Ett märkvärdigt bevis på att Jonas Åkerlund lyckats fullt ut med sin vision av vad ”Clark” ska vara: När Clark Olofsson berättar för Kurre Räven att de ska skiljas åt efter en bisarr båtresa känns det i hjärtat.
För än mer effekt går Adam Lundgrens rollfigur upp i rök.
Uppbrottet är förstås bara tillfälligt, för i ”Clark” står tidigt klart att det går att skarva och att lögnen är värd mer än sanningen när man vill berätta den bästa historien.
Därför: Det redan konstlat säregna maxas medan moraliska tveksamheter fort skyfflas undan för att ge plats åt en serie som äter hela kakan i ett nafs, snabbt beställer sjutton till och genast börjar moffa.
Från start och in i mål är ”Clark” mysig, ansträngd, charmig, uppseendeväckande, fjantig, allvarlig och mycket mer, ja, nästan allt utom tråkig. Tempot är stundvis hisnande och alltsomoftast härligt medryckande tack vare Åkerlunds, Rickard Krantz och Nils Moströms utsökta klippning, som från första stund hittar en balans som gör att seriens mest udda infall kan samsas med en lugnare och för sammanhanget sober ton.
Inte en enda scen känns onödig, medan montage och animationer flyter sömlöst in i varandra.
Ja, det är precis så roligt och visuellt engagerande som det låter.
"CLARK"
Manus: Jonas Åkerlund, Peter Arrhenius och Fredrik Agetoft.
Regi: Jonas Åkerlund.
Med: Bill Skarsgård, Adam Lundgren, Björn Gustafsson, Sandra Ilar, Wilhelm Blomgren, Malin Levanon, Peter Viitanen, Hanna Björn, Isabelle Grill, Robin Nazari och Alicia Agneson med flera.
Premiär: 5 maj på Netflix.
Trots huvudpersonens burdusa inställning till livet och sin omgivning kan ”Clark” lira sig framåt med olika finter och underliga konststycken för att kameran och manusförfattarna – Åkerlund, Peter Arrhenius och Fredrik Agetoft – valt att låta tittarna döma seriens version av Clark Olofsson.
Vi förstår tidigt att han är en opålitlig berättare och att ”Clark” inte har några ambitioner att vara sedelärande. Som ofta med det som Jonas Åkerlund sätter sitt namn litar han på tittaren. Den kritiska och ifrågasättande blicken är vår, inte huvudpersonens eller de bakom kameran; att kräva något annat när de här sex avsnitten berättas från ”Clark Olofssons” perspektiv vore underligt.
Att Jonas Åkerlund använder sig av tidstypiska låtar för rama in ”Clark” var förväntat, samtidigt som Mikael Åkerfeldts – han är mest känd som sångare, gitarrist och låtskrivare i Opeth – specialskrivna musik ger ”Clark” luft under vingarna.
Så bra är Bill Skarsgård i Netflix ”Clark”
Huruvida man accepterar Bill Skarsgårds gestaltning som Clark Olofsson är självklart en smaksak. Det tar ett tag att vänja sig vid hur han använder sin röst, men när det är gjort rekommenderar jag att lägga ett öga på Skarsgårds kroppsspråk, här ett lika kraftfullt verktyg som dialogen.
Mest imponerade är hur Skarsgård genom att ständigt vara lite för mycket i sitt skådespeleri bjuder in resten av seriens ensemble. Han har omedelbar kemi med alla eftersom hans energi omsluter varenda skådespelare. Detta lyfter på ett naturligt sätt även de svagare scenerna.
Mer yta än innehåll?
Må så vara, även om jag inte håller med, då denna sortens färgsprakande tv berättar mer med sitt bildspråk än vad många tillrättalagda dramaserier lyckas med under flera säsonger.
Framför allt är ”Clark” kul och överraskande att titta på.
Det händer alltför sällan.
