Även om kärleken till världens bäste agent är livslång så har skådespelarna som porträtterat honom på film varit parenteser.
De har dessutom varit olika varandra till både utseende och personlighet. Vem man föredrar beror säkert på vilken film och skådespelare man såg första gången.
Den som varit trogen böckerna har säkert sin egen bild av Agent 007.
LÄS MER: Så gick det för Bondbrudarna.
Författaren bakom böckerna om James Bond, Ian Fleming, hade en egen favorit när det blev dags att spela in den första filmen.
Han såg helst att britten David Niven gavs rollen. Niven var på många sätt lik författaren själv.
Båda var typiskt brittiskt självmedvetna, den slags säkerhet som följer med vetskapen om att man tillhör ett imperium som styrt handeln, lagt kolonier under sig och dominerat världshaven.
När jag väl träffade honom var han en mycket intressant, lärd snobb – en riktig snobb. Men hans sällskap var mycket trevligt under en begränsad tid.
När den första boken om James Bond, ”Casino Royale” kom ut 1953 var Storbritannien inte längre samma imperium det en gång varit.
Man hade med möda tagit sig igenom två världskrig, landet var svårt skuldsatt, kolonierna ropade på självständighet och Labour hade vunnit valet.
Det var helt enkelt nya tider som plågade konservativa själar.
Ian Fleming ville med sin hjälte James Bond återupprätta den forna glans från bättre dagar som britterna hade berövats.
Kandidaterna föll, en efter en
Enligt Fleming vad det David Niven som var bäst skickad för rollen. Det blev inte så. Filmproducenterna såg helst amerikanen Cary Grant i rollen, men han var för dyr. Dessutom vägrade han skriva på för mer än en film.
James Mason, engelsmannen med den verserade och suggestiva rösten, kunde tänka sig att skriva på för högst två filmer. Han tyckte för övrigt att böckerna var en ”massa nonsens”.
Roger Moore som var i ropet under den här tiden var upptagen med inspelningar för televisionen.
Skådespelarna Patrick McGoohan och James Fox tackade nej av religiösa skäl.
Valet föll på en relativt okänd skotte vid namn Sean Connery. Han hade sex appeal och så påminde han om tidningen Express serietecknares bild av James Bond.
När Fleming tidigare hade deltagit i diskussionerna om vilken typ av skådespelare som skulle spela Bond hade han förklarat att inte ville se någon scenskådespelare med högdraget uttal, monokel och plommonstop.
Inte heller ville han se någon med skolslips från något av de finare privata lärosätena.
Ändå oroades Fleming av Sean Connerys påtagliga arbetarklasstil och att han saknade den elegans som var så typisk för James Bond.
Connery och Fleming hade aldrig träffats förut. Första mötet skedde i samband med filmspelningen på Jamaica i närheten av författarens skrivarbostad Goldeneye.
Sean Connery har senare berättat för BBC om mötet.
”Jag hade aldrig tidigare blivit introducerad för Fleming förrän jag var med i filmen, men jag visste att han inte var nöjd med valet av mig. Han kallade mig, eller talade om för någon, att jag var en överutvecklad stuntman… Men när jag väl träffade honom var han en mycket intressant, lärd snobb – en riktig snobb. Men hans sällskap var mycket trevligt under en begränsad tid.”
Ian Fleming kom att ändra sig om Connery.
Eller som han uttryckte det:
– Inte riktigt den bild jag hade av Bond, men han skulle ha varit det om jag skrivit om böckerna.
Sean Connery var den förste som spelade James Bond. Filmen hette ”Agent 007 med rätt att döda” och hade premiär 1962. I Sverige fick vi vänta till året därpå.
Det här var en lika stor succé för Connery som för Ian Fleming och filmproducenterna.
Budgeten låg på cirka 1,1 miljoner dollar men spelade in nästan 60 miljoner.
Connery hade visat sig vara som klippt och skuren för rollen. Hans lite oborstade charm med den skotska accenten fungerade alldeles utmärkt.
Nya manus började skrivas och inspelningsplatser valdes ut.
Redan året därpå stod den nya filmen ”Agent 007 ser rött” klar.
Och återigen var det en närmast övermänsklig skurk som hotade världen.
Hotet i filmerna och böckerna bestod av den organiserade brottsligheten och inte det kalla kriget som man kanske skulle ha väntat sig med tanke på den stämning som rådde i världen med bland annat Kubakrisen i färskt minne.
Budgeten fördubblades
Av alla författare med ett förflutet inom underrättelsetjänsten så är nog Ian Fleming den mest erfarna.
Samtidigt är han den som beskrivit spionyrkets hantverk och vardag mest verklighetsfrämmande.
Budgeten för ”Agent 007 ser rött” hade fördubblats och intäkterna stigit till cirka 79 miljoner dollar.
”Goldfinger” var den tredje Bondfilmen på tre år. Oddjob och Pussy Galore vara karaktärer som fastnade i biobesökarnas minne.
Samma år, 1965, gick författaren Ian Fleming bort, bara 56 år gammal.
Filmpubliken kan vara en konservativ skara. Och det var man i det här fallet. Många hade svårt att se någon annan i rollen som Bond än Sean Connery.
Manusförfattare och producenter arbetade för högtryck. 1965 var det dags för ”Åskbollen”. Även den här gången var det Terence Young som regisserade.
Många menade att Young var identisk med James Bond, och inte Sean Connery som filmbesökarna identifierade som agenten.
Den här gången mätte 007 sina krafter mot superskurken Ernst Stavro Blofeld.
James Bonds amerikanska agentkollega Felix Leiter hade en förmåga att alltid dyka upp med en ny skådespelare i rollen.
Det spelade mindre roll, i berättelserna spelar supermakten USA en underordnad roll.
Det skulle dröja två år innan nästa film, ”Man lever bara två gånger” var klar. Manus skrevs av författaren Roald Dahl.
Kommersiellt var filmen en succé även om man inte nådde samma vinstmarginal som man tidigare gjort.
Kunde någon annan spela Bond?
1969 hade uppföljaren ” I hennes majestäts hemliga tjänst” premiär. Biobesökarna fick se en ny Jams Bond: George Lazenby.
Filmpubliken kan vara en konservativ skara. Och det var man i det här fallet. Många hade svårt att se någon annan i rollen som Bond än Sean Connery.
Lazenby var en stor karl som gjort karriär som fotomodell. Denna ”Marlboro Man” tackade senare nej till att fortsätta spela Bond. Han har fortsatt sin skådespelarkarriär utan att sätta större avtryck. Lazenby spelade bland annat rollen som Mario i en rad franska mjukporrfilmer för televisionen om den sexuellt utsvultna kvinnan Emmanuelle. Parallellt med sitt skådespeleri har han varit framgångsrik i fastighetsaffärer.
Många dömde ut Moore från början. Ingen skulle kunna axla rollen på samma sätt som Connery. Skotten var tuffingen och förstod man kritikerna rätt så var britten Roger Moore lite för mesig för rollen.
1971 var Connery tillbaka i sin paradroll. Då hade ”Diamantfeber” premiär. Vid hans sida fanns kvinnorna med de fiffiga namnen Tiffany Case och Plenty O'Toole.
Det här skulle bli Connerys sista film som James Bond.
Producenterna försökte locka honom med ett jättegage på fem miljoner dollar. Men Connery hade fått nog. Inte ens pengarna skulle få honom att kliva i samma smoking igen.
Sean Connery skulle trots allt dyka upp som James Bond en gång till. 1983 gjorde han rollen som agenten i filmen ”Never Say Never Again”. Men den byggde inte på Flemings berättelser utan på ett originalmanus av författarna bakom ”Åskbollen”.
I rollen som ärkeskurken Blofeld såg vi svensken Max von Sydow.
Inte längre upptagen med "Helgonet"
1972 dök Roger Moore upp som ny Agent 007. Moore fanns ju med i spekulationerna redan från början när man skulle välja skådespelare till huvudrollen. Men då var han upptagen med att spela ”Helgonet”.
Många dömde ut Moore från början. Ingen skulle kunna axla rollen på samma sätt som Connery. Skotten var tuffingen och förstod man kritikerna rätt så var britten Roger Moore lite för mesig för rollen.
Men även ”Leva och låta dö” blev en stor framgång. Publiken ville se mer av deras älsklingsagent. Då fick man också svälja att det var en annan man som spelade James Bond.
Roger Moore gjorde sin egen version av agenten. Den här hade mer av slagfärdighet och spiritualitet. Nya Bond låg närmare Moore som person.
Återigen var det spännande miljöer och halsbrytande scener.
1974 kom ”Mannen med den gyllene pistolen” som var speciell för oss svenskar. Både Britt Ekland (Mary Goodnight) och Maud Adams (Andrea Anders) var med i filmen.
”Älskade spion” från 1977 var Moores tredje film. Han började bli lika etablerad som sin företrädare i rollen.
Ändå pratade många om Connery som ”den riktige Bond”. De som hade svårt att se en annan James Bond än Connery skulle komma att ställas inför många prövningar de närmaste åren.
I den här filmen dök den väldige figuren ”Jaws” (Richard Kiel) upp. Bond fick använda både rå muskelstyrka och finurlighet för att betvinga skurken.
Den 11:e Bondfilmen ”Moonraker” från 1979 tog ut svängarna. Den som trodde att rymden var en lugnare plats än Moder Jord tog gruvligt miste.
”Ur dödlig synvinkel” kom 1981 och var Moores femte Bondfilm. Filmerna var exempellösa succéer. Producenterna flerfaldigade sina investeringar och inget tydde heller på att publiken började tröttna.
1983 kom ”Octopussy”, återigen med svenska Maud Adams från Luleå i den kvinnliga titelrollen. I rollistan fanns även Kristina Wayborn och ”Miss World” Mary Stävin från Örebro.
Två år senare kom ”Levande måltavla”. Det var den 14:e Bondfilmen och Roger Moore hade hunnit fylla 58 år. Det var dags att lämna över till en yngre förmåga, menade han.
Den skicklige Christopher Walken spelade skurken.
Berättade om övergrepp
Det var nya tider nu och många menade att scenerna började gå till överdrift.
Sir Roger Moore är genuint trevlig. Han kan konversera om lättsamma saker men är inte främmande för att prata om svårare ämnen.
Vid en konferens i Sverige berättade Moore att han i sin barndom blivit offer för övergrepp av en äldre person. Han menade att det inte var så allvarligt men att det skulle dröja tills han var 16 år gammal innan han tog mod till sig och vågade berätta om det för sin mor.
Efter tiden som före detta Bond har han inte gjort så många roller. I dag har han hunnit fylla 89 år och är ursäktad.
Sedan 2002 är han gift med svenska Kristina Tholstrup.
I juli i år drabbades Moore och Tholstrup av sorg då hennes dotter Christina Knudsen förlorade kampen mot cancer. Hon var bara 47 år gammal.
Avansen för Bondfilmerna var fortfarande strålande och producenterna började jaga efter en ny spännande James Bond.
Tidigare ansågs han vara för ung
Valet föll till slut på Timothy Dalton, en 39-årig walesare med skarpskurna drag.
Han hade funnits med i spekulationerna redan till ”I hennes majestäts hemliga tjänst” men ansågs då alldeles för ung.
Nu hade han stått på tillväxt och maskuliniserats.
James Bond på bio var en kassako och producenterna arbetade hela tiden med nya projekt.
Han kom att bli den fjärde Bondskådespelaren (om man bortser från Roger Nelson och David Niven som båda gjort rollen i ”Casino Royale” 1954 respektive 1967).
Frågan var hur publiken skulle ta emot den nye Bond.
Svaret blev väl sisådär.
Biobesökarna hade svårt att skiljas från sin hjälte men samtidigt var de mer njugga inför Dalton.
”Tid för hämnd” från 1989 blev den sista med Timothy Dalton i huvudrollen. Skurken var knarkkungen Franz Sanchez. Narkotika och inte minst kokain var på tapeten vid den här tiden. Kokainkartellerna från Colombia dominerade den illegala droghandeln i världen. Men en del kritiker frågade sig vad det hade med det brittiska utrikesspionaget MI6 att göra.
Knarket brukar vara andra myndigheters problem.
Dalton tackade för sig och försvann i stort sett från den vita duken. Han har fortsatt i yrket men ägnat sig mest åt skådespeleri i televisionen.
Än en gång var det dags för en ny skådespelare i rollen som Bond. Publiken hade vid det här laget fått lära sig att James Bond hade ett bäst-före-datum. Åtminstone vad gällde de skådespelare som skulle porträttera honom.
Brosnan Klarade sig ganska bra
Den här gången var det Pierce Brosnan som tog på sig ansvaret.
Han var en irländare som hade charmat tv-publiken i serien ”Remington Steele”.
1995 hade filmen ”Goldeneye” premiär. Den kvinnliga huvudrollen som Natalya Fyodorovna Simonova gjordes även denna gång av en svenska, Izabella Scorupco från stockholmsförorten Bredäng.
Goldeneye var för övrigt namnet på författaren Ian Flemings bostad på Jamaica som han älskade så mycket och återvände till varje år under flera år för att skriva ett nytt Bondäventyr.
Pierce Brosnan klarade sig bra i rollen, kunde publiken konstatera. 1997 kom ”Tomorrow never dies” och 1999 var det dags för ”Världen räcker inte till”.
James Bond på bio var en kassako och producenterna arbetade hela tiden med nya projekt.
2002 kom ”Die Another Day” som blev Brosnans sista inhopp som Bond.
Pierce Brosnan klarade sig utmärkt som Agent 007. Han skulle senare visa att han klarade helt andra och tyngre roller än hjältens. Det hade han i och för sig visat mellan Bondfilmerna också. Där övertygade han i filmerna ”Äventyraren Thomas Crown” och ”Skräddaren i Panama”.
Senare skulle han även dyka upp som Sam i ”Mamma Mia!”, som byggde på Abbas musikal.
Var James Bond slut nu?
Året 2006 frågade sig många hur James Bond skulle stå sig.
Hade inte tiden hunnit ikapp superhjälten? Var inte folk trötta på fantastiska manicker och dödsföraktande biljakter?
Han sa att han hellre skar upp sina handleder än gjorde en ny film som James Bond.
Handen på hjärtat: hur många tyckte inte att figuren var rätt mossig?
Och när allt kommer omkring så hade den stenhårde agenten Jason Bourne i filmen ”The Bourne Supremacy” från 2004 spöat skiten ur James Bond.
Nyinspelningen av ”Casino Royale” ståtade dessutom med en ny ganska okänd skådespelare vid namn Daniel Craig.
Många gamla Bondälskare ville i alla fall ge filmen och Craig en chans.
Och wow!
Vilken nystart. Filmens första tio minuter kommer gå till historien. Action av den kalibern tog andan ur en.
Daniel Craig var precis vad James Bond behövde.
Nej, har någon någonsin varit bättre?
Hade det förresten överhuvudtaget funnits en bättre Bond?
I snabb följd kom filmerna ”Quantum of Solace” (2008), ”Skyfall” (2012) och ”Spectre” (2015).
De tre senaste nådde aldrig upp till samma nivå som den i ”Casino Royale”.
Men sedan fick Daniel Craig nog. Det var inte så att han tackade nej på ett hövligt sätt. Nej, han sa att han hellre skar upp sina handleder än gjorde en ny film som James Bond.
Det uppfattades som osnyggt, inte minst mot producenterna som praktiskt taget hällt miljontals dollar över honom.
Märkligt nog fällde han repliken i samband med att han reste runt och gjorde reklam för filmen ”Spectre”.
Det fanns till och med uppgifter om att han tackat nej till 150 miljoner dollar för att göra en uppföljare.
1,3 miljarder kronor för en roll är inte kattlort. Men pengar har han gott om och det är knappast det som driver honom.
En tid senare intog han en mer ödmjuk inställning. Han förklarade att han hade världens bästa yrke men att det inte förekommit några överläggningar mellan honom och Bonds producenter.
”Vi är alla lite trötta för tillfället”, sa han.
Det vi vet är att ännu en film planeras, den 25:e i ordningen. Vad den ska heta eller vad den ska handla om eller vem som ska spela huvudrollen är i dag skrivet i stjärnorna.
Det har spekulerats i ett halvdussin skådespelare.
Den som lever får se.
