Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Silvias dolda tragedi – hjälpte okända släktingen

Talar om coronaviruset och demokratin vid riksmötets öppnande.
Släktingen berättar i ny bok.
Drottning Silvia.Foto: MIKAEL FRITZON/TT / TT NYHETSBYRÅN

Drottning Silvia bytte vardagslivet i Tyskland till lyx i Sverige när hon gifte sig med sin kung Carl Gustaf – men hon fortsatte engagera sig i släktens öde i DDR.

Nu berättar drottningens syskonbarn om hur hennes sons liv förändrades totalt av den ovärderliga hjälpen från drottningen.

– Det var otroligt hur mycket stöd vi fick. Drottningen skickade en specialstol som Alexander kunde använda och för att öva upp sin balans, berättar Cornelia Grude i boken ”Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin”.

19 juni 1976 gifte sig 33-åriga Silvia Sommerlath med 30-åriga kungen av Sverige, Carl Gustaf.

Men medan den nyblivna drottningen lämnade Tyskland för ett liv kantat av lyx, flärd och makt, så hade hennes släktingar i Östtyskland det desto tuffare.

I SVT-korrespondenten Ingrid Thörnqvists nya bok ”Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin”, som ges ut på Ekerlids förlag i dagarna, berättar nu drottning Silvia om sin familjs kamp i Östberlin under kalla kriget. Farbror Ernst Sommerlath var präst, och präster bevakades extra hårt.

– Det var väldigt komplicerat att få tillstånd att besöka min farbror Ernst och hans familj. Han fick behålla sin villa, men det bodde alltid en spion i huset. De kontrollerade alla samtal, hela livet, allt man gjorde, säger drottning Silvia i boken.

Operasångaren friköpte fångar

Ingrid Thörnqvists bok handlar om svenska operasångaren Carl-Gustaf Svingel som, bosatt i Berlin, blev en brygga mellan öst och väst när Berlinmuren byggdes 1961. Han hjälpte bland annat till att friköpa fångar från DDR och föra dem till Västberlin.

Svingel var vän med just Ernst Sommerlath, men med åren skulle Carl-Gustaf Svingel och drottning Silvia få mer gemensamt än onkel Ernst.

Silvias syskonbarn Cornelia Grude var 21 år när hennes son Alexander föddes med permanenta hjärnskador. I DDR fanns inga hjälpmedel och rullstolar för handikappade Alexander, och han får inte gå i förskola.

Cornelia Grudes pappa är drottning Silvias kusin, och inom släkten sprids det hur illa ställt det är för Alexander. Nygifta Silvia hör av sig från Stockholm och undrar hur hon kan hjälpa till.

”Skickade en specialstol”

Cornelia Grude och Alexander får bo i Carl-Gustaf Svingels Haus Victoria i Västberlin de veckorna som sonen får sjukgymnastik, och en av drottning Silvias medarbetare som är fysioterapeut åker ner till Tyskland för att se vad barnet behöver för hjälpmedel.

– Det var otroligt hur mycket stöd vi fick. Drottningen skickade en specialstol som Alexander kunde använda och för att öva upp sin balans. Vi hade aldrig sett något sådant. Det betydde så mycket. I ett paket från Sverige kom en speciell sittvagn, ägnad för större barn, berättar Grude i boken.

För drottning Silvia var det självklart att hjälpa till där hon kunde, även om mer praktiska ansvaret föll på hennes pappa.

– Min far var aktiv när det gällde att stötta Cornelia. Jag var lite i bakgrunden, men hjälpte henne finansiellt, säger Silvia i boken.

Till slut lyckas familjen flytta till Västberlin legalt, och Silvia bidrar med pengar så att de kan köpa en bil. I dag bor Alexander på boende utan sin mamma, och kan köra sin permobil utan hjälp.

– Tack vare Carl-Gustaf Svingel och Silvia har han kunnat utvecklas mentalt, säger Cornelia Grude.

 

Utdrag ur ”Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin”

Av Ingrid Thörnqvist.

 

Drottning Silvia begrundar bilderna på en glad Alexander som Cornelia skickat.

– Ja, när Alexander låg på sjukhus bodde han hos mina föräldrar. Min far var aktiv när det gällde att stötta Cornelia. Jag var lite i bakgrunden, men hjälpte henne finansiellt.

Skickade drottningen personligen gåstolar och pedagogiska leksaker?

– Ja, det gjorde jag genom min far. Man gör vad man kan. Hon fick ju bära honom! Han fick ingen hjälp i DDR. Pojken var spastisk, benen satt ihop.

Kirstine berättar spontant om besök som de gjort på barnhem i Baltikum och Ryssland.

– Vissa av barnen gömdes undan. Dem vi fick träffa var uppklädda med stora rosetter i håret.

– Cornelias son har lärt sig att skriva och läsa, flikar jag in.

– Det är ju fantastiskt, utbrister drottningen.

Jag berättar att Cornelia sagt att drottningen försökt att

övertala henne att lämna DDR för att få bättre vård för sonen

i väst.

Det vill inte drottning Silvia bekräfta. Skickligt rundar hon ämnet:

– Det är en önskedröm alla har, tror jag.

Men hur gick det till när Cornelia kom ut ur Östtyskland 1983?

– Det har jag inget minne av, säger drottningen svävande.

Jag fortsätter att försöka få fram kopplingen mellan henne och Carl-Gustaf Svingel.

Var det genom fallet med Cornelia ni fick kontakt?

Det vill inte drottningen heller svara på.

Överhovmästarinnan Kirstine kommer till undsättning.

– Han var ju här i Sverige ofta och kom hit före jul, till kyrkan. Han kan ha tagit egna kontakter via församlingen.

Jag fortsätter. Vill veta vilken relation de hade.

Hjälptes ni åt med Cornelias situation?

– Ja, vi hjälptes åt med det praktiska. Det stämmer att Cornelia var i Heidelberg och bodde hos mina föräldrar. Hur hon kom ut ur DDR vet jag inte, troligen genom svenska församlingen i Berlin. Jag var ju långt borta.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.