"Som att Lassgård utplånat sig själv"

Det finns en sorg i ”Ove”, från regntunga sandlådor och otidsenliga mexitegelhus, till den hängsnara av blått universalrep som knutits i takkroken i Oves urblekta finrum.

Vem kommer att sakna den man som härdats av livet till något stelt, stumt och kantstött? Kanske ingen just då. Men i nära dödsögonblicken får vi se hans mänskligt mjuka inre: Barndomen och den stora kärleken.

Hannes Holm har modigt valt att dra ned på tempot, och gör mer drama än komedi av Fredrik Backmans succéroman. Nutiden är obarmhärtigt praktiskt grå. Minnena en förfluten sagovärld av stråkar och ömhet. Nöd och lust. Barnet Ove klamrar benen hårt om pappan, så att kramen aldrig ska ta slut. Kärleken Sonja sträcker ut sitt lillfinger, och drar in honom i en kärleksfull blick han knappt känner sig värdig. Hon är så klart osannolikt perfekt. Men så är det ju också Oves minnesbilder av henne, och inte nödvändigtvis en verklighet.


Humorn finns där, men mer som ett inombords leende än ett öppet skratt. Man känner ju igen Ove. Kepsen, Saaben, och den numera lågvärderade pliktkänslan. Det är som att Lassgård nästan utplånat sig själv, och byggt bo för den människosort som stolt vägrat att anpassa sig.

Tills persiska Parvaneh med familj tvingar sig in i hans liv då. Den höggravida grannfrun spelas relativt nedtonat av Bahar Pars, och det är skönt att se att man inte platt trillar i klyschan av något lyckligt och livsbejakande exotiskt. Det räcker långt bara att se hur hennes glada intresse får Ove att tveksamt tina upp, och scenerna där hennes barn tillgivet börjar söka sig till honom, är behagligt tårframkallande.


Det är nästan lite humanistisk och uppsluppet allvarstyngd Tage Danielsson över det hela, och mina tankar går till filmer som ”Sopor” och ”Släpp fångarna loss, det är vår!” med deras samhällspolitiska sensmoral om behovet av att vara just behövd. Inte ”onödigförklarad”.

Så på juldagspremiären hoppas jag att det snöar, och att publiken kliver ut i den klara luften, och tittar på varandra med lite mer nyfiken förståelse än förr. Ove kan finnas var som helst. Kanske till och med i oss själva.

DRAMAKOMEDI

"EN MAN SOM HETER OVE"

Sverige.

Av: Hannes Holm.

Med: Rolf Lassgård, Bahar Pars, Filip Berg, Ida Engvoll.

Längd: 1:56.

Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna

Rolf Lassgård

Har lagt av sig hela filmstjärneauran till förmån för en grå på gränsen till genomskinlig gubbe. Håller sig behärskat i det skälvande gränslandet mellan sorg och ilska, och lyckas bli både den Ove jag känner igen från boken och verkligheten.


Bahar Pars

Rollen kan tyckas okomplicerad, men jag tycker ändå att Pars ska ha en eloge för att hon känns så mycket som en vanlig rättfram småbarnsmamma, och inte en kryddigt exotisk invandrartjej. På så vis fungerar rollfiguren snäppet bättre än i boken.


Filip Berg

Spelar den unge Ove med en utstrålning som mestadels signalerar ”kom och hjälp mig”. Jag saknar dock en lite mer gradvis övergång från den naivt snälle Ove till den hårde. Här landar det mesta av fokus på hans tafatta osäkerhet.


Ida Engvoll

Gör Oves fru Sonja, som vore hon en filmstjärna av den gamla skolan. Har ett stort smittande leende, och ett hjärta av guld. Ett helgon på alla vis. Men så förekommer hon ju också bara i Oves längtande minnen av den han älskat allra mest.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.