Rörande anledningen: Därför gifte sig Hedlund och Stenmarck till slut

Hanna Hedlund är så andfådd att man nästan kan känna pulsen i den snabba quickstep hon nyss avslutat. Med klackar, glitter och svepande kjolar är det som att hon hamnat mitt i en magisk fantasi som inte ens fanns på hennes horisont för ett år sen när coronan kom:

– Det var verkligen en turbulent tid, säger Hanna när hon blickar tillbaka på månaderna våren 2020 när allt stängdes ned och de planerade jobben hamnade i ett limbo för föreställningar uppskjutna på obestämd framtid.

– Man fick lära känna sig själv hur man fungerar i en fritt fall-situation i livet. Samtidigt är vi som är vana att frilansa också vana vid att inte veta vad som kommer härnäst, behålla lugnet och tro att det kommer att lösa sig. Jag tycker jag lyckades hålla huvudet ovanför vattenytan och se det positiva: Man fick mer tid med barnen, och jag har till exempel nästan aldrig varit ledig och hemma.

Dessutom fick Hanna Hedlund själv corona redan i mars då man knappt visste vad det var.

– Jag låg jättesjuk i tio dagar och blev helt av med smak och lukt i sexton dagar.

– Nu har ju flera fått samma, men då kändes det som att jag hade blivit knäpp i huvudet för att jag inte kunde lita på mina sinnen. Sen har jag varit extremt trött efteråt.

Känner du av något av det i dag?

– Jag har jättekonstigt luktsinne. Det har tillkommit en ny doft i systemet som är metallisk eller vass. Jag älskar kaffe, men numera luktar det jätteäckligt. Rödlök, kaffe, bajs och kiss luktar samma sak. Och ibland ägg.

Men du var ändå driftig under förra året – sökte till universitetet och kom in på socionom?

– Alla artister har nog den där känslan av att vad ska jag bli när jag bli stor? Ska jag alltid jobba med det här? Och nu kändes det som att den stunden var kommen, när jag minst anade det:

– Men jag var jätteglad att jag kom in, och att fick se att det fanns en möjlighet eller en nästa karriär, även om det visade det sig att jag inte riktigt är klar med underhållningsbranschen.

Det blev ”Let’s dance” i stället?

– Ja, det blev som min egen terapi i stället: Att få vara i kroppen och inte så mycket i huvudet och grubbla är helt fantastiskt. Att få ha ett sammanhang att gå till, och så alla endorfiner som frigörs när man dansar till musik – det kunde inte komma lägligare.

Men det var din man Martin (Stenmarck) som övertalade dig att söka efter att du tidigare tackat nej?

– Ja, då var jag så säker på att vi skulle börja med showen (”Pernilla Wahlgren har hybris”) i januari. Men så sa Martin att tänk om det inte börjar, och ”du vill ju det här”. Jag vill gärna lära mig dansa och känna mig fri i min kropp. Men att göra det med en kamera som följer en nära inpå – jag vara lite rädd för det. Men Martin tyckte att jag skulle sluta fega och bara göra det. Ibland behöver man höra det från någon som känner en väl. Så då ringde jag tillbaka, och frågade om det fanns en plats kvar. På så vis har jag snackat mig in.

Har kroppen förändrats av träningen?

– Absolut. Jag känner mig starkare och har fått bättre hållning. Men det kändes som att Tobias fick en säck potatis att börja jobba med.

Det måste vara en bra fortbildning för dig som underhållare?

– Extremt bra. Jag känner mig så himla tacksam.

Du opererades för förlossningsskador för några år sen. Är det något du känner av i dansen?

– Tvärtom. Ingenting! Så det blev väldigt bra.

– Quickstep är ju bara att studsa runt, och det vet ju alla som har fött barn att det kan vara svårt utan att kissa på sig, så jag rekommenderar alla att göra en operation. Haha! Vad privat det blev. Men det är ju viktigt att prata om.

Ja, det är nog jättemånga kvinnor som fött barn som känner igen sig, och inte hade varit så pigga på att studsa runt i tv.

– Helt klart. Quickstepen hade varit svår att göra utan operationerna.

Förra veckans dans tillägnade du din dotter och pratade om din artistiska identitetskris när du tvingades lämna ett jobb när du blev gravid med henne. Kan du dra paralleller mellan det och det gångna årets jobbkris?

– Ja, jag förstår precis var du menar, och jag känner att den krisen har jag redan gått igenom: Det här med att bli arbetslös och hitta nya möjligheter. Skillnaden är att nu vågar jag mer säga vad jag vill.

Hur har du och Martin hanterat det här tillsammans? Det verkar ju ha varit extra tufft i familjer där båda makarna jobbar i underhållningsbranschen.

– Vi har varit lyckligt lottade eftersom Martin spelade in ”Lyckoviken” under våren. Sen är vi bra på att vara lediga tillsammans, på att leva på lite, och göra ingenting. Men vi fungerar nog väldigt olika: Han är en sån som sitter och skriver på låtar och inte behöver någon annan för att komma vidare. Jag är en ensemblemänniska som vill ha mitt sammanhang. 

– Men det har fungerat väldigt bra, och båda uppskattar att det har varit lättare att vara närvarande föräldrar.

Har ni blivit bättre på att klara sånt här efter över 20 år ihop?

– Jo, men det tror jag. Det har varit upp och ner tidigare, och efter 23 år känner vi varandra så pass väl så att vi kan kommunicera.

Ni gifter er så sent som 2016. Det verkar ha varit en velig process med tanke på att du friade redan 2012 och hade tackat nej till hans frieri tidigare. Vad fick er att komma till skott?

– Det låter ju helt hemskt. Men jag tror att det var för att min pappa gick bort 2016. 

– På begravningen såg jag hur viktigt det var att ha en process för sorgen, och i det så väcktes något. Vi samtalade mycket, och fick ett behov av att ha en ceremoni också för kärleken. Det kändes som att det var viktigt att befästa vår familj, och vi hade både begravning och bröllop under samma år.

Sen dess har pappan Latta Hedlund fortsatt att sätta sin prägel på Hannas liv, och när hon under coronaåret startade podd tillsammans med syster Lina (Hedlund) så fick den namnet ”Lattas döttrar” dels efter de familjära allsångskvällar de kört i Hälsingland i fyra år nu, dels som en symbolisk markör.

– Som ”Lattas döttrar” är vi inte Hanna och Lina, utan då blir vi det vi är inför varandra – systrar och bästa kompisar. Det är något fint med det och då funkar det väldigt väl.

Ni har haft svårt att samarbeta när ni var yngre. Hur har det gått nu?

– Vi gjorde 25 avsnitt och där någonstans började vi båda två känna att ska vi göra det här mer? Nu har vi väl pratat klart? Men i samma veva blev vi kontaktade av Poddagency. Det kom in en ny kraft just när vi var i frågeställningen: Orkar vi mer? Med en producent fick vi nytt blod och behövde inte ha de där rollerna. Jag tror att om man är syskon är det lätt att falla in i gamla roller där en kanske bossar och en tjatar, och om det bara pågår kan det lätt bli att man tar varandra för givet. Så att vi fick en producent var helt fantastiskt, och nu är det lika kul igen.

Den här underhållargenen verkar spira vidare i familjen! Din dotter Ida är skådespelare och med i serien ”Udda veckor”. Hur känns det i mammahjärtat?

– Det är klart att man blir extremt stolt. Men det enda man vill är ju att de ska vara lycklig och hitta sina glädjeämnen. 

– Det är en sån lycka, som mamma, att se det där drivet och passionen för saker, och det ser jag även hos mina andra barn.

Ingen oro?

– Min pappa brukade alltid säga till mig och Lina: Kör på – universitetet står kvar! Den andan har nog smittat av sig på oss. Så länge som lusten är där är det bara att köra, och sen kan man ändra riktning. Det är inget nederlag. Det finns andra möjligheter och universitetet står kvar.

Det har det ju bevisligen gjort för dig?

– Ja, verkligen!