Något som förstås också har att göra med att vi sett det här förut. ”Otto” är den amerikanska versionen av ”Ove”, och Tom Hanks har i Fredrik Backmans griniga gamla gubbe hittat ett budskap som han uppenbart vill dela med mänskligheten.
Handlingen är sig lik, om än varsamt anpassad till det amerikanska samhället av i dag. Den homosexuella grannpojken får här bli trans (funkar fint), medan en journalist förvandlats till ”sociala medier-reporter” (en aning onödigt). Men Hollywood-glättigt är det då rakt inte.
I stället verkar man ha ansträngt sig för att vara stillsamt gråtonad, utan att för den sakens skull överge berättelsens publikfriande snyftarpotential.
Så i den ödsliga järnhandeln bråkar Otto om en handfull cent för repet han ändå tänkt att hänga sig med. För som ni minns så har Ottos fru gått bort, hon som var hans allt. Rutinerna och rundorna biter inte på den förträngda sorgen, och den oändligt ensamme Otto ser inte längre någon mening med att leva.
Tills den dag den höggravida nyinflyttade grannen Marisol gör entré (underbart spelad av Mariana Treviño) med sina oblyga krav, hemlagade matlådor och ljuvliga småkakor.
Långsamt får Ottos tillvaro färg igen. Den udda duon övningskör ihop, och i en gullig nickning till Sverige, så fikar de med semlor (”Swedish éclairs”) på det lokala kaféet.
Inte för att någon blir förvånad över den utvecklingen. Om det i Rolf Lassgårds Ove fanns ett mörker och ett avgrundsdjup som inte gjorde en helt säker på om allt skulle sluta väl, så är det omöjligt att tro annat än att Hanks tillhör den ljusa sidan.
Otto framstår ibland rentav som en uppföljare till ”Forrest Gump”, där en välklippt och vilsen Hanks guidas genom livet av ännu en varm och förstående kvinna.
Samtidigt är det fint att se hur ”Ove” vuxit till en saga som tål att tolkas och bearbetas till såväl Hollywoodformat som enmansföreställning med Johan Rheborg. Det finns en tyngd i det, och en tjusning i att se Hanks addera sina nyanser på ett sätt gjort honom till en oväntad Oscarskandidat under de senaste veckorna.
Men att recensera ”Otto” är också svårt. Omdömen på sajterna Rotten tomatoes och Imdb avslöjar att amerikanska kritiker varit kluvna, medan publiken fallit handlöst för filmen.
Det är begripligt.
”Otto” är en remake som inte är det minsta nyskapande, utan snarare gammaldags, sentimental och osannolik. Men det är också en film som lockar en att gråta och skratta, som bär på en uppriktighet, ett hopp och en längtan efter gemenskap.
Därmed lider filmen ”Otto” av samma åkomma som dess medelpunkt Otto själv: Den har ett för stort hjärta. Man kan välja att värja sig mot det, men man kan också (som jag) välja att älska hur en film så tydligt vill göra oss till bättre och mer empatiska människor i en tid då mörkret ofta tycks ha övertaget.
A MAN CALLED OTTO
Dramakomedi
USA, Sverige. Med Tom Hanks, Mariana Treviño, Rachel Keller, Manuel Garcia-Rulfo. Längd: 2:06. Från: 11 år.
