Varför har inte denna kvinna som doktorerat om bekämpningen av tuberkulos i Sverige sommarpratat tidigare, frågar jag mig när jag hör Puranens redogörelse över hur hon som 22-åring blev chef för den demografiska databasen i Haparanda. Kommunalrådet och den församlade lokalpressen frågade skeptiskt var den där Bi var när en "flicksnärta i flickkjol och stora glasögon kramandes en nallebjörn med igensydda öron" klev av bussen för att börja basa för kommunens största arbetsplats.
Bi kom att ägna elva år av sitt liv åt att analysera prästernas noteringar - om någon i församlingen dött, hur de uppförde sig och vilka sjukdomar de hade - i kyrkböckerna.
Som småbarnsmamma och forskare reagerade hon på sjukliggörandet av det kvinnliga när mannen är måttstock och skrev boken "Att vara kvinna är ingen sjukdom". Hon ger en känga åt forskning som "gärna uppehåller sig vid lättillgängliga och väl avgränsade källor i lyktans sken och försummar att söka på de mer svårtillgängliga platserna". För egen del vill hon undvika att fastna i ett enda snävt sakområde, deklarerar Puranen.
Hon avdramatiserar oron för att det svenska kunskapssamhället är på dekis och förklarar framgångarna för företag som H&M och Ikea och svenska deckarförfattare med kombinationen av estetiska och teoretiska ämnen i skolan. Av någon anledning blir jag inte ett dugg förvånad över att denna renässansmänniska ägnar semestern åt en broderikurs på Sätergläntan för att "analysera trådens ljus och skugga".
Som reporter på Expressen är det inte min roll att recensera Puranens upplevelse av att hennes affärsverksamhet i relation till Försvarsmakten granskades av nämnda tidning. Men jag tror inte att man liksom jag behöver ha gjort lumpen och vara intresserad av försvarsfrågor för att tycka att det är rimligt att allmänheten får veta hur de 101 miljoner kronor som Puranens värdegrundsprojekt kostade skattebetalarna användes.
