Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Schwartz: Ånger är inte Ulf Ekmans grej

Om man döper ett program till "Min sanning" måste ju utgångspunkten vara att intervjupersonen får lägga fram sin subjektiva syn på sitt liv och tingens ordning, utan att avbrytas och ansättas med skjutjärn.

"Min livslögn" vore kanske en sanningsenligare programrubrik, men omöjlig eftersom inte ens Marcus Birro skulle låta sig utfrågas på sådana villkor. Hur många skulle sätta sig i intervjustolen om programmet hette "Min bikt"?

Frågan aktualiseras av den nya säsongen av SVT:s intervjuserie "Min sanning", där den nyblivne katoliken Ulf Ekman utsätts för lätt grillning av Anna Hedenmo.

Han verkar snarare förtjust än besvärad när han får titta på några arkivklipp från storhetstiden som Livets ords superstar. Han förklarar merparten av de religiösa excesserna som uttryck för ungdomlig överentusiasm, en ungdomlighet som i Ekmans fall – han är född 1950 – sträckte sig långt in på 90-talet.

En viss kritisk distans måste han förstås markera mot Livets ord, annars skulle hans övergång till katolicismen – som han tidigare sett som djävulens irrlära – bli svårförklarlig. Och ett mått av ödmjukhet skadar ju aldrig läppglansen på ett självbelåtet leende. Men ånger är inte Ekmans grej, inte ens när Hedenmo försöker dra den ur honom med förlossningstång.

Vad skulle en fluga rapportera från biktstolen när Ekman bekänner sina synder? På prästfronten inget nytt – Ekman kan inte förlåtas för sina synder, eftersom han inte begått några?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!