Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sjögrens tårar är fyllda av hemligheter

Ingenting under säsongen har varit vackrare än stunden i kyrkan med Christer Sjögren. 

Ögonblicket är liksom större än själva gråten: Sångarens revanschtårar är fyllda av hemligheter, och det är just vad som gör dem så hjärtslitande.

Jag kan inte ens föreställa mig känslorna som for genom Sjögren när han insåg att det tidsfördrivande kyrkobesöket i själva verket handlade om en hyllningskonsert. Närapå en mässa för honom själv. Hur sekulariserat Sverige än har blivit, så är kyrkan fortfarande platsen där vi firar kärlek. död, födelse och en och annan oskuldsfullt spirande skolavslutning. Den sakralt luftiga byggnaden vilar tung av symbolik, och bara det i kombination med texten till ”Den stora dagen” är tillräckligt för att få ögonen att vattnas. När kyrkobesökarna dessutom visar sig vara en mäktig kör, är känsloexplosionen ett faktum.

”En hyllning jag inte hade väntat mig. Är jag värd det här?” säger Christer Sjögren, och kramar sånguttolkaren Linnea Henriksson gång på gång. Han säger ”tack”. Gång på gång under hela programmet säger han tack – för låtarna och samtalen med de andra.

Dansbandssångaren verkar fullkomligt överrumplad av all kärlek som plötsligt omsluter honom på alla sidor. Tidigare har han ju fått anpassa sig till något helt annat: Redan under de första minuterna av programmet berättar Sjögren om hur ”dansbandsmusik inte alltid varit rumsrent”, men också om hur glad han blir över att nu äntligen få respekt av de andra för vad han har gjort.

Ett dansband som Sven-Ingvars fick ju ett bredare erkännande redan i början på nittiotalet, men för Vikingarna och Christer Sjögren har det inte riktigt sett så ut, och bara kollegernas superlativ måste ha kommit lite som en överväldigande överraskning.

”Folk har han inte koll på hur duktig han är”, säger Perrelli som dessutom har räknat på hur sångaren sålt 11 miljoner skivor bara med Vikingarna. Och visst känns det lite ovant att höra någon som rapparen Stor säga att han ”har fastnat för Kramgoa låtar 7, spår 10”. 

Samtidigt är allt detta fullt rimligt. Med sin femtio år långa karriär är Sjögren ankaret i årets säsong. Bara de avlagda dansbandskläderna är i all sin färgprakt rena tv-godiset, medan de svartvita bilderna från Domus eller Kooperativa i Hagfors, strålar av samma folkhemsanda som dramaserien ”Vår tid är nu”. Någonstans där blir Sjögren en av alla slitvargar som byggde Sverige, och även om han inte delar med sig av så många personliga motgångar eller sorger, så blir det ändå tydligt att de där tårarna i kyrkan är för så otroligt mycket mer än Linnea Henrikssons hedrande tolkning.