Sofia Wistams livsändring efter insikten: ”Jag är fortfarande skör”

Sofia Wistam har hållit på med tv i 30 år nu. Men att stå i studion, omgiven av avklädda människor, och glatt säga saker som ”den här gröna mannen kan vifta på kuken” är ändå att betrakta som överkurs. 

Situationerna som uppstår i det nakna dejtingprogrammet ”Naked attraction” kan vara, minst sagt udda eller oprövade, och mitt i det är det upp till Sofia Wistam att agera socialt klister och tillika isbrytare.

– Jag har bara sett de första avsnitten. Men jag tycker att jag gör det väldigt bra, säger hon.

– Vad som lockade mig från början var att göra något som är svårt. Programmet är deltagarnas kroppar och preferenser så klart. Men de måste bjuda på sig själva, och det är upp till mig att locka fram det.

Det var inte helt vanliga instruktioner du fick i din hörsnäcka, från kontrollrummet?

– Nej, det kunde vara ”kan du prata mer om pungen”. Och jag tänkte: ”Gud, hur många frågor kan man ställa om en pung, efter att man har sagt att den är fin?” Men det är också när jag ber dem att prata mer, som de där filosofiska eller lite fantasifulla beskrivningarna kommer, så det är bra att jag får lite direktiv.

Svaret efter kritiken mot ”Naked attraction”

”Naked attraction” har sänts i Storbritannien sen 2016, och i sociala medier har många undrat hur en svensk version ens skulle vara möjlig. Hur tänkte du där?

– Jag hade inte sett programmet förrän min chef visade det för mig, och då satt jag bara och gapade. Det här kan man väl inte göra? 

– Men sen insåg jag att det inte handlar om sex, utan kroppspositivism. Om att visa vanliga kroppar som inte är retuscherade eller opererade. Killar äger kanske sin kropp lite mer. De kan klappa sig på magen, och säga ”öl byggde denna kropp” utan att skämmas. Men vi tjejer har en förmåga att hela tiden klanka ned på oss själva, och försöka passa in i någon påhittad norm. Så när jag väl stod där i studion kände jag på riktigt att ”wow, vad alla är fina” och att jag ska bejaka min rumpa i stället för att leta fel.

Reaktionerna efteråt har varit blandade. Inga ramaskrin, men många verkar tycka att det känns skevt, skruvat eller stressande. Att det skaver.

– Jag känner att det här är underhållning. Lite av ett ”guilty pleasure”-program. Sen passar det inte alla. Vissa blir provocerade av att se nakna kroppar, och ska kanske inte titta på det här. Byt kanal i så fall! Sen vet jag om att programmet provocerar, och har valt bort att läsa recensioner. Jag är nöjd med min prestation. Deltagarna har varit fantastiska. Det här får blåsa över helt enkelt.

I Storbritannien har debatten hunnit igenom alla faser, kan man säga. En skribent i The Guardian beskrev helvetet som ”en rad av nakna människor där alla har en tatuering i skrevet, delvis täckt av fyradagars könshårsstubb”, men landade ändå i att showen var mänsklig, hjärtevärmande, frigörande, och i slutändan ”en god kraft”.

– Ja, jag bad min son gå igenom mina Instagram-kommentarer, och inte läsa de elaka. Han sa att 80 procent var positivt, medan 20 procent var jättearga och tyckte att jag skulle syssla med ”Sofias änglar” i stället.

Åsikterna har ju gått isär även om ”Naked Attraction UK”. Radio Times skribent menade att det inte hjälpte att man visade upp olika kroppar eftersom konceptet i grunden är skadligt och förnedrande för deltagarna…

– Jag tror inte det är skadligt. Castingen är enorm procedur, där psykologer är involverade, och inspelningen var odramatisk med deltagare som var trygga i vad de skulle göra. Men det är heller inte ett program som ska förändra världen. Det är underhållning som i bästa fall slutar med en kärlekshistoria.

Jag blev lite vingklippt efter min cancer

Hur har ditt förhållande till din egen kropp ändrats på senare år, exempelvis efter bröstcancern?

– Jag tycker om min kropp. Jag blev lite vingklippt efter min cancer, när en del av mitt bröst opererades bort. Brösten är en del av att känna sig kvinnlig. Nu tänker jag bara på det ibland. Undrar om det syns genom kläderna att jag har ett stort och ett litet bröst? Men många har ju olika storlek på brösten utan att ha opererat sig.

– Sen har jag alltid varit kurvig och haft stor byst. Tyckt att jag är för stor. Men på senare år har jag börjat träna mycket, och har bestämt mig för att aldrig banta mer, utan bara röra på mig, och äta nyttigt. Nu skulle jag säga att jag är rätt nöjd med min kropp. Den fungerar bra.

Du var ju med i ”Den stora hälsoresan” för något år sen. Ett program som blev kritiserat för vikthets, främst av Martina Haag och Johan Rheborg. Hur påverkades du av programmet?

– Jag har inget problem med ”Den stora hälsoresan”. Det är inget viktprogram, utan handlar om träning. Sen är det extremt, och ingen lever väl så i längden. Men för mig blev det en kickstart, och sen dess rör jag på mig och tränar mer.

– Jag väger inte så lite. Jag kanske är en storlek large. Men jag är en stark och snygg large.

Men du verkar generellt vara bra på att pressa dig själv?

– Jo, jag är manisk och gillar utmaningar.

Det måste komma från din uppväxt som nästan lät lite 1800-tal när du beskrev den i ditt ”Sommar i P1” Du bodde på en ö, brukade ro hem, och en gång gick du genom isen. 

– Ja min pappa varken curlade eller daltade. Men jag tror också att det varit en drivkraft att pappa, som var superintelligent, liksom räknade ut mig eftersom jag inte hade anlagen för att plugga vidare. Det blev en revanschgrej, även om jag också är väldigt lustdriven och vill att saker ska vara roligt.

Idag är du programledare och poddare, men skapar även smycken, och kunde redovisa en försäljning på hela 13,6 miljoner kronor 2020.

– Det började med att jag ville göra ett ”styrkesmycke” för ”Sofias änglar”. Sen sålde vi jättemycket direkt, och min man (Magnus Wistam) som var vd för Efva Attling tidigare, föreslog att han skulle få fart på det. 

Du jobbade även ihop med din första man – Orup. Är det annorlunda att samarbeta med Magnus?

– Intressant. Jag har inte tänkt på det. Men vi jobbade tätt ihop, och jag var med före och under Orups genombrott. Med Magnus så känner jag att han har knäckt koden med mig – att om jag ska komma på bra smycken så behöver jag fria tyglar och lite krav på mig. Sen sköter han allt som han är bra på: Reklam, annonsering, personal, lager och logistik. 

– Vi har ett så himla bra förhållande – på alla sätt. Han förstår mig, även privat. Vet att jag vill gå ut och festa och hänga med polare. Låter mig leka av mig, utan att bli kontrollerande eller svartsjuk. 

Ni har varit tillsammans i över 20 år nu!

– Då blir man ju parhästar. Nu när jag har spelat in ”Mullvaden” som är sjukt tidskrävande, så tar han markservicen. Vi funkar bra ihop. Bråkar väldigt sällan, och gör vi det, så är det för att jag har pms-efterdyningar.

– Sen börjar ett nytt kapitel för oss nu. Våra barn börjar bli stora. En är 18 och en är 16. Så det är han och jag nu igen.

Din dotter har narkolepsi. Har den frigörelseprocessen varit mer komplicerad?

– Absolut. Har man ett barn med ett specialbehov, så curlar man mycket mer. Alla vill att ens barn ska ha ett så bra liv som möjligt, och när det kommer sådana här utmaningar blir man ställd, maktlös och knäckt, och försöker kompensera och hjälpa till. 

– Men hon har faktiskt gått på Sigtuna internat, för att få öva på att bo hemifrån med sin narkolepsi. Nu bor hon själv, har pojkvän, och har hittat sina rutiner, även om varje dag är en utmaning. Men hon är kaxig och cool.

Internat är lite förknippat med överklassen och måste vara dyrt?

– Ja, det är väldigt dyrt. Men hade jag fått bestämma, så skulle alla barn som drabbades av narkolepsi efter det här vaccinet (mot svininfluensa 2009), få möjlighet att gå på internat. Det är många föräldrar och barn som har kämpat med skolgången.

Du har tidigare sagt att på din egen prioriteringslista kommer jobbet och barnen först, och sen Magnus…

– Det är väl så. Jag trivs med att jobba mycket och vill alltid vara i rörelse.

Men i vintras kom ni ändå i väg på en parweekend tillsammans med Pernilla Wahlgren och Christian Bauer!

– Hmmm.  Det var så klart härligt. Men det var nog ”Wahlgrens värld” och behovet av content som var drivkraften där. Umgås man med den donnan blir man medtagen på sånt med jämna mellanrum. Hon är duktig på att leverera spontan- och privat-tv. Jag tycker det är svårt, och föredrar kontrollerade former.

Det blir inget ”Wistams värld” med andra ord?

– Nej, aldrig. Jag skulle inte vara bra.

Du och Pernilla har poddat i över sju år. Ser du ett slut på det?

– Nej, inte så länge vi har saker att prata om, och vi har ju så knasiga liv både hon och jag. Det är väldigt roligt att få ge sin version av skvaller, löpsedlar, rubriker eller som nu ”Naked attraction”. Sen är det business också. Det är lukrativt om man säger så.

– Vi har hittat en synergi, där allt hänger ihop. Där jag kan bära mina smycken i tv, och sen prata om programmet i podden. Jag behöver inte köpa utrymme, utan skapar det själv. Det är bra att äga sin lanseringsprodukt.

”Jag är fortfarande skör”

Ni har båda varit i branschen länge. Men du sa nyligen att man är skör som programledare, särskilt när man åldras.

– Ja, den skörheten är grunden till att jag startade podden och smyckesföretaget. Nu är jag kanske het eftersom jag gör ”Naked attraction”, men ibland är man helt sval. Andra tar jobben, och det känns som att man inte behövs. 

– Man måste hela tiden hävda sig. Man mår skitdåligt av det, och då tror jag att jag talar för alla i den här branschen. Men den dagen tv-fönstret stängs har jag andra saker att känna mig trygg och stark i.

Så tröttnar du inte på att stå i den här metaforiska boxen och bli vald och bortvald hela tiden?

– Jag har väl vant mig vid det. Men jag är fortfarande skör. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Jag tror också att är man i den här branschen, så har man ett slags bekräftelsebehov. Man vill ha bekräftelsen från folk som tittar eller säger att de har tittat och som tycker att man är bra. Man blir nästan beroende av det, och om det uteblir så känns det tomt. Att bygga annat har blivit mitt sätt att hantera det.

Wistams fräcka kommentar: