Om det finns någon som kan Kerstin Ekmans roman ”Händelser vid vatten” så är det Rolf Lassgård, 67.
Han läste in berättelsen om dubbelmordet i byn Svartvattnet för Sveriges Radio och det är han som spelar den äldre Birger Torbjörnsson när boken blivit tv-serie av Mikael Marcimain.
Rolf Lassgård säger också det där – ”jag var otroligt bekant med materialet” – när vi träffas för att prata om SVT-serien.
– Så det hade jag med mig, sedan gav Micke (regissören Mikael Marcimain, reds. anm.) förutsättningarna för min del redan i första scenen. Du vet, att komma hem till ensamheten och allt det där, säger Rolf Lassgård och fortsätter:
– Det är som att man går in och har en stafettpinne, man är del i en helhet. Jag kan tycka att det finns något skönt i det. Det gäller att ha stor förtröstan i regissören, för det här är en väldigt kollektiv berättelse.
Rolf Lassgårds minnen av ”Händelser vid vatten”
Rolf Lassgård läste ”Händelser vid vatten” när romanen gavs ut. Då mindes han tillbaka till sin egen tid i kollektiv. Nu, däremot, är det de äldre rollfigurerna som fastnat.
– Det är de som man bryr sig om, de som har levt i det här så länge och så den här väldigt fina kärlekshistorien som äntligen får ett utlopp på ålderns höst. Naturen får också större betydelse den här gången.
I serien finns ett berättande som litar på bildspråket, något som jag ibland kan känna glöms bort när man gör tv i Sverige.
– För den här historien är den nästan en förutsättning, eftersom landskap och miljö har en så viktig roll i det hela, säger Rolf Lassgård och fortsätter:
– Men visst är det så, även om jag har en upplevelse att regissörer som håller på med tv söker ett filmiskt uttryck. Micke har i alla fall ett väldigt fascinerande bildspråk.
Att våga berätta i bilder i stället för i dialog.
– Det handlar om mod, att våga lämna över till publiken att göra sina tolkningar.
Bredvid Rolf Lassgård sitter Pernilla August, hon som spelar Annie Raft i tv-serien ”Händelser vid vatten”. De har känt varandra i 40 år. Jag frågar hur det var att jobba tillsammans den här gången, och genast minns de tillbaka till 1983 och Folkteatern i Gävle.
Pernilla August nämner ”Tre systrar” och ”Ett drömspel”, två pjäser som på ett sätt cementerade hennes och Lassgårds samspel. ”Det sitter kvar i kroppen”, säger August.
– Det är en referenspunkt. Vi hade ett långt uppehåll även om vi stötte på varandra, men precis som Birger går och längtar efter Annie så kan jag känna att jag längtar efter att jobba ännu mer med Pernilla, säger Rolf Lassgård.
Gör teatern den typen av referenspunkter och minnen starkare, eftersom teatern är återkommande på ett annat sätt än film och tv?
– Jag tror att det handlar om att repetitionsprocessen inom teatern är så otrolig lång så den sätter sådana avtryck på det sättet, säger Rolf Lassgård och fortsätter senare:
– Fördelen med det här yrket, om man är öppen för det, är att man får träffa nya människor och en människa som man ska gestalta. I det senare är det en omstart varje gång. Det är inga problem med att hitta sina problem när det gäller hur man ska lyckas med det.
