Under de första åren av sitt liv levde Shima Niavarani i ett stort hus med hund och pool. Hon kommer från en välbärgad överklassläkt i Iran. Men när kriget kom ändrades allt, och hon tvingades som fyraåring gå under jorden med sin pappa, innan de lyckades fly landet. I ”Stjärnorna på slottet” berättar hon om ett av sina starkaste minnen från den tiden:
– Fasaden av vårt hem sprängs helt enkelt, och jag ligger närmast. Mitt rum vetter åt det hållet. Jag minns bara att fönstret har exploderat och att det ligger glassplitter över hela golvet, och jag trodde att jag var cool i den här situationen som barn. Jag har sagt någon gång till mina föräldrar att jag inte skrek, jag var ändå ett lugnt barn. Då säger min mamma ”Shima, dina käkar hade fastnat. Du skrek, men du hade fastnat, du var inte lugn, du hade hamnat i chock.”
– Man har ju drömt om vissa saker, och jag tror att det är oundvikligt att komma ifrån vissa händelser i livet utan att få neuroser av det. Jag tycker fortfarande det är jobbigt att sova väldigt nära fönster med huvudet.
Tvekade inför ”Stjärnorna på slottet”
Så här efter programmet berättar Shima Niavarani att hon tidigare tvekat inför att vara med, mest på grund av ålder, men också för att hon inte tyckte hon passade in.
– Jag skulle kunnat ha pratat om relationsgrejer, men undangled mycket sånt. Jag kände kanske att det vore fint att skifta narrativet.
–Till exempel så berättar jag om tragedier som inträffade tidigt i mitt liv, som inte handlar om vilka val jag har gjort, säger hon och tillägger:
– Jag tänkte att det var bra att jag satt där.
