Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Skriver historia av helt fel anledning"

Foto: Jens L'Estrade

Bruce Dickinson vill skapa något historiskt på Friends Arena.

Det gör Iron Maiden också, men inte riktigt så som sångaren har tänkt sig.

KONSERT


Iron Maiden

Var: Friends Arena, Stockholm

Publik: 56 613 (utsålt).

Vem: Engelskt band som 1975 bildades av basisten Steve Harris och blev new wave of British heavy metals flaggskepp på 80-talet. Populariteten dalade på 90-talet då Bruce Dickinson försvann, men efter sångarens återkomst 1999 har Iron Maiden bara blivit större och större.

Vad: Den sista av två konserter i Sverige som baserats på konsertvideon ”Maiden England”, som spelades in 1988.

Turné: Helsingfors 18/7.

Glad: Det är inte många som inte gapar allt vad de kan i ”Fear of the dark”. Publiken håller världsklass!

Sur: Ljudet förtjänar en tjurig geting i trotsåldern i betyg.

Fråga: Bruce tokhyllar Friends Arena så innebär det att Iron Maiden hellre återvänder hit än väljer Ullevi nästa gång?

Tre höjdare

– Janick Gers är många fans hackkyckling, men den okonventionelle gitarristen är bandets liveturbo som ger de andra energi.

– Sabaton gör en storartad, bejublad spelning och frågan är om de en dag inte blir huvudband i Friends Arena.

– Iron Maiden slår precis sitt tidigare svenska publikrekord (56 245) från Ullevi 2011 men rår inte på AC/DC:s hårdrocksrekord (57 205) från Ullevi 2009.

Same same but different, det är Iron Maidens melodi. De besöker 80 platser på denna världsturné och likt en thailändsk försäljare visar de alltid upp sitt bredaste leende när exakt samma show säljs in lika många gånger.

Det som är annorlunda är omgivningen och förutsättningarna. Därför blir det ännu, ännu mer vänskapligt på Friends Arena än vad det var i kvällskylan i Malmö i onsdags. Packa in 56 613 människor en högsomrig semesterlördag och både armar och ben rör sig i en ledigt berusad, skrålande marsch när så många av hårdrockens välbekanta kampsånger avlossas.

 

En kväll som denna saknar man inte ens himlen. Inte när Bruce Dickinson far in som besatt i ”Moonchild” och det vintrigt isiga scenbygget kommer till sin rätt redan från start. Inte när eldpelarna i ”The number of the beast” inte ser ut som tomtebloss. Inte när allt peptalk i Facebook-flödet inte stannar vid tomt snack utan band och publik blir som ett i ”Fear of the dark”, om inte det starkaste så åtminstone ett av de starkaste allsångsögonblick som drabbat hårdrocks-Sverige. Och inte när onsdagens stoppkloss ”Seventh son of a seventh son” blir en så välkommen andningspaus.

 

Men. Det finns en elefant i arenan. Å ena sidan är stämningen elektrisk, å andra sidan har det blivit en felkoppling hos någon eller något.

Mellan ”2 minutes to midnight” och ”Afraid to shoot strangers” blir det ett gåshudsögonblick då vi befinner oss i en tryckkokare som är på väg att pysa över. Då säger Bruce att det ska skapas ”historic noise”. Och visst väsnas den enastående publiken, men det gör tyvärr även Iron Maiden.

 

Oftast låter det som om allting, utom de tre gitarrerna vars riff försvinner ut i tomma intet, spelas på maxvolym genom en gigantisk transistorradio med spruckna högtalarelement. Det är det värsta missljud som åtminstone jag har upplevt på en stor inomhuskonsert. Och än märkligare är det när det svenska förbandet Sabaton, med betydligt sämre förutsättningar, låter ganska bra.

 

Iron Maiden är så råtaggade, låtarna så bra och Bruce Dickinson på sitt allra mest spontana, sprudlande humör. Det är upplagt för en klassisk getingsvärm, men dessvärre skriver bandet historia av helt fel anledning.

 

MARTIN CARLSSON