Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så bra var Kiss konsert - låt för låt

Kiss under spelningen på Friends arena. Foto: Christian Örnberg

Kiss sköt högt och siktade på att fånga många med sin spektakulära spindelshow.

Det blev gott och blandat för en partysugen publik som till antalet var knappt hälften så stor som den Bruce Springsteen lockade till Friends Arena.

Under spindeln gömde sig en vass Gene Simmons och en svag Paul Stanley, vilket visar sig i Expressens låtgenomgång.

Psycho circus

Titelspåret från 1998 års sminkade comebackalbum lät mjäkig på skiva, men när Paul Stanley får bra vokal uppbackning av Gene Simmons och framför allt av gitarristen Tommy Thayer blir den en fräck öppning med publikklapp och mycket bomber.

 

Shout it out loud

I den uttjatade publikfavoriten, vars titel tagits från en Hollies-låt, är det tydligt att Genes röst numera är otroligt mycket starkare än Pauls.

 

Let me go, rock n roll

1974-boogiehårdrock som svänger bra. Nördigt: Eric Singer har ett riktigt skönt trumsound som kommer till sin rätt här när de andra unisont svänger med instrumenten.

 

I love it loud

Alla låtar på Creatures of the night bör dyrkas, så även denna skrålande ölhävardänga med nykteristen Gene Simmons som lekledare.

 

Hell or hallelujah

En bra ny låt som låter förträffligt i refrängen men när Paul ska klara sig på egen hand blir det mer svajigt, för att uttrycka det milt.

 

War machine

Det är svårt att tro att Bryan Adams står som medkompositör av Kiss kanske hårdaste låt. Gene låter så otroligt mäktig när han vräker ur sig sitt oooh yeah. Eldslukningen är dock en av hans sämre.

 

 


 

 

Heavens on fire

1984 formade Gene högerhanden till djävulstecknet när Kiss i svensk tv mimade sig igenom en låt som då liksom nu är fjantig.

 

Deuce

Gene tar kommandot i sin klassiska Alive!-öppning och då blir det såklart genast åka av igen.

 

Say yeah

Paul Stanleys enda radiodänga sedan 90-talet, som skulle ha kunnat vara skriven av Andreas Carlsson, är sprucken men klatschig.

 

Shock me

Att Tommy Thayer ska få ge sig på Ace Frehleys paradnummer känns fortfarande fel när det finns hundratals andra alternativ. Dessutom en rumphuggen version som övergår i…

 

Outta this world

… Tommys eget paradnummer på Monster, som tillhör albumets allra starkaste ögonblick. Gitarrsolot som följer är som gitarrsolo mest är och lite raketskjutning får en knappast att utbrista thats ace, man!. Sedan skickar hydrauliken upp honom och trummisen Eric Singer, med underhållningsbazooka i händerna, i luften.

 

God of thunder

Solo på yxbas, teaterblod, flygtur och flera oh yeah då kan det givetvis bara vara dags för den hotfullt taktfasta åskguden att mullra.

 

Lick it up

Banal snuskvisa med en oväntad behållning: Genes bas är så högt mixad att man kan grotta ner sig i hans basspel, om man händelsevis har tröttnat på refrängen.

 

Love gun

Paul åker ut över publiken till sin egen egoramp mitt i Friends Arena där han gör sin hittills bästa sånginsats, delvis genom att hoppa över en del toner, i den allra första Kiss-låt som jag hörde 1979.

 

 

Rock and roll all nite

Konfettikalas i detta lysande exempel på hur Paul och Gene inspirerades av en känd låt, Slades Cum on feel the noize, och skapade en ännu större partyklassiker. Avslutas med att Gene och Tommy åker ut på ramper över publiken längst fram och Paul slår sönder gitarr. Till skillnad från förr kastar han dock inte ut samlarobjektet.

 

EXTRANUMMER

 

Detroit rock city

Redan när Paul introducerar den gamla hyllningen till den numera svårt krisdrabbade staden låter rösten klarare än tidigare under kvällen och mycket riktigt sjunger han låten riktigt hyggligt.

 

 

I was made for lovin you

Häromveckan sa dotterns förskolelärare att barnen hade spelade min typ av musik den dagen. Där och då liksom nu på Friends Arena bevisas det att i varje hårdrockare bor det en liten discofjolla.

 

Black diamond

Efter den stillsamma inledningen lämnar Paul Stanley alltid över stafettpinnen till trummisen, i dag Eric Singer som inte alls gör bort sig i rollen som Peter Criss. Efter en timme och 50 minuter låter Kiss all världens bomber och granater explodera innan konserten är slut.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!