Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så bra var Springsteen på "Friends" - låt för låt

29 låtar.

Det bjöd Bruce Springsteen på under sin andra spelning på Friends arena.

Anders Nunstedt, som gav konserten fyra av fem getingar, betygsätter samtliga låtar här nedan - med kommentarer.

My love will not let you down"


"Hej Stockholm, Sweden! Är ni redo? Är ni redo? Är ni redo?", ropar Bruce - på svenska - och får okej av publiken att köra igång kvällens benhårda öppning. Gitarrsolot spelar Bruce i sin egen tonart. Låter enbart coolt.

 

"Leap of faith"


E Street Choir sjunger så härligt inlevelsefullt att jag måste skriva ut deras namn en gång för alla: Cindy Mizelle. Curtis King. Michelle Moore. En skön soulsmocka.

 

"I’m a rocker"


En tidig skräll i låtlistan, även om "I’m a rocker" råkar ligga på ett av Springsteens Stora Album ("The river"). Bruce showar loss med sprucken falsett.

 

"Better days"


Refrängen är okomplicerad men härlig. Fast tempot är inte hundra. Känns snarare som.., 80 bpm? Lite för långsamt för att det ska räcka hela vägen.

 

"We take care of our own"


Nej du Mr Bruce, nu börjar jag bli trött på den här rockbagatellen. Känns som att laddningen har gått ur den. Byt låt, tack.

 

"Wrecking ball"


Nils Lofgren klappar i gång lördagspubliken under första versen. När bandet sedan svarar med att lägga in hela sin tyngd, då är det lätt att bli golvad. Beundransvärt blås.

 

"Death to my hometown"


Keltiskt machoparty med irländsk touch på alla fronter. Till och med handklappen låter illgröna.

 

"Hungry heart"


Allsång redan i introt. Partajet är tillbaka i huset, och Bruce manifesterar det med att kuta iväg och krama publiken en lång stund och avslutar med att svepa en bärs på scenen.

 

"Badlands"


Publikfriar redan i introt, och får 55 000 lyckliga "ja" till svar. Springsteen fortsätter ju att lovebomba den svenska publiken. Hela "Darkness on the edge of town"! Den börjar här, med klang och jubel.

 

"Adam raised a Cain"


I stället för partaj: full attack. Skramlig, mörk och vass. Springsteen tar i från stortårna i varenda stavelse. Till slut väger kvällens version flera ton.

 

"Something in the night"


Scenen släcks ner i pianointrot, och Bruce framför den desperata balladen om att jaga någon slags mening med livet under en enkel spotlight. Publiken svarar med att lysa upp arenan med sina mobiler.

 

"Candy's room"


Ett coolt drama, men också ett avancerat bygge. Arrangemanget är inte "Diggi-loo, diggi-ley" direkt. E Street Band spelar dock ihop sig mot slutet.

 

"Racing in the street"


Ljusen från tusentals smartphones lyser återigen upp Friends arena och jublet som uppstår redan i introt skvallrar om fortsättningen: Bruce Springsteen och Roy Bittan, på piano, är länge den här gåshudballadens stjärnor. Men, i det som rimligvis borde vara slutet, ansluter hela bandet och tar i princip om den från början - i en instrumental version. Som, om någon undrar, är precis lika fenomenal.

 

"The promised land"


Munspelsattack, som så många gånger förr. Men inte heller denna afton finns det något som låter trött med "The promised land". Det ena supersolot avlöser det andra.

"Factory"


På albumet är den bara 2,17 och live är balladen precis lika koncis. Man kan konstatera att längden har viss betydelse, det känns lite snopet korthugget på något sätt.

 

"Streets of fire"


Det dova och sotiga stämningsläget finns kvar, även om "Streets of fire" har en annan tyngd och attack än "Factory". Men så betyder ju darkness - mörker.

 

"Prove it all night"


Jake Clemons avlossar ett tufft saxsolo redan efter någon minut. Springsteen kontrar med ett giftigt gitarrsolo. Max Weinberg ger trummorna lite mer än vad de förmodligen tål. Little Steven ylar i sin mick. Nils Lofgren goes Yngwie på sina stackars gitarrsträngar. Och på den vägen är det. E Street Band bevisar exakt vad de kan, och sedan lite till. De iscensätter ett vulkanutbrott. En enastående eruption.

 

"Darkness on the edge of town"


Albumavslutningen är så stor och stark att man misstänker att den är bloddopad, minst. En stöddigt storslagen final på ett synnerligen storartat "live"-album.

 

"Open all night"


Uppsluppen pianoboogie med gott om brylcreme under galsocherna. Bossen försöker få fansen att studsa upp på given signal, men struntar i den prylen när han upptäcker att hela arenan redan hoppar partygroda, alright.

 

"Shackled and drawn"


Fett fartfylld, som vanligt. Springsteens nyskrivna folkvisa (från "Wrecking ball") tar vid där Seeger-skivan slutade. En fin folk-fest, kraftigt understruken av kollektiv körsång.

 

"Waitin’ on a sunny day"


Springsteen och E Street Band behåller energin från omstarten, efter "Darkness"-knocken. I den här glada publikfesten får de superassistans av fansen.

 

"Radio nowhere"


Radiorocken som ramade in "Magic"-turnén gör ett litet gästspel. Inte någon av Springsteens största stunder, men det är fint krut i E Street Band.

 

"The rising"


Balanserade snubblande gubbrockträsket i fredags, men den här muntra lördagskvällen har "The rising" återfått sin gamla spänst. Den avslutande minuten är enorm.

 

"Thunder road"


"Show a little faith, there's magic in the night." Åh, "Thunder road" - den slår ner som blixten ikväll! Bruce Springsteen knyter näven i luften, styr och ställer som en synnerligen tillfreds rock’n’roll-Gud. Publiken förefaller inte heller direkt missnöjd. Finalen, när nästan hela bandet ställer sig på rad och Jake Clemons avslossar ett gnistrande saxofonsolo, är så grymt vacker att man vill ta med den hem och hänga upp den på väggen. Episkt!

 

Extranummer:

 

"Seven nights to rock"


Extranumren inleds med en Moon Mullican-cover. Med barnsligt munter raggarrock där samtliga instrument får solotid. Mr Bruce? Han lirar piano. Med näsan!

 

"Born to run"


Trots att hela arenan tänds upp direkt, så tar fredagens titelspår tid på sig innan det tar eld. Tiden för festbrasan är cirka 2 timmar och 30 minuter och tändvätskan är ett nytt supersolo från Jake Clemons.

 

"Dancing in the dark"


Hela Friends dansar med ett löjligt lyckligt leende på läpparna när Springsteen drar igång det här pålitliga retrokalaset, som avslutas med att en liten kille lyfts upp på scenen och får "spela" gitarr bredvid Bossen.

 

"Tenth avenue freeze-out"


Armarna är i luften från start till mål under den kärleksfulla soulhyllningen till Springsteens älskade sidekick, Clarence Clemons. Hans brorson Jake står för ett nytt starkt solo.

 

"American land"


Soozie Tyrell lirar fela för glatta livet, när hon inte står bredvid sin - och publikens - odiskutabla boss och klämmer upp i refrängen. En frejdig portion irländsk partyrock.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.