Så bra är ”Familjen Bridgerton” säsong 2 på Netflix

Jonathan Bailey och Simone Ashley spelar huvudrollerna i ”Familjen Bridgerton” säsong 2 på Netflix.
Foto: LIAM DANIEL / NETFLIX
”Familjen Bridgerton” säsong 2 har premiär 25 mars på Netflix.
Foto: LIAM DANIEL / NETFLIX
Ruth Gemmell som Lady Violet Bridgerton och Phoebe Dyvenor som Daphne Basset i ”Familjen Bridgerton” säsong 2.
Foto: LIAM DANIEL / NETFLIX

RECENSION. 

Glöm åtrå och passion. 

”Familjen Bridgerton” säsong 2 är för pryd för det. 

”Familjen Bridgerton” blev ett fenomen när Netflix-serien hade premiär julen 2020. Snabbt kom besked om en andra säsong, liksom en tredje och fjärde. Baserad på böckerna av Julia Quinn berättades om spirande kärlek med fokus på Daphne Bridgerton och Simon Basset. 

Det fanns en hel del att tycka om i första säsongen. Producerad av Shonda Rhimes bolag Shondaland och med Netflix i ryggen sparades inte många kronor på produktionsdesign eller kostym, medan manusets framåtrörelse byggde på åtrå och ungdomens ljuvligaste känslor. 

Annat är det i säsong 2. 

Kvar finns, så klart, scenografi, mask och kostym av högsta klass. Däremot är huvudberättelsen repetitiv, vilket gör det svårt att bli engagerad. 

I ”Familjen Bridgerton” säsong 2 har rollfigurerna Kate Sharma, hennes yngre syster Edwina och deras mor tagit sig från Indien till England. Edwina hoppas hitta en make. Kate söker ekonomisk trygghet. Då möter de Anthony Bridgerton. 

"FAMILJEN BRIDGERTON" – SÄSONG 2

Manus: Chris Van Dusen, Daniel Robinson, Sarah L. Thompson, Jess Brownell, Abby McDonald, Lou-Lou Igbokwe, Oliver Goldstick, 

Regi: Tricia Brock, Alex Pillai, Tom Verica, Cheryl Dunye, 

Med: Jonathan Bailey, Simone Ashley, Charithra Chandran, Nicola Coughlan, Claudia Jessie, Ruth Gemmell, Polly Walker, Adjoa Andoh, Luke Newton, Luke Thompson, Kathryn Drysdale med flera. 

Premiär: 25 mars på Netflix. 

De åtta nya avsnitten är långa – säsongspremiären landar exempelvis på 70 minuter – och en hel del hade man kunnat vara utan. Värst är den sidohistoria som handlar om Benedict Bridgertons måleri. 

Väntar gör förstås även skvaller, melodramatiska flashbacks och för rollfigurerna ett slags lågt pirrande lust långt från den passion Phoebe Dynevor och Regé-Jean Page gav uttryck för i första omgången. 

Säsong 2 är mer pryd, främst på grund av att huvudpersonerna förbryllande länge förnekar sina riktiga känslor. Detta upprepas så många gånger att resultatet blir ett slags kärleksförstoppning. På det saknar Jonathan Bailey karisman som gör att man ska tro på hans rollfigur och bry sig om hans val. Även Simone Ashleys rollfigur Kate Sharma är enkelspårigt skriven, vilket leder till att hennes utveckling länge står stilla. 

Nåja, allt kan inte vara akrobatiskt sex och trånande brunst, men nog förväntade jag, och säkerligen fler med mig, något annat än en lättsam, fast ändå ängslig, moralism när ”Familjen Bridgerton” skulle fortsätta. 

Lyckligtvis har man lagom kul i sällskap av Eloise Bridgerton och Penelope Featherington. Här fortsätter intrigerna kring Lady Whistledown, vilket i alla fall är något att se fram emot i kommande säsonger.