi: Patrik Eklund, Jens Östberg.
Manus: Dennis Magnusson.
Med: Björn Elgerd, Edvin Bredefeldt, Ulf Stenberg, Josefin Asplund, Sara Shirpey, Eva Melander, Erik Johansson, Anders Mossling med flera.
Premiär: 12 september i SVT.
”Spelskandalen” är inspirerad av verkliga händelser, men låter aldrig dessa stå i vägen för att berätta bästa möjliga historia. Manusförfattaren Dennis Magnusson beskriver de sex avsnitten som en skröna, och det är också som sådan serien ska ses. Från start är det rollfiguren Bosse som står i centrum och det som händer berättas från hans perspektiv.
Björn Elgerd, som gör rollen, gestaltar Bosse med stram charm. Även om han är långt från de stora känslornas anar man inre konflikter. Han har intellekt nog att förstå att det han gör är fel, men är smart nog att våga utmana systemets sprickor och tro att han kan komma undan med det.
Tillsammans med Edvin Bredefeldt och Ulf Stenberg bildar Elgerd en trojka trofasta polare, gestaltade med sådan ärlighet att man gärna följt deras vänskap och familjeliv även utan läggmatcher, travhästar och nästan maniskt spelande.
Formmässigt tar de tre första avsnitten ut svängarna mer än de tre som följer. Det är logiskt och sannolikt rätt för berättelsen, men synd för ögat. Under seriens första halva utnyttjar filmfotografen Simon Rudholm varje möjlighet att utmana ett svenskt tv-traditionellt förhållningsätt till bildutsnitt och hur kameran ska röra sig, något som passar tempot utmärkt.
Bra så.
Bäst är ändå att man hela vägen in i mål känner för, hejar på och är engagerad i hur det ska gå för Bosse och hans kamrater och det trots att man vet hur serien kommer sluta.
Premium
Premium
Premium