Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så bra är tv-serien ”Bodyguard” på Netflix

Richard Madden och Keeley Hawes spelar huvudrollerna i ”Bodyguard”, som hade svensk premiär på Netflix 24 oktober. Foto: BBC/Netflix

Vilken besvikelse. ”Bodyguard” på Netflix är nära det högsta av betyg under de första fem avsnitten, men seriens avslut håller inte jämna steg med resten av säsongen. 

Öppningen är perfekt. Fortsättning likaså. Men långsamt virrar Jed Mercurio bort sig i vändningar och icke-förklaringar tänkta att dölja en sanning som inte motsvarar de högt ställda förväntningarna. 

”Bodyguard” var en tittarsensation när BBC sände serien tidigare i år. Säsongsavslutningen samlade över tio miljoner tittare – en siffra som ingen dramaserie varit i närheten av på mer än tio år i Storbritannien. 

Netflix köpte rättigheterna tidigt, och har nu gjort de sex avsnitten tillgängliga globalt. Det är inte svårt att gissa varför: ”Bodyguard” lär matcha Netflix algoritmer  mer än väl och därmed vara ett säkert inköp som lockar tittare. 

 

 

I huvudrollen finns Richard Madden, känd från bland annat ”Game of thrones”. Madden spelar David Budd, tidigare militär, numera polis, som efter att ha avvärjt ett terrorattentat på ett pendeltåg på väg till London blir livvakt till inrikesministern Julia Montague. 

Hon spelas av Keeley Hawes, som lyfter serien ytterligare steg via en fenomenal  gestaltning, som formas av lika delar kyla som värme. De scener som Hawes har med Madden är förra förvånande seriens starkaste. 

”Bodyguard” bygger sin berättelse på ett närmast mekaniskt sätt: ett pussel som är nödvändigt att lösa, och som bidrar till behovet att fortsätta titta trots att timmarna drar iväg och kväll blivit natt. 

 

 

Eftersom seriens upphovsman Jed Mercurio är en mästare på den här typen av historier blir ”Bodyguard” snabbt ett beroende, men till skillnad från Mercurios ”Line of Duty” tvingas man svälja ett antal klichéer för att komma i mål.

En känsla av besvikelse biter också tag när serien är slut. Dels för att säsongsavslutningen är alldeles för lång och dels för att serien förlitar sig på en avgörande sekvens som aldrig tycks ta slut. 

I den stunden är det tur att Richard Madden tidigare har visat de olika känslolägen som styr hans rollfigur: David Budds posttraumatiska stressyndrom balanseras inledningsvis snyggt med hans formella auktoritet i jobbsituationer, för att senare utvecklas till en inre kamp i takt med att berättelsens framåtrörelse kräver mer desperation. 

Som konspirationsthriller levererar ”Bodyguard” exakt det den ska i fem avsnitt – vore det inte för avslutningens tillgjorda tvärvändning och dess bistra brist på jämnvikt hade serien varit en av årets allra bästa.